Nätverk och utsikter

I sin mångbottnade betraktelse över samhällsebyggets moderna historia – Det gamla och det nya bygget - går Per Forsman i en episod vilse i skogen utanför Göteborg. Han var på jakt efter lugnet i naturligheten men gick vilse och finner tillslut lugn först när han räddas av kommunikationsmasten, civilisationen, nätverket. Han skriver:

Långsamt reser sej en trådsmal obelisk triumfatoriskt framför en över horisonten. Dess blinkande röda öga fyller vandraren med en oändlig lättnad: det är TV-masten, Förstadens länk med alla dessa andra städer, som utgör den stora världen. Aldrig kunde man tro att sådan mänsklig värme kunde stråla ut från dess mekaniska, monotona blinkande. Kommunikation! Människor! Hus! Från hus till hus! Kvällsnyheterna!

”Ja sätt på kaffet, för allt i världen, och gärna lite småvarmt till, jag kommer!”

Stålmastens röda öga blinkar lugnande:

”Meddelandet uppfattat. Följ mej, bara. Hur mörkt det än blir ska jag fortsätta blinka tills du är framme vid skogens bryn.”

Nidingen, sydväst om Kungsbackafjorden. Foto: Svenska Fyrsällskapet

I denna tid när vi sörjer kustfyrarnas försvinnande, den säregna kulturen av vakande enstöringar redo med vägledning till sjöfarare och med information till SMHI, längst ut i kustbandet, missar vi ibland att människan idag upprättar fler utposter, fler utkikspunkter mot det okända, fler fyrtorn i natten, än någonsin förr.

Arecibo, Puerto Rico

Vid radioteleskopet Arecibo i Puerto Rico sitter astronomer varje natt året om och lyssnar av himlen. Sex veckor om året med den specifika uppgiften att lyssna efter röster, eller snarare leta efter mönster i bruset, tecken på att vi inte är ensamma.


La Silla, Chile. Bilder härifrån.

På 3.6-meters teleskopet i La Silla i Chile hängde astronomer med fransk, scweizisk och portugisisk nationalitet i många långa nätter över det fenomenala planetjaktsverktyget HARPS och spanade mot dvärgstjärnan Gliese 581, 20 ljusår bort för att upptäcka minimala variationer i hastighet, indikationer på en planet i omloppsbana. Häromdagen presenterade de upptäckten av den första (möjligen) jordlika planeten, som ligger inom den smala livszon där vatten kan existera i flytande form. Underrubriken på astronomernas pressmeddelande löd, poetiskt: “The Dwarf Carried Other Worlds Too.”

En kort utvikning om den upptäckten, för den har verkligen historiska implikationer: Gliese 581 hör till solsystemets absoluta grannskap, en av våra hundra närmaste grannar. Att vi redan i det absoluta grannskapet har åminstone en (möjligen) jordlik planet, och att den dessutom kretsar runt en röd dvärg som är den vanligaste stjärntypen i Vintergatan, förbättrar i ett slag dramatiskt prognoserna för att galaxen är nerlusad med planeter med bankonfigurationer där vatten kan förekomma i flytande tillstånd. Alltså: livsvärldar. Världar där människor en gång kan komma att leva eller världar där annat liv har utvecklats.

Utkiksposterna mot världsaltet är nätverkets utåtriktade sensorer, nödvändiga för att upptäcka fara, nödvändiga för att se potentiella möjligheter till utveckling. Men också viktiga av en annan, djupare liggande, orsak. Det finns en risk med det allomfattande nätverket, den ständiga närvaron av mänsklighet, att vi håller på att bygga oss en bur, en jämntjock smet, utan utsikt mot ödsligheten bortom. Som Harry Martinsson, skrev, tidigare citerad här:

”Och världen skall långsamt förlora sig själv
när den berövat sig själv
ödslighetens kraft
och ödslighetens äventyr.”

Vi håller på att fylla rummet. Vi har satt våra spår på snart sagt varje del av jordytan, i takt med det blir fönstren ut mot andra rum allt viktigare, för att fantasin skall ha någonstans kvar att fly.

Nätverkets sändare och mottagare rör sig idag i tusental i geostationära banor över himlen och skickar trygga röda blinkningar från skogens fyrtorn till vilsekomna vandrare. Och sensorerna finns även i havet:

Den här vackra plottade kartan [via Klimatbloggen] visar den aktuella positionen för 2848 ARGO-flöten som mäter havstemperaturen på 2000 meters djup.

Det är bara 250 år efter James Cooks mödosamma havsupptäcksresor.

Den här visualiseringen föreställer ett dygns flygningar över USA, baserat på data från Federal Aviation Administration:



Det har bara gått 100 år sedan bröderna Wright konstruerade den första flygmaskinen.

Den takt med vilken vi både kartlägger och koloniserar vår födelsevärld är osannolik. Det är därför att vi just nu befinner oss i exponentialen, hävdar somliga. Implikationerna, om den förutspåelsen stämmer, tänkte jag återkomma till i några poster framöver.

Boktips

Har inte tid att blogga så mycket just nu, men vill bara tipsa om att Sveriges mest läsvärda kolumnist, historiker och kommunist, Åsa Linderborg, romandebuterar med den självbiografiska "Mig äger ingen". Den får alltigenom lysande recensioner, i bland annat GP och Aftonbladet, där Mats Gellerfelt talar om en bok med en "vibrerande känsla" som kommer att räknas till de klassiska svenska barndomsskildringarna.

Köp den t ex här.

Riktad marknadsföring

Vältajmad annons i anslutning till artikel i Herald Sun:
Via Lenins Tomb

Konsumtionsmönster

Vårens mansassecoar

"Män köper också dyra prylar, fast de köper företag och större saker"

Beckmans rektor Tom Hedqvist, intervjuad av Metro, med anledning av att män "hörts så lite" i "väskdebatten".

Gul kille

På grund av ett tryckfel har MUF:s ordförande Niklas Wykman blivit helt gul på den här bilden.[*]

Dagens obligatoriska läsning för alla som undrar hur djupt in i moderaternas själar som det nya arbetarmedvetandet sträcker sig, är ännu en gång Niklas Wykman, som kommenterar konflikten runt Byggavtalet under rubriken "Äckliga Byggnads":

"I dag visar facket och då speciellt Byggnads återigen vilka avskyvärda metoder de använder. De slår till mot ett enskilt företag, PEAB. Jag var precis inne på Byggnads hemsida och kollade, någon egentlig förklaring[**] varför de strejkar levererar de inte. De vill väl ha uppmärksamhet antar jag. Och för det är det värt att sätta ett enskilt företag i stora problem, försena byggen för dig som behöver någonstans att bo, rubba konkurrensen etc.

Sedan ett gäng fackföreningsaktiva sänkte en båt där det bodde en massa gästarbetare har det inte varit möjligt att ta emot utländsk arbetskraft vid strejk. Det är nog dags att sluta med det stoppet."

[*] = Men han verkar ju gilla den färgen.
[**] = Ett tips.

Uppdatering: Ali Esbati

Göran Greider om kläder

Därför är mitt anti-mode paradoxalt nog också ett mode,
ett politiskt mode, själva
urkommunismens tvåhundratusen år
gamla mode, det kommer från sydafrikas havsstränder,
det kostar nästan ingenting, men det är en
solidarisk uniform, kollektivt individualistisk,
tillverkad i endast en uppsättning:

mina kläders befrielserörelse på väg nerför bergen.

Greider är som vanligt lysande.

[Via Isobel]

En ansvarsfull statsbudget

Det går så snuskigt bra för svensk ekonomi just nu att vi i princip skulle kunna ha vem eller vad som helst vid rodret i finansdepartementet, staten skulle ändå komma ut på ovansidan med ett rejält överskott.

Borgerligheten har serverats med ett guldläge för systemskifte, som Johan Ehrenberg påpekade i Aftonbladet i februari:

”Perssons politik har skapat det överskott OCH den arbetslöshet som gör att borgarna kan vinna valet både 2006 och 2010 utan att vare sig öka arbetslösheten eller hota 'de sunda finanserna'.”

När regeringen tillträdde var statens nettoskuld minus 15,6% av BNP, alltså ungefär 440 miljarder i fordringar och fonderingar. Vid mandatperiodens slut räknar regeringen, enligt vårpropositionen, med ytterligare förstärkta statsfinanser: en kassakista motsvarande 22,3% av BNP enligt finansplanen. Målet uppnås, trots en kontinuerligt sjunkande skattekvot, genom att utgiftskvoten sänks ännu mer. Vård, skola, kollekvitrafik, miljöpolitik - allt sådant skall krympa, mätt som andel av BNP. Det kan ske antingen genom att lönegapet mellan de privat- och offentliganställda växer och/eller genom att vi alla sänker våra förväntningar på att välfärdstjänsterna utvecklas i takt med resten av ekonomin.

Samtidigt som den offentliga sektorns löpande utgifter ska krympa, mätt som andel av BNP, så ökar det finansiella sparandet i periodens slut till otroliga 3,2 procent av BNP, de verkliga orsakerna till det återkommer vi till längre ner.

Pär Nuder är, i sin egenskap av det största oppositionspartiets finanspolitiske talesman, tongivande i oppositionens kritik av regeringen. Märkligt nog har han valt att skjuta in sig på att utmåla budgeten som ”statsfinansiellt oansvarig”. Det är i sak helt felaktigt. Sett ur statsfinansens perspektiv har Anders Borg presenterat en ansvarstagande och stark vårbudget.

Budgeten innehåller ”oansvariga skattesänkningar” säger Nuder också, och det kan jag för all del hålla med om, men alternativet att öka utgifterna annat än marginellt fanns inte, varken för (s) eller alliansregeringen – det har det tidigare fastlagda utgiftstaket sett till – så valet stod mellan att antingen öka det finansiella sparandet ännu mer, vilket är snudd på oanständigt, eller att genomföra skattesänkningar.

Med vårens statsbudget illustreras därmed ännu en gång vilket överjävligt instrument utgiftstaket är. Förlamande i händerna på en kamrerssnål socialdemokrati, rent livsfarligt med borgerligheten vid makten. Nu används utgiftstaket för att under de kommande tre goda åren fram till 2010 minska de offentliga utgifternas andel av den totala BNP med 0,5 procentenheter per år.

Regeringen utlovar dessutom ytterligare åtstramad budgetdisciplin, i bästa Nuder/Persson-anda, allt för statsfinansens fromma. Lutade mot landstudier från OECD och IMF som ”ansåg att det förekom en gradvis erodering av de finanspolitiska reglerna” konstaterar regeringen att budgetdisciplinen kan ifrågasättas och därför måste skärpas upp. Sålunda föreslås i propositionen att utgiftstaket i fortsättningen skall fastställas för tre år framåt istället för, som idag, två.

Så kan alliansen effektivt reglera reformutrymmet i en eventuell vänsterregering över mer än halva den mandatperiod som följer efter valet 2010.

För att ytterligare skärpa de anorexiframkallande tvångsmedlen i finanspolitiken vill regeringen även inrätta ett finanspolitiskt råd, placerat som en myndighet under regeringen. Detta alltså från en allians som gick till val på att skära ner antalet onödiga myndigheter. Ur finansplanen:

”Det finanspolitiska rådet bör få i uppdrag att göra en årlig uppföljning av om de grundläggande målen för finanspolitiken uppnås. Med detta avses överskottsmålet och utgiftstaket samt hur finanspolitikens inriktning förhåller sig till dessa mål och till konjunkturutvecklingen. [...] En viktig roll för rådet är att ta fram ett underlag som kan bli föremål för offentlig granskning och debatt.”

Det finanspolitiska rådet blir ännu ett expertorgan som, från ett givet perspektiv, recenserar den folkvalda regeringens politiska prioriteringar. Det ska helt enkelt inte gå att avvika från den enda vägens bantningspolitik.

* * *
Som utlovades längre upp i postningen skulle vi återkomma till statens finansiella sparande.

I en viss utsträckning, även om det i regel är bättre att korrigera i efterhand, kan ett överskottsmål i goda tider vara motiverat för att att hålla en förhandsberedskap till stimulansfrämjande åtgärder i nästa lågkonjunktur. Men i takt med att överskottet, som nu, blir absurt stort måste andra argument äntra scenen. Därför talas det idag ständigt om ”åldersexplosionen”, den ”demagogiska demografikurvan” som jag skrivit om tidigare här.

Skrämda av det vrålande köttberget har kamrerssossarna börjat fondera. Man vet aldrig hur mycket som behövs. Dom är så förskräckligt många. Den som är satt i skuld är icke fri. Etcetera.

Men det finns ett helt annat skäl också, giltigt för den här regeringen, till varför överskotten läggs på hög. Betrakta följande diagram över statens framtida bruttoskuldsättning, hämtat från finansplanen:

Enligt regeringens beräkningar skall bruttoskulden, exklusive försäljningsinkomster, fortsätta krympa fram till omkring 2025 då staten åter ökar sin upplåning för att klara de (periodiskt) ökade kostnaderna för sjukvård och äldreomsorg som följer av en (återigen: periodiskt) växande andel äldre.

Nyckelutgångspunkten för regeringen är att den demografiska förändringen skall klaras samtidigt som skattekvoten fortsätter att sjunka. I finansplanen skriver man:

”Perioden efter 2015 är skattesatserna desamma som 2015 men inkomsterna varierar med tillväxten och den demografiska utvecklingen.”

Alltså: Det är för att möjliggöra fortsatta skattesänkningar, även i ett läge där behoven av de offentliga välfärdstjänsterna växer, som vi idag skall tvingas leva med en budgetdisciplin som resulterar i en permanentad massarbetslöshet och ohälsa, frånvaro av viktiga investeringar i skola och sjukvård, frånvaro av seriösa miljösatsningar och vidgade klassklyftor. Alliansen bäddar för framtidens högerpolitik. Dagens arbetarklass får betala.

* * *
För att sammanfatta. Vad man kan säga om vårbudgeten är att den är ansvarsfull, sett ur statsfinansernas synvinkel, att den levererar vad beställarna – överklassen – ville ha, att den är smart disponerad som tar de inom bredare grupper impopulära förändringarna tidigt och sparar reformer riktade till arbetarklassen till valåret, samt att den gjort Pär Nuder förvirrad.

Det var nämligen hans eget recept som soppan kokades på.

Läs Josefin Brink om Vårbudgeten! Andra bloggar om: politik, ekonomi, vårbudgeten, Anders Borg, Pär Nuder

En informationsfråga

"The president believes that there is a right for people to bear arms, but that all laws must be followed."

Vita Husets talesperson Dana Perino kommenterar dödsskjutningarna på Virgina Tech.

Höjt studiemedel: inställt på grund av skattesänkning

En av de grupper som är med och betalar för avdraget för hushållsnära tjänster, sänkt inkomstskatt, avskaffad förmögenhetsskatt och reformerad fastighetsskatt är studenterna, som får fortsätta att leva under socialbidragsnormen ett år till.

Innan valet lovade tre av de fyra regeringspartierna höjt studiebidrag. Nu säger utbildningsminister Lars Leijonborg till Ekot att det inte blir något höjt studiemedel i vår och tillägger kryptiskt att det "snarare kommer efter 2008". Det vill säga någon gång mellan 2009 och evigheten.

Så lätt offrades vallöftet till studenterna på villaägarnas altare.

Ekot har undersökt högskolornas inställning till studiebidraget och det visar sig att 2 av 3 högskoleledningar tror att deras studenter skulle prestera bättre om studiebidraget höjdes. Mats Ericsson, rektor på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm säger till Ekot:

– Har man otillräckligt med studiemedel, tvingas man jobba vid sidan av för att få det att gå ihop och då blir studierna lidande. Studier ska vara heltidsstudier och alltför många studenter i dag studerar i praktiken inte på heltid.

Konfronterad med undersökningsresultatet svarar Lars Leijonborg att:

– Ingen ska vara tvingad att jobba. Studiemedlen ska ha sådan höjd att man klarar sig på dem.

Tror du att de har det idag?

– För de flesta är det så. Det beror naturligtvis lite på hur man bor. Har man väldigt hög hyra så kan det ju bli kämpigt. Jag vet att det är knapert för en hel del.

Ja, just det. Så är det ju. Knapert. För en del. Som har valt fel föräldrar. Och höga hyror, förresten, det är lite det som blir resultatet om man avskaffar bostadspolitiken och t ex slutar bygga hyres- och studentbostäder.

Återigen: Det enda rimliga är studielön.

Bostadsorätt

Josefin Brink är ständigt värd att läsa. I gårdagens genomgång av tre aktuella jävelskap från regeringen tipsar hon också om en länk till en artikel i City. Läs den och se vad som händer när naket krämeri gifter sig med fanatisk ideologi.

Borgarna i Stockholm har nu, det är vad artikeln handlar om, börjat samarbeta med det dubiösa bolåneföretaget BlueStep (sic!) för att få igång bostadsrättsombildningarna i ytterstadens allmännytta. Det går nämligen lite trögt. Med en rörlig ränta som varierar mellan 4 och 10 procent - alltid minst 1,5 procentenheter över övriga kreditinstitut - och med lägenheten som säkerhet, ger BlueStep lån till den som inte får lån i en vanlig bank (till exempel för att han/hon saknar inkomst och förmåga att betala tillbaka). BlueStep har kritiserats av Konsumentverket, som har till uppgift att informera om och övervaka efterlevnaden av Konsumentkreditlagen. Vilhelm Nordenanckar på Konsumentverket sade redan 2005, när BlueStep etablerade sig i Sverige, till DN:

”Man blir ju inte mer kreditvärdig för att man får betala högre ränta. Är risken så hög att banken måste ta 10 procents ränta vore det bättre att låta bli att låna ut till den kunden. [...] För enskilda hushåll är risken att de tar högre lån än de klarar av. Om de måste sälja huset finns risken att priserna har fallit så att man står kvar med skulder men utan bostad.”

Gunnar Wikström, jurist på Konsuemtverket säger till City:

”Det finns säkert många som inte har råd att betala tillbaka. Då tas bostaden ifrån dem och säljs exekutivt. Kvar står folk med höga skulder en lång tid framöver.”

Att Konsumentverket kritiserat det företag som Stadshuset nu plockar in som en partner i ombildningen av allmännyttan är möjligen ingenting som bekymrar borgarna i Stockholm, som tycker att konsumentvägledare överhuvudtaget är onödigt.


Ett av BlueSteps erbjudanden är ett särskilt ”korttidslån”, om vilket City skriver:

Vid ombildning där köparen vill göra ett klipp kan Blue step ge ett korttidslån på 1-2 år.

I lånet har man redan dragit bort räntan för hela lånetiden vilket gör att låntagaren inte betalar ränta eller amorteringar.

Innan lånet löper ut räknar Blue step med att lägenheten sålts till ett pris över inköpspriset. En affär som både Blue step och låntagaren tjänar på förutsatt att priset på bostaden gått upp.

Det är med andra ord fråga om ett lån för ren fastighetsspekulation, men med det ursmarta upplägget att BlueStep låter låntagaren ta hela risken. Kristina Alvedal (m), exekutiv styckningsmästare för allmännyttan, får av City frågan om hon inte ser någon risk att folk som egentligen inte har råd tar dyra lån. Hon svarar:

- Nej, vad jag förstår lånar BlueStep inte ut pengar till folk som har för låga inkomster.

Det känns tryggt att Kristina Alvedal verkar ha koll. På BlueSteps hemsida ger de lite andra besked om hur ansvarstagande kreditprövningen är:

”Det enda du behöver göra är att intyga i din låneansökan vad du normalt tjänar eller hur mycket du tror att du kommer att tjäna. Du skriver sedan under ansökan och intygar därmed din inkomst för oss. Enklare kan det inte bli. Vi kallar det ”självintygad inkomst”, ett koncept vi är ensamma om i Sverige.”

Under rubriken Att tänka på informerar företaget:

”BlueStep fattar ett kreditbeslut baserat på den information du lämnar. [...] Om informationen som du lämnar till BlueStep är felaktig och du inte klarar av att betala räntan och amorteringarna på ditt lån så kan BlueStep tvingas sälja ditt hem på exekutiv auktion för att återbetala lånet”

Alright. Ponera nu att ombildningen till bostadsrätter i ytterstaden kommer igång som borgarna hoppas. Vilken verklighet väntar då de nya bostadsrättsinnehavarna? Gör de, som de nyrika bostadsägarna i innerstan, ett klipp? Kommer den ”positiva känslan som råder i Kista”, som Kristina Alvendal säger, ”spilla över till andra sidan Järvafältet”?

Vad det inte talas speciellt högt om är att såväl miljonprogram som 50-talsområden står inför omfattande renoveringar. Det är planlagda investeringar som allmännyttan fonderat för i årtionden via hyresintäkterna. Nybildade bostadsrättsföreningar kommer, utan tidigare erafenheter av att möta entrepenörer och utan några fonderade medel tvingas ta ansvar för underhåll, stambyten och upprustning själva. Som enskild förening har man dessutom ett betydligt sämre förhandlingsläge för att upphandla byggtjänster än vad ett stort bostadsföretag har. Kring detta faktum informeras på Stockholms Stads propagandasida, bildabostad.se (huh? som om hyresrätt inte är en bostad?) blott med följande skönmålande rader:

”När du bor i en bostadsrätt har du större frihet att själv bestämma över både din lägenhet och din boendemiljö. Du avgör själv hur du vill renovera din lägenhet, samtidigt som du genom styrelsen för din förening har ett medansvar för skötseln och driften av fastigheten.”

Samma sida bjuder på mängder av andra fulländade spottloskor rakt i fejjan på de arma stackare som ännu harvar sig fram i hyresrätter i ytterstadens ”mindre attraktiva områden”. Leverat med en axelryckning, från bildabostad.se:

FRÅGA: Kan personer som får socialbidrag köpa och äga en bostadsrätt?

SVAR: Personer som får socialbidrag har svårt att låna pengar av en bank. Det är samtidigt svårt att få socialbidrag om man äger en bostadsrätt. De som får bidrag bör därför prata med sin handläggare på kommunen för att få veta hur socialbidraget påverkas av ett köp.

Ah, vilken mysig liten offentlig stigmatisering att se fram emot när socialbidragstagare tvingas bli hyresgäster hos sina tidigare grannar. Du sköna, sköna nya tid.

Bilderna i postningen är tagna i Lövgärdet, Angered och Backa, Göteborgs allmännytta. Foto: Lina Lindgren.

Andra bloggar om: politik, bostadspoliti, Stockholm, allmännyttan, bostadsombildning, hyresrätter, miljonprogram, Kristina Alvedal

Moderater att minnas

Den färgstarke moderatpolitikern Carl-Axel Roslund i Malmö tycks ha hittat sin uppgift i politiken. Som riksdagsman 2003 förde han fram kravet att förbjuda tiggeri och sade då i en intervju: ”Att behöva se dem på affärsgator och offentliga platser försämrar både min och andras livskvalitet”. Som fullmäktigeledamot i Malmö har Carl-Axel i dagarna lagt ännu en motion med samma innebörd. Peter Wolodarski kommenterar bra i DN.

Carl-Axel Roslunds utspel väcker minnen till liv av andra fantastiska företrädare för det nya arbetarpartiet... moderater som förtjänar en plats i himlen. För sin uppriktighets skull. Och sin stilkänsla. Några favoriter:

1. Agneta Östman-Wenger

Moderat kommunfullmäktigekandidat i Nykvarn som levererade en one-hit-wonder i somras då hon skickade mail till Länstidningen i Södertälje och klagade på att tidningens rapportering visade för många invandrare på bild. ”Skolstarten skedde i Sverige och där fanns bestämt svenska barn, men med akribi letar man efter dessa mörka huvuden. Jag älskar små lintottar. Är det fel i ett land som ursprungligen kryllade av dessa?” I samtal med tidningens reporter utvecklade hon resonemanget: ”I SVT är det likadant. Det är bara invandrarbarn som får utrymme.”

2. Niklas Wykman
I sin ständiga strävan att bevisa att även kompletta stolpskott kan bli stora ledare, har det moderata ungdomsförbundet numera satt en viss Niklas Wykman vid rodret. Grabben är en enastående citatmaskin. Under sin korta tid som frihetsstyrkornas härförare har han hunnit med att föreslå att Sverige ska invardera Eritrea och att LO:s demonstranter borde klä sig smutsigare för att se ut som riktiga arbetare. Häromdagen sade Wykis angående fastighetsskattereformen:

”Men det finns positiva sidor. Gigantiska vinnare på förslaget är mångmiljonärer i riktiga lyxvillor. Äntligen ett politiskt förslag som faktiskt gör det bättre för dem som har gjort något bra och framgångsrikt. En eloge för det!”

Låt mig, för att inte vara orättvis mot Wykman, ändå säga att han är en frisk fläkt bland de annars träigt lillgamla borgerliga ungdomsförbunden.

3. Mattias Thorsson
Mattias Thorsson var valberedningens kandidat till MUF-ordförande vid kongressen i höstas. Intervjuad i Fokus, svarade Mattias på frågan ”Vad är det egentligen du tycker är fel med moderaterna” och prioriterade då sitt svar såhär:

”Jag vill att Fredrik Reinfeldt ska lämna snacket om att allt handlar om att fler ska arbeta. Vi måste genom genomföra ett idéskifte efter maktskiftet. Fredrik Reinfeldt måste ta fram en frihetsreform, som att göra det tilllåtet att skjuta på skatten på aktier som man i dag får göra med reavinstskatten på hus.”

Appropå lillgammal.

4. Anders Borg

En gång i tiden var han ung och ideologiskt medveten. Det var tider det. Numera beordrar han regeringsplanet att flyga honom till Skavsta för skattebetalarnas pengar, för att få kortare restid hem till Katrineholm. Nej, förstås inget fel med det, han är ju finansminister. Eller hur?

5. Marko Huttunen
Huruvida Marko Huttunen var knallfull eller nykter vid tillfället i fråga utgör möjligen skillnaden mellan dåligt alkoholsinne och omdöme i nivå med en pudels. Den 25 mars i år läxade den 24-årige moderate kommunalpolitikern upp tre fältsekreterare på rutinbesök på nattklubben Rhett i Landskrona. Som gäst vinglade (eller gick med taktfasta steg?) Huttunen fram till tjänstemännen och efter inledande spydigheter kring det faktum att de gjorde det jobb de hade betalt för ("har ni inget bättre för er?") nickade han bland annat mot några "invandrarungdomar" i ett hörn och sade, enligt Helsingborgs Dagblad: det är inte "krogarna som är problemet, utan att de måste släppa in såna som dem, annars får de en DO-anmälan på sig"

När HD den 14:e april till Huttonen ställer frågan "Är diskriminering på krogen ett problem?" svarar han:

"Självklart finns fall där människor diskrimineras på krogen. Men man kan fråga sig vad människor ska göra på en krog där de inte är välkomna."

Hm. Tja. Touché?

6. Bubblare
Christer Ewe, Per Bill, Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò... Nä, vi släpper det nu va.

Uppdaterad 070415. Marko Huttunen kvalade just in på plats fem.

Perfekt

Ett litet steg för människan, men ett gigantiskt kliv för den pensionerade borgerligheten.

Asplunds process

Under påskhelgen hann jag med ett besök på Arkitekturmuseet i Stockholm, som för tillfället har en utställning om Stockholms stadsbibliotek och de sex finalisterna i tillbyggnadstävlingen. Intressantast på utställningen var ett urval av Asplunds originalritningar som illustrerade i hur hög grad arkitektur är en dialektisk process där en byggnadsritning i händerna på en lyhörd arkitekt kan filtrera tidens förändringar och behov. Under det halva decennium som Asplund jobbade med det som skulle bli stadsbiblioteket, genomgick hans ritningar en successiv transformation från klassisicm till modernism.


Den karaktäristiska kombinationen av grundformer, med ett centralt cylindriskt rum omgivet av fyra slutna längor fanns med redan i de första skisserna som Asplund gjorde efter sin studieresa till folkbiliotekens USA 1920. Men i de tidiga skisserna var cylindern försedd med fresker och en hög panteonkupol och längs fasaderna löpte kolonnader. Sedan påbörjades renodlingen och den successiva omtolkningen som tillslut resulterade i en tidlöst vacker byggnad som gifter epokerna med varandra och översätter antika ideal i en modern form, distinkt anpassad för kontexten i Stockholm med sin röda puts. Asplund fortsatte att förenkla ritningarna ända in i det sista, medan bygget pågick. Man kan konstatera, när man ser de första skisserna, att det var en renodling som var av godo. Hade Asplund inte vågat kasta krusidullet över bord så hade stadsbiblioteket på sin höjd varit en vacker, men aldrig historisk, byggnad.

Stadsbiblioteket är värt att älska av flera skäl. Exteriört för sin enkla skönhet, interiört för sin öppenhet och för att rotundan möjligen är det mest fantastiska och behagliga rum som huvudstaden har att bjuda. En varm hjärtkammare för bildning åt alla. En bättre start för utbyggnaden av folkbiblioteken kunde Sverige knappast ha fått.

Se fler bilder från Stadsbiblioteket hos Humaniorabloggen, där bilden är hämtad från.

Förresten kan det noteras att Arkitekturmuseet har tappat 85% av sina besökare sedan besöksavgiften återinfördes. Men på fredagar är det fortfarande gratis, passa på då. Halvintressanta utställningar i en vacker byggnad. Och rea på finfina böcker i bokhandeln.

Andra bloggar om: arkitektur, Asplund, Stockholms stadsbibliotek

Äckliga facket?

Niklas Wykman mådde dåligt häromdagen när han fick syn på Byggnads reklamaffischer:

”Ärligt talat, man vill ju bara kräkas. På stora affischer sjunger de tvångets och hotens lovsång. Kollektivavtal för alla! Ingen ska få slippa, ingen ska få komma undan!”

Jag vill gärna tro att han, i sällskap med några andra högröstade Timbrokalvar är ganska ensam om att reagera sådär, men tyvärr känner jag mig inte helt säker. Som Anders Mildner konstaterade häromdagen så har medieklimatet ganska hastigt blivit tämligen frostigt för fackens del:

”medierna [har] på kort tid skapat en ny journalistisk verklighet: I Sverige 2007 blir småföretagar-David dagligen brutalt krossad av fackförenings-Goliat.”

Mildner kopplar situationen till att (s)-regeringen är ute ur leken som huvudopponent för den borgerliga pressen, facken har fått bli ny huvudfiende, allmän fackbashing råder. Det ligger mycket i den analysen, men tyvärr är nog opinionsförskjutningen mer djupgående än så.

HRF, som tillslut vann den faktiska striden om kollektivavtal, förlorade det än viktigare opinionskriget i konflikten med Wild'n'Fresh. Enligt en undersökning, som HRF själva beställde, tyckte 46% att facket gjorde fel som krävde kollektivavtal på salladsbaren, bara 41% tyckte att de gjorde rätt. I sin analys drar HRF en viktig slutsats:

”Vi måste bli bättre på att folk- och opinionsbilda om den svenska modellen och fackföreningarnas ansvar för att så många som möjligt omfattas av avtalets skydd.”

Ja just det, det som facket har glömt bort de senaste, säg, tjugo åren. Det är dags att vakna upp nu.

Det är inte borgerliga ledarskribenters glödande pennor eller enskilda bloggares kaffefläckiga tangentbord som förskjutit opinionen. Facket har, liksom arbetarrörelsen i stort, försatt sig i den här sitsen på egen hand, genom att glömma bort att folkbildning och opinionsbildning aldrig kan vila, att några bestående segrar aldrig är vunna. Bakgrunden, intressekonflikten, måste ständigt sättas in i nya sammanhang och förklaras för nya generationer.

Istället för att ta den uppgiften på allvar, och förstå att den är avgörande, har (s) och fack utgått från att den svenska modellen är en evig överenskommelse och att nya generationer av svenskar är genetiskt förprogrammerade till att gilla facket och med modersmjölken får kunskap om hur avtalsmodellen fungerar. Arbetarrörelsens politiska gren har avrustat sin mediekapacitet och den fackliga grenen har slutat folkbilda.

Under tiden har arbetsköparna inte legat på latsidan, utan påpassligt bevakat förändringarna i tiden och opinionsbildat – ja, rentav folkbildat. I två decennier har Svenskt Näringsliv varit ute på skolorna och ihärdigt nött in sin världsbild. På samma arena har facken varit i stort sett osynliga. Från gymnasiet kan jag inte påminna mig ett enda tillfälle då ett fackförbund informerade i korridorerna, än mindre arrangerade en temadag. Minst en gång om året var vi dock tvungna att gå på obligatorisk temadag signerad Svenskt Näringsliv. Det var Steget till Eget som senare blev Radar. Och förstås Ung Företagsamhet. Alla dessa flumhurtiga namn. Diverse tävlingar. Och sponsrade läromedel, gratistidningar... vi fick lära oss att den som vågade starta eget företag var en hjälte, att det var omodernt att arbeta på en och samma arbetsplats i mer än fem år.

Få elever var medvetna om att Svenskt Näringsliv är arbetsköparnas intresseorganisation. Många lärare var lika omedvetna. Skolan brydde sig inte om att tala om det.

På mitt gymnasieum var vi en liten grupp som varje år bråkade om att en motbild borde presenteras. Ett år kontaktade vi LO-facken i Jönköping för att få dem att ordna en egen temadag om arbetsrätt. Det stupade på ekonomin. Inte så att LO saknade pengar, men de hade inga budgetposter för att ordna temadagar för gymnasiet. Och ingen beredskap. Och de var upptagna med att förhandla.

Så står vi nu här. Med en majoritet som anser att HRF gjorde fel som försökte upprätthålla den svenska avtalsmodellen.

Utan insikt i det fackliga löftets betydelse för den som lever på att sälja sitt arbete, framstår resonemangen om ”negativ föreningsfrihet”, och ”det fria valet att stå utanför kollektivavtal” som högst rimliga för många ungdomar. För en generation som, utan att få ta del av några motbilder, matats med kampanjer om det individuella självförverkligandet, har upplägget som leverats av medierna i salladsbarskonflikten varit lätt att köpa. Och högern kan utan svårighet måla upp facket som en maktfullkomlig pamporganisation, för många av oss unga har aldrig ens kommit i kontakt med facket där vi gått mellan tidsbegränsade tillfälliganställningar eller studerat upp till 30.

Inte konstigt att facket åker på stryk gång på gång. Vill man komma tillbaka in i matchen får man på allvar börja organisera bredare löntagargrupper än de fastanställda. Och opinionsbilda, folkbilda. På fler arenor än arbetsplatserna. Det finns faktiskt inget alternativ.

Andra bloggar om: politik, fackligt, Wild'n'Fresh, HRF

SÄPO folkbildar

"Det vore fördomsfullt att tro att det bara handlar muslimer i förorter." (Beatrice Ask i GP 31 mars)

"Säpo var på konferensen och höll föredrag om Islam [och] imamer"
(Bettina Öster Tunberg, vd Hjällbobostaden, ur ett internprotokoll citerat i GP 2 april)

Kommunikativ taktik

Från den nya arbetarregeringens hemsida kan man ladda ner riktlinjer (pdf) för att lära sig tala som en ny moderat (så att man inte till exempel råkar låta som en gammal moderat). Jag gillar den här listan, den säger så mycket om hur det ser ut inuti moderater, gamla som nya:

Den här gillar jag också, utsträckta händer istället för knutna nävar. Det är fint. Öppenhet, liksom, det är bra. Mycket bättre än sunkig gammal konflikt: