Och allt skall vara slem

Det fanns dom som ville ha honom som partiledare men Pär Nuder sa nej. Det var väldans tufft gjort. Hur kan man säga nej till ”det finaste jobb en arbetare kan ha”? Såhär i backspegeln är det lätt att förstå varför. Samtidigt som Nuder fördes fram i partiledardiskussionerna var han i full färd med att håva in konsultmiljon efter konsultmiljon. Förra året var exceptionellt lönsamt för den tidigare socialdemokratiska VU-ledamoten: 12 miljoner i vinst före skatt i det egna konsultbolaget. Det är sju gånger mer än den årslön socialdemokraternas partiordförande – eller statsministern själv – får. Och som det skreks om Håkan Juholts lägenhetsbidrag. En ärta i jämförelse.

Vad är det som gör Pär Nuder så efterfrågad som konsult? Vilken exceptionell talang är det egentligen han besitter som gör honom till en så värdefull ”rådgivare” åt bland annat familjen Wallenbergs riskkapitalbolag EQT? Göran Greider sätter fingret på det, det är inte Nuder som är eftertraktad, det är hans partinål som hans kunder betalar för att komma åt:

”Få saker är så värdefulla för näringslivet som en riktigt fullfjädrad högersosse, alltså en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital som berättar att personen också tänker på det allmänna bästa och på de breda löntagarskikten.”

Pär Nuder har gjort samma resa som många andra höga socialdemokrater under senare år. Med varje ny resenär sker resan allt mer obehindrat och alltmer befriat från skamkänslor. Den ena toppsossens tvärsprång över till att uppbära lön för att företräda kapitalets intressen gör samma steg mer naturligt och ångetsbefriat för nästa toppsosse. moraliska och politiska barriärerna är nu helt nedrivna. Eller är det den moraliska kompassen som är trasig? Fast vem behöver en kompass när man numera har iphone och kan ringa efter Noppes helikopter om man går vilse i skogen.

I förra veckan var det Thomas Östros som med en smidig höftvickning gled ner i bädd med storbankernas lobbyorganisation Bankföreningen. Av pressfotona att döma var det med ett belåtet leende på läpparna. Som om han just vunnit något. Eller lyckats med att sälja en begagnad kostym till ett bra pris på Blocket.

Och det hade han ju. Han hade sålt sitt parti och tagit alla pengarna själv.

Det mest fascinerande med de socialdemokratiska topparnas lönsamma strömhopp över till andra sidan är att de inte överhuvudtaget tycks förstå detta. Att de verkligen verkar föreställa sig att det är dom själva som personer, deras enorma hjärnor, deras unika sociala kompetens, som gör dem så efterfrågade i näringslivet. Att de inte inser (eller gör de det?) att de i själva verket bara ägnar sig åt att sälja av – förverka – ett folkrörelsekapital som det socialdemokratiska partiets medlemmar och tidigare ledare byggt upp under 120 år av kamp, skolning och politisk tydlighet.

För, precis som Göran Greider konstaterar så handlar näringslivets värvningar av toppsossar om att få ta del av en specifik form av symbolkapital: ett moraliskt kapital.

Den andra sidan av myntet är emellertid precis lika viktig för borgerligheten: värvningarna av toppsossar syftar till att bryta ner arbetarrörelsens symbolkapital. Det syftar till att demoralisera - och förvirra - arbetarrörelsen och det ger väljarna intrycket av att vänster och höger är samma sak, har samma uppdragsgivare, delar samma intressen.

Varje sosse som hoppar över till svenskt näringsliv bidrar till att sudda ut de politiska skiljelinjerna och eldar upp det moraliska kapital arbetarrörelsen sitter på - det moraliska kapital som är folkrörelseorganiseringens främsta och helt oersättliga drivbränsle.

Detta är är precis vad borgerligheten vill uppnå. Den upprördhet, förtvivlan och frustration som socialdemokratiska väljare och medlemmar uttrycker över Östros och Nuders hopp ner i köttgrytorna är värd mycket mycket mer för borgerligheten än de futtiga miljoner de måste hysta över i ersättning till överlöparna. Det är ett vrakpris för att uppnå politisk hegemoni.

Tänk lite. Hur har egentligen moderaterna blivit så framgångsrika i att framställa sig själva som ”det nya arbetarpartiet” när man samtidigt för en politik som är fullkomligt usel för den breda arbetarklassen? Hur har moderaterna kunnat föra en politik som konsekvent gynnat den rikaste percentilen och samtidigt lyckats framstå som bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva?

Ja, naturligtvis, genom att först tömma socialdemokraterna på socialdemokrati, genom att utplåna skillnaden. Moderaternas omvandling började inte med att Schlingmann och Reinfeldt utnämnde partiet till”välfärdskramare”. Moderaternas omvandling till det nya arbetarpartiet började med omvandlingen av det gamla arbetarepartiet till ett förvirrat ”mittenparti”, med ledare som inte tvekar att sticka ner fingrarna i varje syltburk som motståndarsidan sticker fram under näsan på dom. Med ledare som, ärligt talat, framstår som ryggradslösa idioter.

För att moderaternas omvandling skulle kunna framstå som något annat än ett billigt och lättgenomskådat trick måste den moraliska gradienten mellan arbetarrörelsen och borgerligheten först utplånas. Det är den aktiva dödshjälpen som snubbar som Nuder och Östros får betalt för att utföra. Oklart om de begriper det själva.

Och bakom topparna som inte ser någon skillnad mellan rött och blått, som inte förstår skillnaden mellan folkrörelsedemokrati och lobbyism, mellan gemensam solidaritet och privat ägoism, följer alla de andra typerna – allt oftare dubbelavlönade av kapitalet samtidigt som de fortsätter att bära den socialdemokratiska rosen på kavajslaget – som påstår att socialdemokraternas svar på det förlorade väljarstödet måste vara att utplåna skillnaden ännu mer. Ty tillsist gäller att allt skall vara slem.

Och det passar det nya arbetarpartiet perfekt. För det är först när alla är en del av samma slem som en spinndoktor från Nacka och en arrogant lurgubbe från Täby kan framstå som ett rimligt par att leda landet.

Lögn, förbannad lögn och statistik från Världsbanken

Så är det återigen den där tiden på året då nyliberalismens anhängare bryter ut i en panglosiansk glädjeyra, kastar sina lustiga små hattar i luften och kramar om varandra i en sällan skådad yttring av ysterhet normalt förbehållen ett riktigt präktigt börsrally. Börsen håller sig dock för tillfället lugn. Så vad är månne orsaken till den stora glädjen den här gången?

Jo det visar sig att Världsbanken återigen har levererat sin årliga statistik över utvecklingen för världens allra fattigaste. Med en uppmuntrande och lugnande slutsats: allt är på väg åt rätt håll!

Visserligen lever ungefär 1,3 miljarder människor (var femte nu levande person) i ”extrem fattigdom”, men antalet blir ändå, enligt Världsbanken, färre och färre. ”Alla siffror pekar åt rätt håll” skriver Expressens ledare och konstaterar triumfatoriskt:

”1990 beslöt FN att den extrema fattigdomen skulle halveras på 25 år. I veckan släppte Världsbanken statistik som visar att målet redan var uppnått 2010, fem år i förväg.”

Det låter ju jättebra! Om det vore sant att fattigdomen i världen verkligen höll på att halveras skulle det vara fantastiskt.

Dessvärre är det bara statistiskt trams.

Statistik är ett mäktigt verktyg skräddarsytt för riktigt stora lögner. I synnerhet om produktionen och tolkningen av statistiken kan monopoliseras. När det gäller just globala beräkningar av antalet absolut fattiga i världen har Världsbanken i det närmaste monopol på att sammanställa det index som alla andra, från massmedier, NGO:s och myndighetsorganisationer till självaste FN, lutar sig mot. Världsbankens siffror har med andra ord en stor betydelse för hur situationen för världens fattiga faktiskt värderas och uppskattas.

Bankens metod för att indexera utvecklingen för världens absolut fattiga är närmast banalt simpel. I samband med World Development Report 1990 bestämde sig bankens ekonomer helt enkelt för att fastställa gränsen för absolut fattigdom till den nivå på köpkraft som världens fattigaste länder då använde som sin fattigdomsgräns. Världsbanken hade nämligen upptäckt att flera av de fattigaste länderna tillämpade ungefär samma statistiska gräns och att denna låg kring en inkomst på $1 köpkraftspariteter (PPP) per dag. Det var med andra ord smidigt att anamma det måttet.

Det fanns fler skäl. Där fanns också en önskan om ett mått med en nivå som gjorde det möjligt att slippa räkna med för många fattiga. I en rapport från 2008 konstaterar Världsbanken att en högre internationell fattigdomsgräns visserligen är möjlig, men problemet är att alldeles för många då skulle räknas som fattiga:

“Suppose one judged poverty in developing countries by (say) US standards. Learning that (possibly) 95% or more of the population is poor by such a standard is unlikely to have much relevance, given that US standards of living are not within the foreseeable reach of most people in a typical developing country.”

Alltså, eftersom klyftorna mellan rika och fattiga länder är så stora är det inte ens meningsfullt att mäta fattigdom som om vi allihop var människor i samma värld med rätt till samma livschanser.

Världsbankens gräns för absolut fattigdom bygger inte på några bedömningar om vilken inkomstnivå som behövs för att uppfylla grundläggande mänskliga behov och den tar inte heller någon hänsyn till att kostnaderna för basala behov kan variera stort från plats till plats och från år till år, i takt med lokala och globala svängningar och skillnader i priset på mat, vatten och energi.

Bristerna i måttet föranledde 2005 ekonomen Sanjay G. Reddy och filosofen Thomas W. Pogg att skriva en uppmärksammad rapport som konkluderade att Världsbankens närmast tycktes vara ute efter för att slippa räkna de fattiga på ett rättvisande sätt.

Jag skrev ganska utförligt om deras kritik i samband med Världsbankens rapportsläpp 2007. Jag befann mig just då i Kisumu i Kenya där det verklighetsfrämmande och bristfälliga i statistikens teoretiska gränsdragningar var synligt precis överallt. Det räckte med att ta en bodaboda ut från centrala Kisumu till något av de omgivande slumområdena för att bli varse hur stora skillnader det är i köpkraften hos en dollar, enbart inom en och samma stad: grundläggande basvaror som föda och rent vatten kostade mycket mer för de fattiga i Manyatta än på marknaden inne i stan. Trots de stora effekterna av sådana överallt förekommande granulariteter jämför Världsbanken obekymrat köpkraftspariteter på länder-nivå.

Just 2007 hade världsbankens statistikavdelning i all ödmjukhet börjat klura lite på om 1$ / dag verkligen var den rimliga globala fattigdomsgränsen. Banken gjorde en ny värdering med den uttalade avsikten att förankra måttet något bättre i verkligheten och den 28 augusti 2008 fattades beslutet att justera den internationella gränsen för ”extrem fattigdom” till $1.25 dollar per dag. Beslutet orsakade en global katastrof som, statistiskt sett, kastade ytterligare 430 miljoner människor ut i absolut fattigdom. Hoppla.

Justeringen väckte inte i någon större medial uppmärksamhet och världsbanken själva slätade över dess betydelse i en rapport med den fantastiska titeln The Developing World Is Poorer Than We Thought, But No Less Successful in the Fight against Poverty.

Så kan det gå. Världen visade sig alltså visserligen ha ungefär en halv miljard fler absolut fattiga än vad man officiellt hade hävdat tjugofyra timmar tidigare, men eftersom fattigdomsgränsen justerades upp även bakåt i tiden såg tendensen ändå bra ut. Antalet absolut fattiga 1981 blev i och med den justerade gränsen 1,9 miljarder istället för världsbankens tidigare officiella siffra 1,2 miljarder.

Världsbanken kunde alltså klappa sig på bröstet, trots att man räknat så fullständigt fel, och fortsätta att hävda att allt blir bättre och bättre, dag för dag.

Hur det egentligen förhåller sig med den saken är dock bankens egen mätmetod uppenbarligen olämplig för att bedöma. När hela slutresultatet kan justeras med 40% från en dag till en annan till följd av en ändrad skattning, måste måttets användbarhet för att beskriva verkligheten anses vara tämligen begränsat. Vad gör den nya fattigdomsgränsen mindre slupmässig än den gamla? Inte ens världsbanken påstår att gränsen att den nya linjen är mer pålitlig som objektiv gräns för att beskriva extrem fattigdom. Så vilket värde har den egentligen, annat än bidra till att sprida en viss bild?

Man kan tänka på statistik ungefär som ett prisma. Man kan hålla upp prismat mot ljuset och beroende på hur man vrider och vinklar på det kommer ljuset brytas på olika vis och man får fundamentalt olika bilder av verkligheten. Att ge sken av att den bild man får genom en enda brytning av ljuset reflekterar hela verkligheten, är inget annat än djupt lögnaktigt.

Om vi istället för Världsbankens numera föredragna fattigdomsgräns om $1,25 PPP / dag skulle titta på gruppen med inkomster under $2 PPP / dag (motsvarande c:a 5000 kronor om året) visar det sig att antalet extremt fattiga i världen har minskat endast mycket marginellt, från 2,59 miljarder 1981 till 2,47 miljarder 2008.

Den här, större, gruppen rymmer alltså en stor del av dem som klättrat upp över den lägre fattigdomsgränsen. Innebär det att den gruppen har att tagit sig upp från den värsta absoluta fattigdomen och nu, burna av "the rising tide" befinner sig på en resa på väg upp mot högre nivåer av välstånd? Det är den tolkning Världsbanken, Expressens ledarredaktion och andra panglosianer vill att vi ska göra.

Men vad som är viktigt att förstå är att en person som har en inkomst på $2 eller $4 om dagen i själva verket kan vara fattigare, mer otrygg och mindre fri än en person som tjänar $1 om dagen. Vad statistiken i sig reflekterar är inte en ekonomisk och social utveckling utan en pågående urbanisering, pådriven av en framtvingad flykt från landsbygden till svällande städers slumområden. Den som, tvingad av en obönhörlig globalisering, bryter upp från ett ruralt lokalsamhälle och egen mark, om än enkel och fattig sådan, och flyttar till en osäker tillvaro i staden, går från självhushållning till att vara utlämnad åt marknaden för sin försörjning av basvaror.

Plötsligt kostar både husrum, mat och vatten pengar. Det blir nödvändigt att tjäna mer för att överhuvudtaget överleva från dag till dag.

Det är inte utveckling eller framsteg. Det är bara andra bojor.

Tyvärr håller varken den absoluta eller relativa fattidomen i världen på att försvinna, snarare är den idag påväg in i ett nytt och skräckinjagande stadium. En dryg miljard nyblivna stadsbor klänger sig fast på den yttersta marginalen av världsekonomin, utan egen jord eller förgreningar till jorden att falla tillbaka på för sin basförsörjning. Detta är en grupp utlämnad åt världshistoriens största marknadsexperiment, vars livsmedelstrygghet idag är akut hotad. En grupp vars relativa köpkraft kan minska med 50% när matpriserna stiger med 20%. År 2009 beräknade FAO att ungefär en miljard männniskor var kroniskt hungriga. Det är en ökning från 825 miljoner i mitten på 1990-talet och upp från omkring 860 miljoner i början av 00-talet. Efter finanskraschen, då 2007-års rekordpriser på basgrödor för en tid föll tillbaka har matpriserna åter nått nya rekordnivåer och siffran på kroniskt hungrande kan öka mycket fort om priset fortsätter att stiga.

Diagram från Richard Heinberg

Visst finns det saker som rör sig åt rätt håll i världen också. Analfabetismen minskar, barnadödligheten sjunker, kommunikationssystem förbättras, sjukdomar och epidemier nedkämpas. Fattas bara annat högst uppe vid den högteknologiska epokens vågkam, mitt i den billiga energins tidsålder.

Detta är positiva trender som framförallt bärs av Kinas enorma satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur och av den latinamerikanska vänsterns aktiva utjämning av inkomster och tillgång till välfärd. Den här positiva utvecklingen sker trots, inte tack vare, de frihandelspolicys som IMF och Världsbanken försöker trycka in i världens alla hörn.

Ut ur inhägnadernas tragedi, del 1: kapellet

I det sena eftermiddagsljuset stannade vi till och besökte Storsäterns kapell i Idre församling, invigt revolutionsåret 1968. Man når byggnaden via en plogad backe som leder in från den stora vägen. Runt kapellet står enstaka tallar och granskog som bortom byggnaden övergår i fjällskog och därefter i öppna fjällhöjder som just idag hade samma färg som molnfronterna; det såg ut som om delar av fjälltopparna hade lättat från jorden och drog iväg söderut.

Storsäterns kapell står öppet dygnet runt året runt. Det är bara att gå in och sätta sig i det vackert utformade andaktsrummet ritat av arkitekterna Jack Hansson och Gösta Lilliemarck. Där inne är man omgiven av träets levande urmaterial, hanterat med känslig hand men utan krusiduller. Rummet är inrett med bidrag från flera konstnärer; Astrid Norgren, Walther Thür, Elen Andersson, Tage Berglund, Kurt Hammarsten med flera. Som altartavla tjänar ett resligt korfönster i öster som bjuder utsikt mot fjällskogen.

Solen släntrar genom rummet. Här kan man börja tänka igen.

Att gå in i kapellet kostar ingenting. Innebär det då att det saknar värde?

Nej, det är bara kapitalister och marknadsliberala dårar som på fullt allvar tror att bara sånt som kan mätas i pengar har ett värde. Vi andra vet att det mest värdefulla som finns, det är i regel sådant som inte alls kan mätas i pengar. Det är tystnaden i ett rum. Basgången i ett annat. Det är glädjen i ett gupp i spåret. Det är kärlek, tid för kärlek. Frihet. Att vara frisk, att veta att anhöriga är friska och hela. Att gå med kamrater i ett demonstrationståg om våren. Att sparka vintergrus ur sandalerna. Att småle åt en dåligt göteborgsvits. Att ha kunskap om hur världen fungerar. Att andas ren luft. Att se skymningen krypa närmare för att släppa fram mörkret åt vintergatans stjärnor igen. Miljoner andra grejor.

Kapellet i Storsätern röstades fram till mest omtyckta byggnad i Älvdalens kommun arkitekturåret 2001. Så något värde har det uppenbarligen. Trots att det är gratis att gå in.

Kapitalismen är dock ointresserad av sådant. Kapitalismen är intresserad av sådant som man kan göra profit på. Tjäna pengar. Och vet ni, vad politikerna och ekonomerna än påstår så är de likadana, för de är trots allt bara betjänter i kapitalismens förkammare. De är främst intresserade av sådant som kan mätas i BNP. De vill se konsumtionen och produktionen öka, även om det innebär att en massa andra och mycket viktigare värden blir svårare att uppnå.

Om någon fick för sig att ta riktigt bra betalt för besöken till Storsäterns kapell (det har ju trots allt fått en utmärkelse) då skulle det bidra till BNP. Det skulle se bra ut i statistiken.

Men det märkliga är att vi alla ändå skulle bli fattigare på kuppen. En kollektiv och öppen resurs, en allmänning, som en gång fanns tillgänglig för alla, har blivit instängd bakom en betalmur och är nu bara tillgänglig för den som kan betala. I statistiken ser vi ut att bli rikare, men i verkligheten är det tvärtom: vi blir fattigare.

Vilket trick va. Så lurig är kapitalismen.

Säg nu att Allan från Stockholm bränner förbi i en SUV och får syn på kapellet. Han tänker: J-ä-v-l-a-r i mig, det där var en snygg arkitektritad kåk, den ska jag ha! Och Svenska kyrkan, som har problem att få ekonomin att gå ihop, säljer ut. Allan, som tjänat sina pengar på att spekulera i vanvård av äldre, plöjer ner någon miljon i ”bekvämlighetsanpassningar” och en vecka om året njuter han sedan av trivslen i sin nya ”Villa Allan”.

Det som tidigare tillhörde alla tillhör nu bara Allan.

Det här har ett namn: det kallas för ”inhägnader” och det är en del av kapitalismens modus operandi.

Att köpa något billigt och sälja det dyrare brukar beskrivas som kärnan i marknadsekonomin. Det måste ha krävts ett geni för att komma på den idén. Men inhägnander är rentav en ännu mer briljant affärsidé, det är det mest profitabla man överhuvudtaget kan ägna sig åt: man tar något som är fritt tillgängligt som alla behöver och så tvingar man folk att betala för det. Det är dessutom lätt att komma undan med, som Walter Hickel sagt: ”if you steal $10 from a man's wallet, you're likely to get into a fight, but if you steal billions from the commons, co-owned by him and his descendants, he may not even notice.”

Den inhägnadsrörelse som växte fram bland förmögna jordägare i England på 1400-talet omvandlade byarnas allmänningar, som fick användas av alla som bodde på en plats, till privat mark där tillträde var förbjudet och ”inkräktare” jagades bort. Själva begreppet inhägnader härrör från den här rent fysiska handlingen, att sätta upp stängsel runt skogar och åkrar. Jeremy Rifkin beskriver inhägnadsrörelsen som ”the opening act of Colonialism” och Karl Polyani har karaktäriserat inhägnaderna som ”a revolution of the rich against the poor”. Den innebar en mental förändring i synsättet på egendom - att själva världen kunde ägas - och drev samtidigt människor i mängder in till städernas framväxande industrier. Inhägnaderna och Ägoismen har gjort några få rikare på majoritetens bekostnad.

Aldrig tidigare har inhägnadsrörelsen ryckt så långt fram som idag. Inte bara jord, produktionsmedel och naturresurser är privatiserade och inhägnade. Även musik, idéer, begrepp, text, programkod och arvsmassa hägnas in bakom upphovsrättslagstiftningens stängsel. Och kapitalisterna skjuter efter bästa förmåga harpuner in i den offentliga sektorn för att komma åt också dess resurser. För dem är skattebetalarnas pengar "ett lättillgängligt dagbrott" med Göran Greiders ord. Privatiseringarna av välfärden marknadsförs som ”frihetsreformer”, men är i själva verket en ny våg av inhägnader.

Kapitalismen rullar sin tillväxt framför sig genom att konsumera allmänningar och omvandla gemensamma resurser till inhägnader. Ju fler allmänningar och resurser som ockuperas och pressas genom den monetära cirkulationen som varor, desto bättre säger ekonomerna att det går för världen.

Detta är inhägnadernas tragedi. En tragedi som idag sätter sin prägel på hela vår civilisation och på vår kollektiva maktlöshet inför den miljö- och resurskris vi är påväg rakt in i.

I sin ena ände innebär inhägnadernas tragedi en fullkomligt onödig fattigdom. Resurser finns, men de är inte tillgängliga för de som behöver dom. Sjukdom, svält, barnadödlighet, fattigdom, okunnighet och lidande uppträder helt onödan. Det är ett fruktansvärt, våldsamt och kriminellt slöseri med människors begränsade tid på jorden, vår tid i livet.

I andra änden medför inhägnaderna samtidigt en suboptimal användning av de inhägnade, privatiserade, resurserna. En inhägnad resurs utmärks ju av att den bara är tillgänglig för den som har ägarbeviset. Ett kapell ombyggt till privatvilla står bara öppet för Allan. En privatiserad strandremsa ligger för det mesta öde. En privatbil står för det mesta parkerad eller rullar med bara en passagerare. Ett privat semesterhus står för det mesta tomt. En privat pool värms upp för en ägare som bara simmar i den korta stunder...

På det här viset används de inhägnade resurserna enastående ineffektivt. Det katastrofala med detta i en värld av begränsade resurser är att det driver fram ett överutnyttjande av den totala resursbasen. Den aspekten har blivit akut synlig först på senare i år, i takt med att den absoluta resursbristen börjat göra sig alltmer påmind, vilket ställer inhägnaderna i ett allt skarpare motsatsförhållande med en hållbar resursanvändning. För ett århundrade sedan fanns det ett överflöd av land och resurser, endast tillgången till kapital var den begränsande faktorn. Idag är det inte längre så, och som ekonomen Joshua Farley konstaterar: ”If we want more timber, the scarce factor isn't sawmills, it's trees.”

Detta är inte hållbart. Vare sig socialt, ekologiskt eller ekonomiskt. Ett hållbart samhälle innebär att vi istället för att ständigt slösa allt mer lär oss att förvalta och hushålla. Med människors liv och människors tid, med jordens naturresurser och med ekonomiska tillgångar.

Det är därför både fundamentalt och nödvändigt i varje seriös strategi för social- och ekologisk hållbarhet att göra upp med inhägnadernas tragedi. Att, kort sagt, bryta upp inhägnaderna och åter flytta ut de inlåsta resurserna i ett delat offentligt rum. Bara på det viset kan slöseriet upphöra, de begränsade resurserna utnyttjas optimalt och effektivt istället för suboptimalt och ineffektiv komma till maximal nytta där de behövs.

Det här var den första av en serie planerade poster om de sociala och ekologiska konskevenserna av inhägnadernas tragedi. I nästa post kommer jag diskutera nödvändigheten av att bryta sig ur inhägnaderna, göra upp med ägoismen och stärka allmänningen. Och förutsättningarna för att detta ska kunna ske.

Relaterade poster. Ägoismens patetik, Villkorade rum, Varför inte bygga öppna städer istället, Drivbänkar för ett värderingsskifte, Brigadekonomi.

Grekland i tryckkokaren

För länge sedan, när världen var ung, växte en av historiens märkligaste och mest kreativt produktiva kulturer fram i en flikig och bergig skärgård i det Egeiska havet. Under knappa tvåhundra år avsatte de grekiska stadsstaterna en intellektuell skatt av filosofi, lyrik, konst och litteratur som därefter har inspirerat och förbluffat efterföljande generationer.

Kraftkällan i denna unika kultur var staden Athen, där invånarna med en självklar övertygelse om sitt eget värde, sin rätt och kapacitet att bestämma över sig själva, tände den demokratiska idén. När Athen var som mest vitalt ansågs själva tanken att delegera ens delar av styret till en mindre grupp av tjänstemän hårresande. De fria Atherna insåg att den demokratiska elden i sig var deras viktigaste tillgång. De måste antingen äga makten över sitt eget öde eller ägas av någon annan.

Det var då. Nu åker män i kostymer med visitkort från Goldman Sachs på uppdrag från Europeiska ministerrådet, EU-kommissionen och IMF för att besluta om Greklands framtid, över huvudet på dess folk.

Omfattningen av den nyliberala slakten i Grekland idag är svår att ta till sig. 40%-iga nedskärningar i sjukvårdsbudgeten, 32%-iga sänkningar av minimilönerna i privat sektor (som om det var en del av problemet), sänkta pensioner, hundratusentals avskedade offentliganställda, en undgomdsarbetslöshet på 48%. En BNP och ekonomi i fritt fall, tvångsprivatiseringar av offentliga egendomar mitt i det sämsta säljläget någonsin.

Grekland är idag ockuperat. Ockuperat av banker och finansinstitut och av eurozonens stater som inom ramen för den gemensamma Operation Bail-out besingingslöst styckar bytet i nyliberala portionsförpackningar.

Vad som är viktigt att förstå nu är följande: Allt detta är helt i enlighet med planen.

Tragedin i Grekland är inget som sker trots Greklands euromedlemsskap utan på grund av detsamma. Tragedin är eurons verkliga utseende, bortom högtidstalen om fred och solidaritet. Detta är precis den tryckkokare Hans W Tietmeyer drömde om då han beskrev pris- och stabilitetspakten som ett verktyg för att koka löntagarnas rättigheter till potatismos. Man täpper helt enkelt till alla ventiler och när ett land av interna eller externa orsaker hamnar i en ekonomisk kris kan krisen göra politisk nytta genom att koka sönder tryckkokarens innehåll. Ut kommer en sönderslagen offentlig sektor, löntagargrupper som slängts hundra år bakåt i tiden, knäckta fackföreningar och en arbetarklass kastad ut i fattigdom, nöd och direkt svält.

Detta är vad Euron och Europakten handlar om. Att spärra alla nödutgångar. Nu höjer männen i kostym temperaturen och ökar trycket ytterligare. Det pyser över på Athens gator. Men det finns det polisstyrkor till för att hantera.

Låter det destruktivt? Men nyliberalismen är ju destruktiv. Det är dess främsta, kanske enda, egentliga trossats: föreställningen om den kreativa förstörelsen. Föreställningen om att folket måste knäckas för att vinsterna ska kunna öka. Nyliberalismen är en ekonomisk dödskult.

Och euron är nyliberalismens politiska gren, en hänsynslös bulldozer som rullar fram över sargade medlemsländer; förbjuder folkomröstningar, tvingar fram regeringsskiften, tillsätter sina egna regeringar, i praktiken upplöser demokratin och forcerar fram ett socialt kaos. Det är en ideologisk bärsärkargång som ytterst har demokratin och freden som insatser.

Såhär ser alltså den Europiska solidariteten ut i praktiken, när vänskapen mellan folken har sorterats in under EU:s stjärnbanér. Det lät så vackert när allt såldes in. Kanske trodde någon stackare till och med att de talade om solidaritet mellan folken, när de i själva verket hela tiden talade om en solidaritet med marknaderna. Solidaritet med principerna om den fria rörligheten för kapital och den fria konkurrensen, även då denna kastar hela länder i avgrunden.

Under det gångna året har EU:s ministrar närmast klättrat över varandra för att likt ett mobbargäng på skolgården peka finger åt Greklands folk; kasta anklagelser om hur Grekland klär sig, hur konstigt Grekland går, hur dåligt Grekland klarar sina åtaganden. I första ledet av mobbningen har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stått. De är inte ens medlemmar i euroklubben men vill gärna släppas in i gängets värme. Då gäller det att spela extra tuffa.

Det var precis samma fingerpekande när Irland, utslängt i kris av den havererade spekulationsekonomi som EU-kommissionen och rådet uppmuntrat och underblåst, ansökte om nödlån 2010. Också den gången lade EU skulden på Irlands folk och nödlånet gavs förenat med krav på våldsamma offentliga nedskärningar och privatiseringar.

Naturligtvis fyller fingerpekandet en viktig propagandafunktion. Ju mer av skulden för enskilda medlemsstaters problem som kan placeras på staterna själva, desto mer kan EU-ledarna rädda sitt eget ansikte och ”upprätthålla förtroendet” för EMU som sådant, till och med få det att framstå som att eurozonen kliver in och hjälper till. Det hela handlar om att hålla skulden borta från euron, att hålla gänget rent från ansvar, samtidigt som tryckkokaren gör jobbet. Därför blir angreppen på Grekland så furiösa och därför vägrar EU-ledarna att erkänna, ens en millimeter av att Grekland, Italiens, Spaniens, Irlands och Portugals olika kriser är kopplade till mekanismer inbyggda i euron. Istället talas det om brister i nationalkaraktärer. Folk som röstat fram fel regeringar. Folk som varit bortskämda och lata och fuskat.

EU-ledarna odlar idag den värsta och farligaste sortens nationalism, den som pekar finger åt andra.

Detta skuldbeläggande, som EU-ledarna utan ansvar ägnar sig åt för att hålla sin egen rygg fri, tränger in i relationerna mellan de Europeiska folken som en sur lösning. Våren 2010 åkte jag genom Tyskland där löpsedlar och förstasidorna dröp av chauvinistiska utfall mot det grekiska folket. ”Lata Greker” stod det med stormrubriker över hela förstasidor. Det hela luktade verkligen skit. Det var det patriotiska vansinnet i uppmarschen inför ett krig. De andra utmålades som galna, opålitliga, slöa. Hela den offensiven lade grunden för att få den tyska opinionen att acceptera Greklands tvångsförvaltning som en nödvändighet. Ett narrativ etablerades: Grekland har fuskat och förtjänar inte att styra sig självt; entré Bryssels räddande teknokrater.

Minns någon idag att det fanns en tid då rapporterna från dagens eurokrisländer såg annorlunda ut? I början talades det högljutt om hur mycket sydeuropa gynnades av euromedlemsskapet. Det hamrades och byggdes på nya hotell och nya hus överallt runt medelhavet. Det såg ut att växa så det knakade i ekonomin. I propagandan från Bryssel framhölls ofta och gärna att detta var tack vare den gemensamma valutan. Se vilken makalös tillväxt den åstadkom! Men allt det var bara en bubbla, driven av en billiga krediter, en allt för låg ränta och en felaktig växelkurs. Samtidigt som det kastades bränsle på konsumtionsbrasan urholkades produktionen och realekonomin. I slutändan var det istället Tyskland som gynnades, det var efter tyska förhållanden och den tyska ekonomins behov som Euroområdets gemensamma ränta sattes.
Det där är inget konstigt. Det är ett samband som varje 12-årig nejkampanjare i den svenska EMU-folkomröstningen 2003 kunde förklara.

Bubblan i Sydeuropa sprack naturligtvis. Det är vad bubblor gör. Det började med den bostadsbubbla som briserade i USA, som sedan spred sig till hela världsekonomin. När prognoserna vände neråt, kreditkostnaderna steg och investeringarna avstannade drabbades de tidigare sensationsekonominerna av krisen. Och plötsligt var allt deras eget fel.

Globala ekonomiska kriser slår olika mot olika länder på grund av underliggande orsaker. Transfereringssystemen ser olika ut, realekonomin fungerar olika väl, produktivitetsutvecklingen är olika, skattebasen och skattemoralen skiljer sig åt. Den ekonomiska resiliensen varierar. Och det innebär att länder behöver kunna möta kriser på olika vis, anpassade efter sina förutsättningar. Euron har effektivt förhindrat detta. Tryckkokaren igen. En standardform och det som inte passar in i den slås i såbitar.

Minns någon idag hur länge det här har pågått? Det har brunnit på Athens gator regelbundet sedan 2007. Det är fem år av demonstrationer, gatustrider, nedskärningar och en kris utan ände i ett successivt sönderfallande land i "fredens och utvecklingens" Europa. Jag citerade 2009 Ambrose Evans-Pritchard:

”these riots are roughly what eurosceptics expected to see, at some point, at the periphery of the euro-zone as the slow-burn effects (excuse the pun) of Europe's monetary union begin to corrode the democratic legitimacy of governments.”

Det här är inte heller något konstigt. Det är en logisk utveckling som varje 12-årig nejkampanjare i den svenska EMU-folkomröstningen 2003 kunde förutspå.

Solidaritetens värde prövas först i tider av kris. Det är lätt att lova varandra evig tro och kärlek när det är sol på himlen, men det är när det blåser som kallast som löftet ska hålla. Den ”solidaritet” som Euroländerna nu ”visar” varandra har ingenting med kärlek och sammanhållning att göra, det påminner mer om den psykiska terrorn i en galen sekt. Ja, allt är ett enda stort vansinne.

Det enda rimliga, det enda verkligt solidariska, man kan göra inför detta är att ställa sig sida vid sida med Greklands folk och säga: fortsätt stå upp och protestera. Försvara er demokrati! Försvara er välfärd! Försvara er offentliga sektor! Försvara era pensioner! Faller ni så faller också vi. Låt er inte slaktas på finanskapitalisternas altare. Slå sönder tryckkokaren.

Visa att demokratin i Athen kan vara starkare än maskinen i Bryssel.

Tidigare om EU/EMU: Nationsbygge, Att gå i takt är inte att samarbeta, Katedralen i Bryssel - fel svar på fel fråga

Bara politik kan undvika Jevons paradox

Det sker hela tiden och förmedlas ofta i glada notiser och glättiga reklamtexter. Inte sällan bakas det in i politiska tal av tacksamma talskrivare: En ny tekniklösning har möjliggjort en förbränningsmotor som är 5% mer effektiv. En ny byggmetod minskar behovet av energianvändning för uppvärmning med 30%. Ett nytt datorprogram innebär mer energioptimerade starter och landningar för flygplan. Ett datoriserat trafikledningssystem innebär varutransporter som alltid kör den kortaste rutten.

Se bara, vill rapporterna säga: vi är på god väg att lösa det här! Miljöalarmisterna må skrika i högan sky om alla kriser som ligger framför oss och ditten och datten, men steg för steg fixar tekniken biffen och optimerar samhället mot fullständig hållbarhet!

Problemet med rapporterna om successivt allt bättre och bättre tekniklösningar är att de visserligen är både trevliga och i sig positiva. Men när de tas till intäkt för att hävda att vi därmed rör oss åt rätt håll, mot ett hållbart samhälle, blir det direkt lögnaktigt.

För det finns ett andra led i alla effektiviseringsprocesser: vad händer sen? Vad händer med det utrymme som effektiviseringen frigör? En minskad bränsleförbrukning innebär att en bilist får lite mer pengar kvar i plånboken som kan användas till annan konsumtion, kanske fler bilresor. Effektiviserade starter och landningar innebär att flygbolagen får möjlighet att göra fler flygningar. Ett smart trafikledningssystem för ett transportföretag innebär att de kan åta sig fler körningar.

Effektiviseringen frigör ett utrymme och det är egentligen först i det ögonblicket som frågan blir politisk: vad ska det utrymmet användas till, vem tillfaller det? Hur undviker vi att det inte i nästa led istället resulterar i ökad konsumtion och därmed totalt sett ökad energianvändning, det som kallas för Jevons Paradox.

Successiva och kumulativa effektiviseringar och en kontinuerlig produktivitetsutveckling är inget nytt. Under hela tekniksamhällets existens har ingenjörer kunnat slå sig för bröstet och presentera siffror på förbättringar. Det ligger i teknikens – och människans – natur att ständigt söka bättre lösningar. Därför sker det också ständigt framsteg inom alla teknikområden, även om det blivit allt svårare att uppnå revolutionerande nya nettoeffektiviseringar i gamla teknologier av samma skäl som det blir allt svårare att pressa rekorden i gamla friidrottsgrenar.

De största energieffektiviseringarna i ångmaskiner och förbränningsmotorer åstadkoms redan under 1800-talet och början av 1900-talet. Genom uppfinnandet av Parsons ångturbin 1884 ökade ångmotorns verkningsgrad från 10-12 % för den gamla kolvångmaskinen till 30 % för åntgurbinen. När vattenångan senare byttes mot kvicksilvergas höjdes verkningsgraden till 41, 5 %. Kolförbrukningen vid kolkraftverken sjönk från 1,5 kg kol per kilowattimme 1913 till 0,6 kg 1928. Men innebar det att den totala förbrukningen av kol minskade? Nej, tvärtom, idag är den större än någonsin, trots fortsatta effektiviseringar och successiva teknikförbättringar.

Effektiviseringarna har helt enkelt omvandlats till ökad konsumtion.

Sambandet mellan successiva effektiviseringar å ena sidan och en ökad total resursanvändning å andra sidan, löpte som en röd tråd genom 1900-talet. Energieffektivisering är därför ett mycket tveeggat vapen. Visst kan det leda till förbättringar för miljön. Men oftast blir det istället, allt annat konstant, tvärtom. Därför räcker det inte med att staten genom teknikupphandling, skatter och andra åtgärder driver fram successiva effektiviseringar. Sker enbart detta blir det istället med mycket stor sannolikhet direkt kontraproduktivt. Det gäller att politiken vill och klarar av att agera i nästa led: det ekonomiska utrymme som effektiviseringarna frigör måste antingen genom direkta skatter, avgifter, prishöjningar eller genom andra åtgärder undandras från att hamna i ökad konsumtion som leder till ökad energianvändning och resursförbrukning.

Ett sätt kan vara genom en successiv arbetstidsförkortning som realiseras stegvis i takt med produktivitetsutvecklingen, ett annat sätt kan vara genom en trendmässigt växande andel av ekonomin som får gå till offentliga investeringar.

Men alliansen är ideologiskt oförmögna att ens ta i frågan. Istället slänger de glatt mer bränsle på energi- och resurskrisbrasan och hojtar oprecist om individens valfrihet. Det kan vara värt att påminna sig nästa gång de lyfter ett tekniskt framsteg som en vinst för miljön. Har ni sett till att det verkligen blivit en miljövinst? Eller skiter ni egentligen i det?

Samtidigt på andra håll: V kräver avveckling av kärnkraften vid maktskifte

Ekonomisk logik

John Kenneth Galbraith

Har blivit informerad i kommentarerna om att citatet är från James K Galbraith och inte John Kenneth som jag först trodde. Bilden ovan får dock vara kvar, då John Kenneth Galbraith är så rasande stilig

Alltså, citat James K Galbraith:

”Leading active members of today's economics profession... have formed themselves into a kind of Politburo for correct economic thinking. As a general rule – as one might expect from a gentleman's club – this has placed them on the wrong side of every important policy issue, and not just recently but for decades. They predict disaster where none occurs. They deny the possibility of events that then happen.... They oppose the most basic, decent and sensible reforms, while offering placebos instead. They are always surprised when something untoward (like a recession) actually occurs. And when finally they sense that some position cannot be sustained, they do not reexamine their ideas. They do not consider the possibility of a flaw in logic or theory. Rather, they simply change the subject. No one loses face, in this club, for having been wrong. No one is dis-invited from presenting papers at later annual meetings. And still less is anyone from the outside invited in.”

Ringhals problem är kärnkraftens problem

Dagens Uppdrag Granskning handlade om branden i reaktor 2 på Ringhals kärnkraftverk i maj förra året. Ännu en gång blev några av kärnkraftsteknikens grundläggande problem pedagogiskt illustrerade av den envist sparkande verkligheten.

1. Små misstag hyser en osviklig tendens att fortplanta sig till omfattande och mycket farliga störningar. I det här fallet var det en otydlig instruktion från en testledning som medförde en kvarlämnad dammsugare i reaktorinneslutningen vid ett tryckprov som i kombination med avstängda övervakningskameror resulterade en brand som nu har lett till ett snart ettårigt reaktorstopp och ett mycket omfattande saneringsarbete.

2. ”Den mänskliga faktorn” sticker ständigt fram sitt glada tryne genom spindelväven av tekniska hängslen och livremmar. Hur mycket man än trimmar systemen för att fungera felfritt och vara redundanta, så sker det oförutsedda saker när tekniken ska samverka med människor av kött och blod, utrustade med glömska, snålhet och människors alla begränsningar. I det här fallet var det en otydlig kommunikation som resulterade i en missuppfattning av vilka instruktioner som gällde. Den mänskliga faktorn går inte att eliminera med mindre än att människorna elimineras helt ur systemet. Men då försvinner istället människans ännu unika förmåga att finna kreativa oförutsedda lösningar på oförutsedda problem.

Från reaktor 2 efter branden

3. Eftersom varje reaktorenhet representerar en stor kapitalkostnad och ett stort nettobortfall när den står stilla, är trycket högt på att en avställd reaktor snabbt ska komma tillbaka i drift. Varje avställd timme kostar ägarbolaget miljoner kronor i försvunna intäkter. Uppdrag Granskning visade att orsaken till branden var ett försök att spara fyrtio timmars nertid genom att tidigarelägga ett test. Detta skriver också Ringhals själva i sin kommunikation med SVT:s reporter:

”Ringhals är en viktig del av elförsörjningen, vilket inte minst märks på all den kritik vi får när verken står stilla. Därför är det vår skyldighet att se till att våra avställningar blir så korta som möjligt [...] Att flytta täthetsprovningen var ovanligt men inte onormalt ur vårt perspektiv.”

Detta grandiosa ekonomiska stressmoment finns alltså inbyggt i det sociotekniska system kärnkraften utgör, just på grund av produktionsenheternas skala. Ovanpå det kommer att ägarna som alla vinstdrivande bolag jagar efter vinst och i det här fallet tycks man enligt Uppdrag Granskning ha sparat på att besätta med rätt kompetens på grund av ett anställningsstopp.

4. Kärnkraften är för sin funktionalitet och säkerhet beroende av en försörjning av engagerad och kunnig kompetens som helst ska ha minst tjugo års erfarenhet redan när de börjar. Det går inte ihop, i synnerhet inte när det finns många mycket mer spännande saker att göra för duktiga ingenjörer idag än att jobba i dinosaurieorganisationer på åldrande kärnkraftverk. Den grupp som gjorde slutronden i reaktor 2 inför testet bestod, enligt Uppdrag Granskning, av tre personer som allihop saknade erfarenhet av den typen av kontroll.

5. Kärnkraften är en högriskteknologi som bygger på storskaliga anläggningar där ett verksamhetskritiskt hemlighetsmakeri gör det ytterst svårt för allmänhetens företrädare att få insyn i verksamheten. Ringhals ledning anför säkerhetskäl som motiv till sin slutenhet och ovilja att kommunicera öppet och ärligt kring problem och störningar. Det är på sitt sätt fullt begripligt. Ett kärnkraftverk kan inte vara ett torg där man oanmäld kan kika in för en chai latte och en cupcake och en titt i reaktorn så att allt funkar bra. Stängsel, barriärer, övervakning och sekretess är helt nödvändigt.

Men som dagens Uppdrag Granskning illustrerade så är samtidigt slutenheten i sig ett säkerhetsproblem. Slutna yrkeskulturer – i synnerhet inom tekniskt avancerade branscher – tenderar att utveckla sina egna interna normsystem. Det sker överallt hela tiden och kärnkraftsindustrin är inte förskonad (dessutom, om man ska döma av dagens program, är i princip alla inblandade män).

Både människor och organisationer tenderar att vilja ta genvägar när man känner sig säker på att det går bra. När man tror att man kan sin sak och vet den normala gången utan och innan händer det att man för att spara lite tid skippar eller ruckar på de säkerhetsrutiner som en gång utfördes samvetsgrant. Begår man sedan ett misstag så sluter sig organisationen och man håller varandra om ryggen. Att det finns anställda på Ringhals som inte vågar framträda öppet med sin kritik mot säkerhetsarbetet är mycket allvarligt, i synnerhet som den kritik som framförs är såpass graverande. Enligt Uppdrag Gransknings källa så för Ringhals ledning helt enkelt medvetet och återkommande Strålsäkerhetsmyndigheten bakom ljuset:

UG: Tror du att dom berättar allt för Strålsäkerhetsmyndigheten?

- Nej jag vill väl påstå att jag vet att man inte gör det, utan att man ibland kanske har den bilden av sig själva att man förstår och begriper problem bättre än vad strålsäkerhetsmyndigheten gör och därför ger man inte ut mer information än vad man tycker att dom kan hantera helt enkelt.

UG: Att man har undanhållit saker?

- Ja, det blir ju undanhållet. Att man kanske inte berättar hela sanningen alltid eftersom man inte anser att strålsäkerhetsmyndigheten klarar av att hantera den helt enkelt.

I Uppdrag Granskning framkommer att Ringhals valde att inte berätta något om branden för Strålsäkerhetsmyndighetens enhetschef Leif Karlsson som var på besök för ett sedan tidigare schemalagt möte på Ringhals dagen efter att branden ägt rum. På mötet närvarar verkets säkerhetsledning som väljer att inte säga något om den incident som nyss inträffat till representanten för den myndighet som granskar verkets säkerhetsarbete.

Detta är naturligtvis upprörande och det verkar onekligen som att Ringhals har problem med sin organisationskultur. Men det är inte heller bara Ringhals det handlar om. Agerandet följer direkt ur de kulturer och synsätt som kan växa fram i slutna organisationer. En stor del av säkerhetsarbetet runt kärnkraftsindustrin handlar därför om revisioner som utgör illa passande försök att lösa dilemmat mellan slutenhet och öppenhet. Revisionerna är mycket omfattande och kostar energibolagen stora summor. Som i alla kontrollsystem skapar den omfattande revisionen i sig ett incitament att fuska och hemlighålla från den organisation som granskas.

Kärnkraften är helt enkelt en olämplig teknologi i ett öppet och demokratiskt samhälle. Det är en teknologi som förutsätter hemlighållande, övervakning och storskaliga kontrollapparater, men som trots det aldrig kan bli säker eller pålitlig.

Tidigare artiklar om kärnkraft:
Krisen i Fukushima
Den andra kärnkraftsomröstningen
En stad utan kärnkraft
Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?
Bort från Mainframe
Reaktorreaktionärernas revansch
Säkert
Kraftindustrin smutskastar
Om det här är världens säkraste kärnkraft...

Läsning: Supermiljöbloggen, Kaj Karlsson, SvD: Vattenfall vill bygga ny reaktor.

Uppdatering 8 feb: Apropå punkt 4 och 5 ovan säger en källa som vill vara anonym till Supermiljöbloggen att samma problem finns på Forsmark:

- Ledarskapet består huvudsakligen av personer som roterar runt på olika chefspositioner inom organisationen sedan starten av kärnkraftverket. Det motverkar möjligheten att få in nytt blod och nya idéer i verksamheten. Riskmedvetenheten blir lidande, man tror att allt är rätt lugnt [...] Vissa anställda vågar inte säga till om man behöver hjälp eller har gjort fel, det verkar finnas en prestige i att fixa saker själv. Om man till exempel har en utrustning som är av fel storlek så ser man till att få den att passa med hjälp av McGyverlösningar,

Mannen utan fantasi

Det har länge varit uppenbart att vi har en statsminister som inte utrustats med någon större grad av föreställningsförmåga. Många är de tal där Fredrik Reinfeldt överträffat sig själv genom sin unika blandning av högtravande skriftspråk och sina plankstela försök till metaforer.

Det handlar inte bara om en trogen tillämpning av Schlingmann-svenska, de begrepp som Orwellifierats av regeringens egen språksmed. Reinfeldt är i en klass för sig. Det är som om han hade uppfunnit en alldeles egen form av corporate bullshit. Ett språk som just genom att det blir så svårgenomträngligt och skaver på så många ställen, blir närmast omöjligt att angripa. Av hänsyn till svenska språket blir den kritiske lyssnaren tvungen att stänga av.

Kanske är detta egentligen Reinfeldts största politiska tillgång.

Bengt Göransson gjorde förra året en genomgång av den regeringsförklaring som Reinfeldt allvarsamt och utan att blinka läste upp i riksdagens talarstol. Bengt Göransson konstaterade att de språkliga bilder som används i ett resonemang säger väldigt mycket om argumentets intellektuella rimlighet:

”Jag brukar följa upp metaforen till dess yttersta gräns. Håller den, då är bilden relevant och argumentet intellektuellt rimligt. Spricker den, ska man vara försiktig. Det tyder på att den som använder den inte tänkt tanken fullt ut.”

Reinfeldts regeringsförklaring var med denna läsning ”en både skakande och roande upplevelse” tyckte Bengt Göransson och citerar ur talet (kursivt) samt kommenterar:

"Finanskrisen är en ovälkommen gäst" och det är inte banker och finansinstitut som "river upp krisens svallvågor", utan hela länder som är roten.

"Roten till svallvågorna" – upptakten till regeringsförklaringen är lovande. Men det blir snart ännu bättre:

Skuldstormen knackar på dörren till länder med höga skulder. Den tar sig in hos dem som har ägnat sig åt att bygga upp stora utgifter för lånade pengar.

En storm som, kanske rentav lite försynt, knackar på dörren! Utgifter som byggs upp! Sjösjukeprosa brukar jag kalla detta.

Där lån bygger skuldberg. Där rivs självbestämmandet ned. ...Vi ser hur oron äter sig allt djupare in i ekonomier med krav på smärtsamma åtgärder.

Det är ekonomier som känner oro i Reinfeldts värld, inte människor!

I land efter land ekar nu demonstrationstågen mellan krispaketen.

Förgäves försöker jag konkretisera för mig bilden av ett demonstrationståg som ekar mellan en massa paket. [...] Regeringsförklaringen innehåller många höjdare för den som gillar pekoral:

Nu behövs alla goda krafter. Till stöd för ett Sverige med ordning och reda i sin ekonomi. Där vi slår vakt om vår välfärd. Till stöd för den öppenhet som omfamnar nya jobb, ser varje människas förmåga och möjlighet att bidra.

Hur går det till när en öppenhet omfamnar nya jobb? Och en öppenhet som ser förmåga hos levande varelser är visserligen en fascinerande tanke, men glasklar är den knappast.

Detta är, precis som Bengt Göransson anmärker, på samma gång roande och skakande. Skakande därför att de oklara formuleringarna vittnar om ett mycket grunt tänkande. Kanske rentav en grund tankeförmåga.

Med tanke på det kan det framstå som märkligt att Reinfeldt alls har lyckats vinna två val. Men man bör hålla i minnet att också George W. Bush – som var erkänt korkad – blev vald och omvald. Hjärna är trots allt inte allt. Man kan vara trevlig också. Eller åtminstone framställas som harmlös och koras till mr. Fredagsmys. Surfa på det. Undvika granskning och istället prata tacos och Uggla när helst tillfälle bjuds.

Därtill besitter Reinfeldt även en instrumentell förmåga som lätt kan förväxlas med en sorts ansvarstagande allvar. Detta karaktärsdrag har gjort det möjligt för Reinfeldt att på en och samma gång hjälpa höginkomsttagare att kissa i brallorna och samtidigt framstå som en ansvarstagande statsman som tar allvarligt på framtidens utmaningar.

Så kom då dagens utspel om att svenskarna borde lära sig att jobba till 75, vilket ger män fyra härliga år som pensionärer innan de, i genomsnitt, trillar av pinn kring 79,1 år. Fast det skiljer ju mellan folk och folk det där. I stadsdelen Älvsborg i Göteborg lever männen i genomsnitt i 83 år idag, medan männen i Bergsjön i genomsnitt dör vid 74. De får alltså i Reinfeldts framtidsland jobba ett år efter döden.

Oboy alltså. Ett sällsynt anfall av uppriktigt klarspråk från statsministern. Det är inte en slump att det inträffar i just den här frågan. För det tycks alltmer som att Fredrik Reinfeldt egentligen bara har tänkt en enda stor tanke i sitt liv. En tanke som uppenbarligen varit så omvälvande att den lagt sig som ett filter över hela hans värld, är viktigare än allt annat: Folk. Måste. Jobba. Mer.

Denna torftiga ersättning för en vision om framtiden går som en röd tråd genom Fredrik Reinfeldts politiska karriär.

I ungdomsromanen ”Det sovande folket”, skriven som 28-årig ordförande för MUF, utnämner han ”den mänskliga lättjan och strävan efter bekvämlighet” till sin politiska huvudfiende.

Alliansens omtolkning av arbetslinjen bygger på samma idé. Det primära målet är att öka antalet arbetade timmar per arbetare, inte att fördela timmarna jämnare i befolkningen. De som, i syfte att hålla uppe den ”icke lönedrivande” nivån på arbetslösheten, tilldelas den kapitalistiska ekonomins statistroll som arbetslösa, måste samtidigt tvingas att jobba utan lön genom att jagas med blåslampa. För ingen får någonsin någonsin sitta still. Den som unnar sig att sjunka ner, ens en liten stund, blir precis som degbollen i boken:

Hur denna ganska dystra föreställning om människan fastnat i Reinfeldts huvud överlåter jag till hans anhöriga att spekulera kring. (Eller fråga honom rakt ut, brukar vara bättre för alla parter i det långa loppet även om det är jobbigt just när frågan ställs). Men fast sitter den uppenbarligen. Reinfeldt tycks helt enkelt vara genuint övertygad om att den tid då människor inte säljer sitt liv som lönearbete är bortkastad tid.

Så det verkar tillslut som att det är i fantasin det brister, i hans förmåga att tänka bortom lönearbetstiden, att tänka tanken att det faktiskt kan vara så att det är på vår fritid som vi skapar verkligt stora värden:

Att pensionärer kan bidra till ekonomin och samhället genom ideellt arbete, föreningsaktiveter, umgänge med barnbarn och på tusen andra sätt. Att det kan vara först genom pensionen som människor får tid och möjlighet att gå den där snickarkursen, rusta upp huset som fått förfalla, läsa ikapp böckerna som aldrig hanns med under arbetslivet. Att det kan vara först då man får tid och ork att bli den man drömt om att vara, göra det man försummat hela sitt liv. Att en politisk uppgift borde vara att se till att skapa mer utrymme för människors fantasi och kreativitet. Att öka människors fria tid, inte ständigt sträva efter att minska den. DEN tanken har aldrig föresvävat Reinfeldt.

Ett farligt experiment

Rubriken kommer från Peter Wolodarskis ledare i dagens DN. Unge herr ledarskribenten har blivit upprörd över Allt åt Allas busscharter till Solsidan, Saltsjöbaden. Denna bussresa är enligt Wolodarski en övning i ”praktiskt grupphat”, med syftet att ”slå split mellan människor”.

Innan vi säger något om detta måste det först klargöras att Peter Wolodarski är en liberal med ett hjärta som ömmar för samhällets svaga och utsatta. Därför, menar han, kan ”frågor om inkomstskillnader och sociala orättvisor vara nog så viktiga att uppmärksamma”. MEN. Det får inte ske med ett ”marxistiskt tänkande”, som innebär ”farliga förenklingar”. Sociala klyftor är nämligen ”mer komplicerade än så och inte nödvändigtvis problematiska.”

Så lyder den upplysta liberala hållningen för dagen: det kan vara viktigt att uppmärksamma inkomstskillnader, förutsatt att de inte ses som problematiska.

Wolodarski tycker att AåA:s bussresa speglar att arbetarklassen har en nedlåtande syn på rika: ”Det är inte individer man talar till. Det är vilddjur som man studerar med hjälp av fordon och kameror.” Arbetarklassen uppvisar närmast ett kolonialt ovanifrånperspektiv mot de rika. Va otäckt!

Nu är ju inte direkt detta första gången en tursitbuss med blängande turister och smattrande kameror rullar genom ett ”exotiskt område”. Kanske att Wolodarski skulle ta upp sin kritik med alla de andra svenska charterbolagen först.

Det är inte heller första gången det ordnas bussresor till överklassgetton. Dagligen rullar t ex mängder av Celebrity Tours i Hollywood. Till det facila priset av 44 dollar kan Svenne Banan bjudas på glimtar av ”exclusive residential neighborhoods” och ”breathtaking mansions” tillsammans med en ”informative fun guide” som gör det möjligt att uppleva “ the feeling that there's no place like home for stars such as Jennifer Aniston, Courtney Cox, Jennifer Lopez…” osv osv. Sedär, också överklassightseing, men inte otäckt alls!

Vad är det då som skiljer de skojsiga bussresorna i Hollywood från den farliga bussresan till Saltsjöbaden? Skillnaden är att hollywoodturernas passagerare förväntas beundra hur de lyckade människorna lever. Precis så som överklassen vill bli sedd. AåA:s bussresa hade istället som mål att resenärerna skulle se med egna ögon hur den svenska överklassen bor och lever och istället för avundsjuk beundran odla sitt klasshat.

Åh. Det ordet. Det finns ingenting som medel- och överklassen hatar så mycket som ordet klasshat. Det är ett ord som ångar av ilska, uppror, vrede och hot mot den existerande illegitima ordningen. De blir därför omväxlande äcklade, illa berörda och får kalla kårar av det. Det bekräftar deras skräckföreställningar om den groteska pöbeln som ständigt måste övervakas och hållas på plats. Och så är det så jobbigt konfrontativt. Finns det åtminstone inte något annat ord än hat att använda? Något... lite mildare?

Men hat finns av olika slag och det gäller att förstå skillnaden.

Det finns ett hårt och kallt hat, ett hat som är likgiltigt inför andra och fyllt med förakt. Det är det hatet som talar genom kommentarsfälten när kommentarsfältherrar spyr sin galla över feminister och homosexuella, invandrare och fattiga. Det är det hatet som slår när män slår kvinnor och som skrattar när djur plågas till döds. Det är det hatet som drev Breivik och Peter Mangs till att skjuta barn. Ett hat fyllt av urskiljningslös ondska.

Men det finns också ett varmt hat, ett hat som pulserar av den förbjudna kärlekens vrede, ett hat rött av den begränsade människans ilska mot det system som beskär, stänger inne, tystar ner. Det hatet är inte kärlekens motsats, det är ibland kärlekens förutsättning. Det är ett hat som är riktat mot det onda hatet. Det är ett hat som är själva bränslet för att göra upp med en orättvisa. Dess motsats är uppgivenheten, likgiltigheten, rädslan.

Att leva nedtryckt i ett klassamhälle är att leva omsluten av ett system konkret manifesterat i sociala relationer som ständigt markerar att människovärdet – vad som än sägs i högtidliga sammanhang – är relativt. Att vissa männikor är mer värda i kraft av sin börd, sin inkomst och sin bostadsort. Kristian Lundberg skriver i SvD: ”Min barndom tillbringade jag på huk, nertyngd av ett klassmörker som bara tätnade omkring mig.”

Klassamhället kan vara just det: ett tjockt mörker, lika tätt i alla riktningar bort mellan husen. Ingen väg ut. Men den som hatar klassamhället kan skingra mörkret, för hatet kan lysa upp också den mörkaste gränden och driva bort uppgivenhetens skuggor. Den som bär det varma röda hatet kan uppträda mer orädd och mer säker. Kan vara oförskämd istället för att huka sig när överklassen är föraktfull. När överklassen ägnar sig åt välgörenhet förväntar de sig tacksamhet tillbaka, men den som hatar klassamhället behöver inte stängas in i tacksamheten - den mest förlamande av känslor – den kan istället svara med ilska. Jag är inte skyldig dig något! Den som känner sina rättigheter vet att ingenting behöver se ut såhär, att allting kan förändras. Att vi skapades jämlika. Hatet är därför nödvändigt för en rörelse som vill rasera klassamhällets murar.



Dock: klasshatet är inte tillräckligt. Hat kan endast storma och rasera, inte bygga. Därför behövs den organiserade vänstern som ställer upp positiva program för hur ett samhälle bortom klassamhället kan se ut, en vänster med konkreta lösningar och realistiska förslag. Med hjärtan fulla av längtan, solidaritet, glädje, humor, passion, stolthet, visioner, perverioner, karneval. För politik bärs av känslor. Hat måste få vara en av dom.

Det explosiva i AåA:s bussresa ligger i det enkla att det numera räcker med en enkel bussresa för att synliggöra hur fullständigt Sverige gått isär och för att kalla fram en hord av mörkermän som försvarar klyftorna samtidigt som de ondgör sig, ja, närmast hatiskt, över dem som synliggör klyftorna.

Hur hamnade vi här? Åh, vet du. Vi har varit påväg hit så länge. Lundberg igen:

”Vi läser om morden, våldet, överfallen. Vi ser aldrig att detta är den yttersta konsekvensen av att vi gav upp värdet människan för år sedan – långt innan Malmö besöktes av journalister med tropikhjälmar och förutfattade meningar. Den fråga vi skall ställa oss är istället: vems är staden?”

Vem ska staden tillhöra? Vem vågar röra sig i den utan rädsla och med självklarhet? Vem har tillträde? Den senaste tidens dödsskjutningar är, påminner Lundberg, för en stor grupp Malmöbor bara fortsättningen på en annan konstant skräck som man har levt med länge. Malmös ”egen laserman”, Peter Mangs, lämnade om nätterna sin lägenhet på Korsövägen och sökte upp sina offer i förorterna åren mellan 2003 och 2009:

”En stor del av befolkningen skapade ett eget utegångsförbud. Föräldrarna höll sina barn inne. Busschaufförer. Taxichaufförer. Tidningsbud. Alla jag pratade med under den här tiden talade om sin rädsla. Jag minns skräcken. Vid ett par tillfällen kom jag till närbutiker kvällstid, precis innan stängningsdags. Jag blev synad. Jag blev mönstrad. De beskjutna var själva övertygade om att det var rasistdåd. Vi som inte blev beskjutna var inte lika säkra.

Utanför närbutikerna brukade det sitta en släkting i bil, med motorn på. Det var stegen mellan butiken och bilen som var det kritiska. Skräcken var på riktigt. Det var allvar. Söner oroade sig för sina fäder. Mödrar för sina söner. Man undvek att röra sig utomhus i mörker.”

Först när fler grupper känner av rädslan i sin vardag blir den erkänd som ett samhällsproblem. Först när utvecklingen är en delad upplevelse i alla stadsdelar så hamnar den på den allmänna dagordningen. Men segregationen isolerar problem och gör dem till problem för enskilda grupper istället för att göra dem till delade angelägenheter. Segregationen, inte synliggörandet av den, är därför ett ”farligt experiment” som ”slår split mellan människor”.

Den liberala myten, omhuldad på DN:s ledarsida, säger att så länge som alla får det lite bättre så gör det inget att några får det mycket bättre än andra. Men eftersom klyftor är sociala så är de i första hand relativa. Rikedomen är därför ett problem, lika mycket som fattigdom är det.

Att svenska städer är fysiskt segregerade är inget nytt. Både ekonomiskt och etniskt har klyftorna länge löpt djupa och långa längs gatorna. Den stora förändringen på senare år är att de ekonomiska klyftorna har vuxit våldsamt. Därmed har skillnaden i vilka livsmöjligheter det innebär att bo i olika delar av staden också accelererat. Det är idag en mycket större och mer definitiv skillnad mellan Fisksätra och Saltsjöbaden än vad det var för 20 år sedan.

Det här diagrammet visar utvecklingen av genomsnittsinkomsten (i tkr) i Göteborgs stadsdelar. De nedtonade staplarna är från 1992, de färgstarka är från 2008:

Medan vissa stadsdelar i den övre delen av spektrumet närmast har dubblerat sin inkomst så har ökningarna varit små i den nedre delen. I Bergsjön är genomsnittsinkomsten lägre idag än 1992. En inkomstskillnad på 70% mellan rikaste och fattigaste stadsdelen 1992 hade 2008 blivit till en skillnad på 310%.

Om man inte fylls av hat mot klassamhället när man reser mellan polerna i en sådan stad och ser hur skillnaderna manifesterar sig i form av otrygghet överallt, skillnader i livslängd och hälsa, utbildning och barns livschanser, och den ynkliga kulturella fattigdomen i ett sådant samhälle, så är man antingen inte korrekt funtad eller så är man Moderat. Troligen både och, eftersom de två ofta sammanfaller.

Alliansen talar om utanförskapet, och syftar på stadsdelar som Bergsjön, Gunnared och Lärjedalen i diagrammet ovan. Men utanförskapet skapas inte där. Det självvalda utanförskapet finns på platser som Solsidan i Stockholm och i stadsdelar som Älvsborg och Askim i Göteborg.

Segregationen drivs på av att överklassen och den övre medelklassen reser ekonomiska och sociala murar runt vissa delar av städerna. Genom ombildningar till bostadsrätter, genom protester mot kommunala planer som kunde bidra till större blandning, genom hyresvillkor som kräver fast inkomst, fast bostad och rätt efternman. Segregationen drivs på av välbärgade storstadsförorter som Vellinge där kommunledningen på uppdrag av sina väljare stoppar flyktingförläggningar för ensamkommande flyktingbarn för att inte ”skada områdets rykte”.

Och i slutändan är segregationen, själva den rumsliga uppdelningen, ett sätt att utöva makt.

För överklassen är beroende av avståndet för att härska. Därför sätter de sina barn i privatskolor och därför söker de, jorden runt enligt precis samma mönster, sin splendid isolation, en upphöjd avskildhet i dävna villaförorter bortom resten av samhället. Det fysiska avståndet, ibland tillsammans med murar och barriärer, är ett konkret sätt att markera och befästa makt. Igår liksom idag. Den svenska överklassen styr genom att göra sig osynlig, genom att ekonomiskt och fysiskt dra sig undan från samhället och helst inte vara synliga, annat än på tillbörligt avstånd, medan de skickar fram sina clowner att flåsa runt och dra bajsskämt i TV.

Ja, det är ett farligt experiment, klassamhället. Hur många ledare Peter Wolodarski än skriver, hur mycket spam de än fyller etern med, får vi aldrig glömma bort att vi måste hata det. För den dagen vi slutar hata klassamhället har vi själva blivit monster.

Läsning: Fredrik Edin, Petter Nilsson, Röda Berget, Badlands Hyena

Reinfeldt ljuger om jobben

I gårdagens telefonväkteri i Studio Ett hade statsminister Fredrik Reinfeldt, till skillnad från sin fru, klivit ut från tvättstugan i Sagerska Palatset, för att möta verklighetens folk i etervågornas dunkel. Ett lovvärt initiativ som förtjänar uppmuntran även om programformatet inte gav utrymme för några vassa uppföljningsfrågor och de flesta, på förhand utvalda, inringarna dessvärre slösade bort sin tid på oväsentligheter eller fullkomligt harmlösa frågor. Anders Holmberg och Monica Saarinen var inte särskilt på hugget de heller.

Inringaren Joakim Jakobsson ställde i alla fall en skarp fråga om jobbskatteavdraget. Tanken var ju, konstaterade Joakim Jakobsson, att de stora skattesänkningarna skulle finansieras genom att de skapade fler jobb och därigenom fler som betalar skatt (i praktiken har finansdepartementet beräknat självfinansieringsgraden till 40-50 %). Men istället har arbetslösheten i Sverige gått upp. Så hur finansieras egentligen jobbskatteavdraget?

Statsministern undvek att svara på den direkta frågan om skattesänkningarnas finansiering. Det var nog taktiskt riktigt gjort eftersom finansieringen är ett ganska dystert kapitel för regeringen. För i grund och botten betalas skattesänkningarna genom ett eftersatt underhåll till järnvägen, en nedprioriterad klimatpolik, sänkta tak i a-kassa och sjukförsäkring, slopad avdragsrätt för fackmedlemskap och höjda a-kasseavgifter, avvecklad arbetsmiljöforskning, sänkta bidrag till kulturtidskrifter, offentliga åtstramningar och försämrad hälsa, sänkt bistånd, höjda vårdavgifter, utförsäljningar av statliga bolag, slopade fria inträden till muséer, studieavgifter för utländska studenter, ökad barnfattigdom, utförsäkringar av sjuka och genom att andra för samhället viktiga satsningar inte genomförs, såsom en aktiv bostadspolitik för att avskaffa bostadsbristen, höjda studiemedel, fler händer i vården, höjda lärarlöner. Och så vidare.

Istället för att beröra sådana tråkigheter, som så att säga befinner sig på det glada paketets baksida, framhöll statsministern att jobbskatteavdraget visst har gett fler jobb:

”De som utvärderar regeringens politik har påpekat att det enskilt mest jobbskapande vi har gjort, som har lett till ökad sysselsättning, högre sysselsättning än vad som annars har varit fallet, är jobbskatteavdragen. Just därför att det ger en så tydlig drivkraft till låg- och medelinkomsttagare att öka sin arbetstid.”

Jobbskatteavdragen – ett riktat bidrag till de som har arbete – är alltså, enligt både regeringens egen åsikt och externa bedömare själva grundpelaren i alliansens sysselsättningspolitik. Det är det ”enskilt mest jobbskapande” som regeringen har gjort. Det blir då naturligtvis angeläget att söka evidens för hur framgångsrikt jobbskatteavdraget egentligen har varit för att skapa fler jobb – i verkligheten.

Det märkliga är att det är oerhört tunnsått med sådan evidens. Och idag presenterades en forskarrapport från Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering (IFAU) som konstaterar att det är mycket svårt att överhuvudtaget utvärdera om jobbskatteavdragen har haft några effekter på sysselsättningen, ur sammanfattningen:

”Vår sammantagna bedömning utifrån en omfattande analys är att resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget. Den begränsade variationen mellan individer i reformernas omfattning i kombination med komplexa sysselsättningstrender både före och efter reformerna innebär en stor utmaning för vårt och framtida försök att utvärdera jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter.”

Det som gör IFAU:s rapport särskilt intressant är att det är första gången som någon försöker titta på vilka effekter jobbskatteavdraget faktiskt har fått för sysselsättningen. De tidigare forskarutvärderingar av jobbskatteavdraget som regeringen, och nu senast Fredrik Reinfeldt i Studio Ett, har lutat sig mot har allihop varit uppskattningar ex ante, dvs antaganden som utifrån teoretiska utbudsmodeller i förväg uppskattar vilka effekter jobbskatteavdraget teoretiskt borde få på sysselsättningen, om den förenklade nationalekonomiska standardmodellen stämmer. IFAU:s studie är den första utvärdering som, baserat på kvasiexperimentella metoder, analyserar data observerade efter (ex post) att jobbskatteavdraget genomförts.

Om det nu inte ens är möjligt att utvärdera sysselsättningseffekterna av regeringens mest jobbskapande reform, kan man ju fråga sig hur bra den här regeringen egentligen är på den där arbetslinjen man gick till val på.

De teoretiska utvärderingar som Reinfeldt och Borg håller i handen har tidigare funnit att jobbskatteavdraget bör ha en viss effekt på sysselsättningen. Ingen jättestor, men en viss. Lennart Flood kom i en SNS-rapport 2010 fram till att jobbskatteavdraget ”på lång sikt” ökar antalet sysselsatta med 72 000 räknat i termer av heltidssysselsatta. Det innebär en kostnad om cirka 900 000 kronor per jobb för staten. Ett ganska dyrt och trubbigt sätt att få fler i arbete, och man kan ju tycka att de pengarna kunde ha gjort större nytta om de använts mer direkt för att möjliggöra sådant som verkligen behöver göras, t ex fler händer i vård och omsorg, och höjda lärarlöner. Sådant som istället har fått stryka på foten för att finansiera jobbskatteavdragen.

Att regeringen inte satsar på mer verkningsfulla reformer för jobb beror på att man, av ideologiska skäl, helt enkelt, inte har några bättre förslag än jobbskatteavdraget. I ett replikskifte på Nationalekonomiska Föreningen 2010 försvarade Anders Borg jobbskatteavdraget mot anklagelser om dess bristande effekter såhär:

”Magnus Henrekson antyder att det här är en ineffektiv metod därför att den bara ger 75 000 jobb. Problemet är bara det att alla andra tänkbara åtgärder som vi har räknat igenom fram- och baklänges inte ens kommer i närheten av effekter i den storleken. Om vi t ex gör en bedömning av förändringar av arbetsrätten har vi inte något starkt forskningsstöd för positiva varaktiga sysselsättningseffekter. Om vi tittar på förändrade arbetsgivaravgifter, kapitalinkomstskatt eller bolagsskatt har vi inte heller någon särskild stark grund för att förvänta oss stora positiva varaktiga sysselsättningseffekter. När vi räknade på den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna som vi gjorde i budgeten för 2009 räknade vi med en varaktig sysselsättningseffekt på mellan 2 000 och 3 000 personer. Detta är ungefär så mycket man kan hitta stöd för i forskningslitteraturen.”

Finansministerns och regeringens stora problem är att man är ideologiskt förhindrade att titta i en annan riktning. Man kan helt enkelt inte, eftersom man trots allt medialt jamsande är och förblir moderater, tänka sig att öka sysselsättningen genom att öka den offentliga efterfrågan och anställa fler i den offentliga sektorn. Regeringen saknar därför svar på den stora arbetslöshetsproblematiken. Istället ägnar man sig gång på gång åt att dra en statistisk fräckis, som Reinfeldt körde ännu en gång i Studio Ett:

”Det är drygt 200 000 fler som är sysselsatta nu jämfört med när regeringen trädde till 2006 och började genomföra jobbskatteavdragen.”

Sant. Men också i sammanhanget fullkomligt irrelevant, eftersom befolkningen samtidigt har ökat. Det relevanta måttet för att utvärdera om regeringens jobbpolitik lyckas är inte ett absolut tal utan som andel av befolkningen. Ser man till de talen är arbetslösheten högre och sysselsättningsgraden lägre än då alliansregeringen tillträdde 2006.

Diagram från senaste AKU.

Reinfeldts svar till Joakim Jakobsson i Studio Ett var med andra ord inget annat än en klassisk Reinfeldtare. Frågan är hur många gånger alliansen ska få komma undan med att dra den sortens fräckisar medan journalisterna är upptagna med att avsätta oppositionsledare för ett syftningsfel.

Uppdatering 28/01 17:00: Anders Borg tycker fortfarande att jobbskatteavdraget är gôtt och säger till SR Ekot att "den grundläggande utvärderingen måste vara hur verkligheten fungerar". Ett märkligt påstående med tanke på att IFAU-studien var det första försöket att ta reda på just vilka effekter jobbskatteavdraget har haft för sysselsättningen i verkligheten. Borg menar också att de "allra flesta [andra studier] landar i att jobbskatteavdraget har stora effekter". Men han undviker att nämna att det då rör sig om studier ex ante, dvs studier som inte tittat på verkligheten utan uppehållit sig i de ekonomiska teoriernas värld. Lätt att röra ihop teori och verklighet om man är finansminister. Ekots reporter Staffan Sonning ställde inga följdfrågor om detta.