Tornskräck

Det är inte varje dag det folkomröstas om arkitektur, men i helgen beslutade ett gäng ostknaprare i alperna efter vad man får förmoda var en djuplodande och initierad diskussion om arkitektoniska kvalitéer att införa ett generellt förbud mot en specifik byggnadsdel. Det handlade märkligt nog inte om de kraftigt överexponerade branta alphyddetak vars dystert nerkammade överhäng tynger alltför många instängda villor på de schweiziska bergssluttningarna. Och det handlade inte heller om de svällande boxiga köplador som på så många ställen tränger in bland alphyddorna med den kontextlösa ignorans som bara franchaiseverksamhet kan uppvisa...

Nej, folkomröstningen gällde något mycket mindre, närmare bestämt det lilla tornet, sällan mer än fyra-fem våningar högt, som ibland återfinns i anslutning till moskéer. I hela Schweiz finns uppskattningsvis några kvadratkilometer anskrämliga köplador och minst lika många kvadratkilometer dävna alphyddor. Moskétorn – minareter – finns det dock bara fyra stycken av. De är allihop slanka med ett litet kvadratiskt fotavtryck. Sammanlagt handlar det kanske om en markyta på 50 kvadratmeter. Om minareterna mångdubblades i antal de närmaste åren skulle den sammanlagda ytan inte motsvara mer än två normalstora villor. Tillräckligt mycket för att utgöra ett hot mot de Schweizska byarnas och städernas karaktär? Ja, tydligen.

Naturligtvis handlar folkomröstningen i Schweiz inte egentligen om arkitektoniska värden (om sådana egenskaper alls vore objektivt mätbara skulle för övrigt en genomsnittlig minaret piska skiten ur en genomsnittlig alphydda i de flesta grenar) utan om arkitektonisk symbolik.

Schweiz direktdemokratiska folkomröstningsinstitution är en fin inrättning. I ett övergripande brunt politiskt klimat kan den dock få obehagliga konsekvenser, såsom ett obetänkt förbud mot minareter. Det ska nu bli mycket intressant att se hur förbudet egentligen skall efterhållas. För vad är det exakt Schweizerostarna har beslutat att förbjuda? Frågan på valsedlarna var precis så simpelt formulerad som de tankeprocesser som hade föregått den: ”Vill du förbjuda byggandet av minareter?”

Beslutet kan tolkas på två vis. Antingen som ett förbud mot torn som ser ut som minareter. Alltså ett förbud mot torn med ett utseende som inte ”passar in” i Schweiz. För denna tolkning talar det faktum att ansökningar om minaretbyggen länge har fått avslag från ”kulturvårdande” myndigheter med hänvisning just till den ”historiska karaktären” i Schweiziska samhällen. En sammanhållen skyline punkterad endast av den vite gudens klocktorn och alptopparna.

Hur en minaret ser ut kunde var och en urskilja som såg propagandaplanscherna från Schweizerische Volkspartei vid folkomröstningen (se överst i posten), en rimligt korrekt återgivning, förutom då att de aldrig är svartmålade utan istället vita (Lika vita som Schweiz alptoppar, ”a majesty of white plaster” som landets store son Le Corbusier beskrev det i sin Voyage d’Orient, där han drabbades så fullständigt av Islams arkitektur och i synnerhet av moskéernas behandling av rymd och färg, att den modernism han introducerade i Europa i praktiken bär fler arvsanlag från islamsk än från kristen arkitektur. Oh the irony).


En form som bär likheter med valaffischernas karikatyr har den äldsta minareten i Schweiz (ovan) som uppfördes 1963 i det välbärgade området Balgrist i Zurich. Det slanka vita tornet står på ena sidan Forchstrasse. För övrigt knappt synligt och mycket väl integrerat i stadsrummet, tillsammans med den likaledes mycket diskreta Mahmudmoskén. På andra sidan gatan reser sig ett högre och betydligt mera imposant klocktorn tillhörande den protestantiska kyrkan. Till vänster, förbjudet torn. Till höger, tillåtet torn.

Kan logiken alltså vara som så att slanka torn = inte schweizisk kvalité = förbjudna och stabbiga torn = seeeehr schön! = tillåtna? Det verkar onekligen lite... instängt. Utan tvivel ett recept för arkitektonisk stagnation.

Nu behöver dock minareter inte alls se ut som den smäckra spiran till vänster om nu Schweizarna bestämt sig för att slankt är farligt. Minareten är en byggnadskomponent som utvecklats i en region som sträcker sig från Spanien till Kina och har därför lika många former som de kulturer den har remixats med. Vissa formala likheter med det kristna klocktornet vid Forchstrasse har till exempel minareten vid Dungan-moskéen i Kyrgyzstan:


Så, vad skulle hända om en moské ansökte om bygglov för en minaret som inte alls såg ut såsom SVP tänker sig att de måste se ut? Om beslutet skulle bli ett avslag med hänvisning till att tornets bas utgörs av en moské så innebär det i praktiken att den lag Schweizarna beslutat om är ett specifikt förbud mot att just gruppen muslimer ska få bygga tornliknande byggnader. Det var den tolkning Berlusconis reformminister, fascisten Roberto Calderoli gjorde: ”Ja till kyrktorn, nej till minareter”. Det är knappast en tolkning som är förenlig med artikel 9 i Europakonventionen.

Ironiskt nog har Schweizarna härmed byggt en liten bro av värdegemenskap till den tidiga Wahhabismen, den konservativa rörelsen inom islam, som förbjöd moskéer att bygga minareter (och även i likhet med den kateketiskt orienterade modernismen, ville förbjuda alla former av byggnadsornament). Detta, bland annat, eftersom minareten från början tillkom som en influens från utsidan, troligen från grekiska och romerska fyrtorn.

Det visar sig att eftersom jorden är rund har alla kulturinfluenser redan snott sig flera varv på jakt efter sin egen svans. Det enda man kan vara säker på är att om man stänger sina dalgångar för alla annorlunda uttryck, då går man miste om mycket mer än vad man vinner. I det här fallet missar man möjligheten att på nära håll se ett litet brottsstycke av vad som kan vara den mest finkalibrerat poetiska byggnadskultur som någonsin utvecklats. Det kunde de trubbiga alptomtarna behöva.



Taggar: Minareter, Schweiz, islamofobi, arkitektur Uppdatering: Jan Hjärpe om minareters utseende i DN.

Honduras och liberalerna: The sound of silence

Söndagens ”val” i Honduras, med Manuel Zelaya fortfarande instängd på Brasiliens ambassad, omringad av militär, är inte legitimt. Gorillaregimen som organiserat valspektaklet i syfte att ombesörja det praktiska kring sin egen interna succession, kom till makten genom en statskupp – och har hållit sig kvar vid makten genom undantagstillstånd, politiskt våld och terror. Valet sker inte i ett fritt land och det sker inte efter en fri valrörelse. Det är inte legitimt.

Men regimen behöver valet för att söka växla till sig just legitimitet, regimen behöver ett symboliskt skiftbyte. Därför har de gjort allt de kunnat för att få så många som möjligt att rösta. Enligt GP (inte på nätet) ger uppmaningar till valbojkott, som oppositionen förordar, fleråriga fängelsestraff. Polisen slår ner på alla former av protester, i veckan beslagtog poliser i Tegucigalpa tusentals tshirts som i allmänna ordalag argumenterade för grundlagsändringar, osv.

Radiokanaler som sänder kuppkritisk information, såsom Radio Globo, Radio One, Radio Progreso, Gualcho, har under hela perioden sedan statskuppen den 28 juni upprepade gånger stängts ner eller utsatts för räder. Redaktörer tvingas gå under jorden, TV-kanaler som Channel 36 och South Cholus störs ut eller blockeras. Channel 36:s har vid tillfällen fått sin frekvens utstörd av porrfilmer, enligt Latinamerika.nu. Samtidigt maler rättfärdigandemaskinen på i de kupptrogna medierna.

Sedan kuppen har människorättsorganisationen Cofadeh dokumenterat över 4000 människorättsbrott, oppositionella har kidnappats och fängslats utan rättegång, 475 fall av tortyr har dokumenterats, över 30 personer med koppling till motståndsrörelsen eller fackliga organisationer har mördats.

Detta ”val” är inget legitimt val. Det är en fars regisserad av en brottslig regim som går över lik för att bevaka sina klassprivilegier. Men i Sverige tiger liberalerna. Samma liberaler som i våras skrek som stuckna grisar då Hugo Chavez väckte frågan om en justering av Venezuelas tidszon – knappast en brottslig idé – samma liberaler som hade tid att göra sig lustiga över att Chavez i ett tal uppmanade Venezuelas folk att spara vatten med hänsyn till vattenbristen, dessa liberaler tiger nu inför de brott som begås i liberalismens namn i Honduras.

Ska tystnaden tolkas som ointresse eller som ett medgivande? Den direkta oförmågan från folkpartiet och centerpartiet att ta avstånd från den Liberala Internationalens nyligen uttalade stöd för kuppregimen kan inte läsas som något annat än det senare – ett tyst medgivande, med förhoppningen om att det skall skötas så snyggt som möjligt. Kuppen i Honduras är lackmustest på hur djupt den svenska borgerlighetens omsorger om grundläggande demokratiska värden går när de hamnar i konflikt med mer realpolitiska målsättningar, som att hålla den ”hotande” vänstervågen i Latinamerika stången.

Nu genomfördes detta val utan oberoende internationella valobservatörer på plats. Varken FN, EU, OAS, ALBA, UNASUR eller Carter Center skickar valobservatörer – av hänsyn till att minimivillkoren om en samlingsregering inte har uppfyllts. ”Valobservatörer” kommer dock från ”Rotary, kristna frikyrkor, katolska kyrkan, det republikanska partiet i USA samt representanter från högern i Panama och Colombia”. Och så den moderate riksdagsledamoten Christian Holm då, som hoppas att "söndagens val ska ge ett tydligt utslag så att politisk stabilitet och en långsiktigt fungerande demokrati kan byggas".

Problemet för denna glada fantasi är bara att valet står mellan två kandidater som tillhör varsin släktgren inom samma oligarki, som båda stödde militärkuppen och som båda vänder sig mot alla reformer syftandes till en demokratisering av den erkänt problematiska konstitutionen – den som Zelaya dristade sig att diskutera reformer av. Så, visst, kanske kan ”politisk stabilitet” bli resultatet av valet, förutsatt att militärpolisen samtidigt håller motståndsrörelsen effektivt på mattan, men "fungerande demokrati", nja, det är ju faktiskt inte alls vad valet handlar om.

Som ”valobservatör” är Christian Holm värdelös för alla utom för kuppmakarna. Istället för ett klart fördömande av kuppen och människorättsbrotten vidareförmedlar riksdagsman Holm på sin blogg kuppmakarnas propagandaversion av historien: att Zelaya avsattes då han ville ändra konstitutionen "så att han själv ska kunna sitta kvar längre". Alla som följt skeendet före och efter kuppen vet att detta inte är sant. Zelaya avsattes då han i slutet av juni organiserade en landsomfattande opinionsundersökning i syfte att få svar på följande enkla fråga:

“Are you in favor of installing a separate ballot box at the 29 November elections such that citizens might vote on the whether or not to convene a national constituent assembly to rewrite the Constitution?”

Hade opinionsundersökningen, som nu alltså aldrig kunde genomföras innan militären stövlade in och kastade ut den folkvalde presidenten, givit ett positivt svar, då hade resultatet kunnat vara att Honduras befolkning vid valet idag – ett val där Zelaya saknade konstitutionell möjlighet eller intention att kandidera – hade fått möjlighet att rösta för eller emot att tillsätta en konstituerande församling för att påbörja en modernisering av konstitutionen. Inte riktigt samma sak som den lögn Christian Holm sprider.

Det vore klädsamt om riksdagsman Holm, om han nu överhuvudtaget bör ägna sig åt att åka och skänka implicit legitimitet åt statskupper, åtminstone fick historieskrivningen rätt.

Och för övriga liberaler vore det klädsamt om ni med kanske åtminstone en tiondel av den röststyrka ni ägnar åt att fördöma varje morgonbestyr av Hugo Chavez, markerade att ni är medvetna om att detta är ett illegitimt val, att Honduras styrs av en kuppregim, att demokrati inte kan byggas genom att betrampas.

Idag är det annars framförallt den liberala tystnaden som hörs tydligast.

Tidigare inlägg om Honduras: Solidaritet med Honduras, Gorillornas dagar är räknade.

Taggar: Honduras, folkpartiet, centerpartiet, liberalism, demokrati

En plan för planeringen

I dagarna kom nummer sju av arkitekturtidskriften Kritik. Bästa numret hittills, om än problematiskt och närmast skrattretande homogent bland skribenterna. Det är synd för en tidskrift som har ambitionen att ”ställa de viktiga och effektiva frågorna kring svensk arkitektur och stadsbyggnad.”

Göteborg står i fokus i detta nummer. Rikets andra stad befinner sig i arkitektonisk och stadsbyggnadsmässig bemärkelse i ”fritt fall” enligt redaktör Pär Eliaeson. Det ligger dessvärre en del i det, något som är synligt inte minst i den bråddjupa spricka som råder mellan ambitiösa skrivningar i såväl nya som förra ÖP och det som faktiskt byggs, det som inte byggs, och hur det byggs (jag har i likhet med många andra, utgjutit mig över detta förr, i en artikel i Arkitekten 2/2008). Göteborgs byggande av idag bildar en kedja av missade möjligheter, permanentade problem och mediokra lösningar.

Värre är att situationen knappast är unik för Göteborg, frågan är om det finns några större svenska kommuner med en stadsplanering som förmår ta sig an tidens monumentala utmaningar idag, än mindre lägga förutsättningarna för arkitektoniska årsringar som tillför nya kvalitéer i den byggda miljön. Från bostadsbyggandet till institutionsarkitekturen lever vi med en situation där planerarna andfått springer efter detaljplaner som planerats av pengar och partsintressen. Detta är bara särskilt tydligt i Göteborg, men det är en utbredd situation.

Arkitekten och sociologen Fredrik Rosenhall menar i en artikel (Kritisk realism i Göteborg - ej på nätet) i det aktuella numret av Kritik att stadsplanekontoren måste utveckla sina analysmetoder för att förmå hantera komplexiteten i dagens stadsbyggande. I synnerhet måste de långsiktiga sociala utfallen av olika planalternativ kunna synliggöras i förväg om stadsplaneringen skall vara förmögen till mer än komma försent till redan fastslagna vägval.

Det tror jag är en riktig analys. Som arkitekt och planerare är det plågsamt påtagligt att vi har svårt att översätta intuitiva och outtalade insikter i övertygande argument för planalternativ som vid en ytligare analys framstår som kortsiktigt fördyrande eller riskabla. Vi klarar helt enkelt inte av att argumentera för värdet av arkitektonisk kvalitet.

Samtidigt är detta bara den ena halvan av den nutida planeringens problem. Den andra halvan utgörs av den politiska nivån och det ”diskursiva vakum” som uppstått efter det modernistiskt orienterade socialdemokratiska samhällsbyggets upplösning. I detta vakum har det socialdemokratiska projektets allra sämsta korporativistiska sidor expanderat, samtidigt som dess emancipatoriska sida lagts till historien.

Det moderna projektet, i grova slängar i full verkan mellan 1930-1970, hade stora pretentioner, men saknade i grunden förmåga att hantera och förhålla sig till det fulla djupet och mångfalden av överlagrade komplexiteter, identiteter och variabler som verkligheten består av. Modernismen förblev därför, i sin relation till verkligheten, ett ytligt projekt, beroende av en förenklad förståelse av världen. Detta kom bland annat till uttryck i en ensidig tilltro till kvantifierbara faktorer. I den byggda miljön överordnades behov av rent praktisk natur – som lägenhetsstorlekar och trafiklösningar – psykologiska och sociala behov, en överordning som gick så långt att de senare helt föll i uppmärksamhetsskugga.

Det fanns röster inom den modernistiska diskursen som kritiserade utvecklingen. Tongivande überplanerare som Uno Åhrén och självständigt tänkande arkitekter som Ralph Erskine efterlyste med åren en mer humanistiskt orienterad och reflexiv modernism.

Också många andra som sympatiserade med det moderna projektet urskiljde dess inneboende problem och begränsningar. Jane Jacobs observerade i Death and Life of Great American Cities (1961) att ”... städernas administrativa organisation har misslyckats med att utvecklas i samma takt som städernas storlek och komplexitet. [Planerarna] har förlorat förmågan att förstå, hantera och värdera en oändlig mängd av vitala, unika, intrikata och sammanflätade detaljer.” Det var i grunden en kritik mot modernismens anspråk på totalplanering.

Men modernismens stora berättelse var stark ända in i 70-talet och kritiker som argumenterade för justeringar av berättelsens riktning, disposition och inklusion förblev marginella. Det saknades egentliga alternativ. Den förgörande uppgörelsen kom först i och med postmodernismens framväxt.

Det är möjligt att det var nödvändigt med ett sådant filosfiskt-diskursivt paradigmskifte för att synliggöra modernismens blinda fläckar, men som Fredrik Rosenhall konstaterar i sin artikel må postmodernismen ha varit duktig på att leverera skarp kritik mot modernismen, men desto vagare när det gäller att formulera konkreta alternativ.

Denna vaghet är ett grundläggande problem som präglat de senaste 30-40 årens relativa handlingsförvirring. I takt med att de universalistiska anspråken ifrågasatts utan att några andra program kommit i dess ställe har samhällsplaneringen stått alltmer handfallen, utan konkreta verktyg för att komma till verkan.

För, trots att det moderna projektet formerat i en upplysningstradition höll föreställningar om objektiva sanningar och vetenskap högt, var det inte i första hand sanningen som modernisterna jagade efter – utan resultat. Modernismen var framförallt en handlingsplan, ett program för förändring. Därav dess massiva genomslag. Det postmoderna perspektivet är det rakt motsatta, fokus ligger på att problematisera varje ansats till förenkling. Men, konstaterar Fredrik Rosenhall, härmed ”tenderar man att glömma att många samhällsektorer, däribland samhällsplaneringen, bygger på uttalade ambitioner att etablera helhetsperspektiv. Stadsplaneringen går inte att fragmentisera – om man missar kopplingen mellan byggd miljö, samhälle och ekologi så missar man hela poängen med att planera.”

Idag finns – sedan många år – en bred medvetenhet om den funktionsseparerade trafikplanerade stadens brister. I politiska program och översiktsplaner talas det om att skapa ”urbana mervärden” genom att ”bygga blandat” etc etc. Mjuka värden och diffusa aktiviteter såsom ”möten” har upplevt en renässans. Åtminstone i retoriken. När det kommer till stadsbyggandets praktik är det dock renodlade bostadsområden, verksamhetsområden och målgruppsinriktat byggande som dominerar. Segregationen betår, till och med förstärks. Det tycks finnas ett stort glapp mellan visionerna och byggandet (se även min artikel Varför blev det så dåligt på Kålgården? i Kritik #3).

Vad beror glappet på? Svaret måste, som redan nämnts, sökas på två plan. Dels att politiken som sådan – den enda kraft som kan värna om allmänintresset i stadsbyggandet – har försvagats. Minns att det framgångsrika modernistiska stadsbyggnadsprojektet i Sverige bars fram av en mycket stark politisk rörelse, som hade kraft och momentum att omsätta programmen i handling. Idag saknas en dominerande politisk rörelseriktning, en ”bärande längtan” för att citera Kristina Lugn. Från de politiska cirklarna ångar endast osäkerhet. Trots att programmen innehåller många lovvärda ansatser blir summan av kardemumman en påtaglig oklarhet och i ett sådant demokratiskt vakuum kan icke valda intressen ta kommandot över planeringen.

Om politiken är den nivå där viljeinriktningen formuleras – eller inte formuleras – så är stadsbyggnadskontoret den nivå där viljan skall omsättas i verkligheten genom att med bruk av skarpa verktyg förutspå utfall av planeringsalternativ och genomdriva åtgärder. Idag förstärks osäkerheten från den politiska nivån ytterligare av en oförmåga på stadsbyggnadskontoren att ge tyngd och konkretion åt de svårkvantifierbara sociala och psykologiska behov som i allmänna termer beskrivs i översiktsplaneringen. Icke-kvantifierbar kunskap betraktas, som Fredrik Rosenhall konstaterar, med skepsis i bygg och fastighetsbranschen, vars prioriteringar styrs av ekonomiska- och praktiska överväganden:

”När alla praktiska och ekonomiska krav staplas på varandra krymper ofta utrymmet för socialt innovativa lösningar. Dessa frågor är underförstått så luddiga att de varken kan definieras eller ställas upp mot kvantifierbara hårdfakta, än mindre motivera fördyrande åtgärder.”

I den krassa verkligheten förblir allt som inte skrivs in som tvingande skall-krav i detaljplanerna sekundärt och underordnat (den kortsiktiga) ekonomin. Men för att socialt orienterade skall-krav – som ibland endast på långa omvägar genererar kollektiva mervärden för staden – skall kunna genomdrivas politiskt och i förhandlingar med exploatörer, måste de både kunna motiveras och bevakas bättre. Fredrik Rosenhall skriver:

”Uppenbarligen har de praktiska arbetsmetoderna inte förändrats i takt med de övergripande visionerna. Samhällsvetenskapliga vägar till kunskap av mer komplex natur går i regel via djupintervjuer, teoretiska analyser och tolkningar. Dessa metoder har inte slagit rot i de pragmatiska kommunala korridorerna, där man allt som oftast har att göra med starka partsintressen och knappa tidsplaner. Visst förekommer det att fördjupade analyser knyts till konkreta planprojekt, men någon allmänt vedertagen praxis för hur man hanterar komplexa sociala aspekter av den fysiska miljön finns knappast. Samhällsvetenskapens nyanserade begreppsapparat lyser med sin frånvaro.” (Min fetstil)

Medan det finns väletablerade vägar för att via fackförvaltningar bevaka de hårda frågorna – miljö, trafik, exploateringsaktörer – saknas det i regel metoder och utrymme både för att analysera och bevaka de ”mjuka” eller mer ”diffusa” långsiktiga intressena. Detta trots att det är de som dominerar beskrivningarna och samtalen i det tidiga och övergripande visionsstadiet.

Fredrik Rosenhall exemplifierar denna blindhet med Världskulturmuséet i Göteborg som parkerats i ena änden av det knasigt uttänkta ”evenemangsstråket” längs Skånegatan-Södra vägen– stråket där Göteborg placerar disparata stora verksamheter utan god koppling till andra målpunkter. Hela idén om ett evenemangsstråk är, som Claes Caldenby har visat, totalt feltänkt. Dess främsta konsekvens är att effektivt reducera skälen för människor att till vardags röra sig i den här delen av stan – annat än vid specifika ärenden till evenemang på Ullevi , Skandinavium, mässan, Liseberg, Universeum eller Världskulturmuseet, varvid man sällan fortsätter till någon av de andra verksamheterna efteråt. Särskilt problematiskt är detta just för Världskulturmuseet vars själva idé och existensberättigande är att vara något annat än ett traditionellt insitutionsmuseum – idén var att skapa en öppen arena för interkulturella möten. Men placeringen utanför alla stråk där folk rör sig dekapiterar effektivt alla ambitioner att göra museet tillgängligt för spontana besök. Denna fråga – museets möjligheter till interaktion med en omgivande stadsväven – var enligt Rosenhall något som inte ens diskuterades vid det fullmäktigemöte där lokaliseringen beslutades. Fokus låg på att snabbt hitta en tomt där de praktiska kraven var uppfyllda och därefter i den effektiva Göteborgsandan, raskt effektuera beslutet.

Världskulturmuseets placering är ett exempel både på planerarnas brist på skarpa analysverktyg för att förstå det sociala utfallet av stadsbyggnadsbeslut och på det problem som präglar den politiska nivån. Göteborgsandan är bara ett annat namn för den situation som råder då kommunfullmäktige är ett rundningsmärke och då den publika debatten och de som sitter på makten aldrig möts.

Denna välrotade anda av självintalad rationalitet är idag kvävande för Göteborg, den medför att ständigt nya misstag begås i stadsbyggandet. I en annan artikel i samma nummer av Kritik (Göteborg revisited), berör Johan Linton vad den innebär i praktiken för staden:

”Det finns en översiktsplan för Göteborg där visioner kring stadens kulturella tillgångar och möjligheter säkert kan skrivas in på ett intressant sätt. Samtidigt tycks inte översiktsplanen användas för att föra övergripande diskussioner, utan verksamheten bryts ner i fragment som inte förhåller sig till helheten.”

Staden byggs utan att byggas. Det finns en plan men den ligger inte till grund för planeringen utan enbart för retoriken. Värst ser det ut vid de strategiska älvstränderna, i synnerhet i norra älvstrandens stelbent poserande tråkstad, som byggts ut under lika praktiskt ”effektiv” som socialt autistisk ledning av Älvstranden Utveckling AB. Här gäller all makt åt ÄUAB istället för all makt åt folket. Några djupare analyser av vilken typ av liv som skall möjliggöras har aldrig gjorts, några övergripande alternativ har aldrig ställts mot varandra. Istället för att grunda planeringen i informerade analyser säger stadsbyggnadsdirektör Lars Ivarson, som tidigare var vd för ÄUAB, i en intervju med GP att han inte vill "sitta och rita detaljplaner som företagarna ogillar".

Föreställningen om en ”effektiv” och ”objektiv rationalitet” var en central tanke i det moderna projektet, av vilket Göteborgsandan är ett ännu levande barn. Denna rationalitet – vad som är ”bäst att göra” – antogs vara identifierbar, konstant och kontextoberoende.

Till den postmoderna synvändningens stora förtjänster hör en effektiv kritik mot den föreställningen. Rationalitet är i själva verket, demonstrerade Foucault, väldigt kontextberoende. Och den dominerande kontexten utgörs av makten. I maktens tjänst övergår rationalitet raskt till rationaliseringar.

I Göteborg beslutas färdvägen för staden i korridorsmöten mellan de starka aktörerna. Stadsbyggnadskontoret får sedan till uppgift att presentera rationaliseringar som demonstrerar att detta är den rätta och för alla önskade vägen. Även en tillsynes relativt öppen process som Södra Älvstrandsdialogen är ett utslag för denna rationalisering, då där aldrig fanns någon egentlig makt utan i praktiken handlade om ett spel för gallerierna. En deliberativ teater.

Hur tar vi oss ut ur detta? Insikten att rationalitet tenderar att bli rena rationaliseringar kan inte leda till att vi slutar försöka fatta rationella beslut. Tvärtom, vi måste anstränga oss att verkligen analysera. Som nämnt utmynnar Fredrik Rosenhalls artikel i en uppmaning till stadsplaneringen att begagna sig av analysmetoder som gör det möjligt att identifiera och definiera generativa mekanismer för att skapa helhetsbilder av den komplexa verkligheten. Fragmentiseringen är förståelsens fiende. Ett fruktbart perspektiv kan enligt Rosenhall vara den kritiska realismen. Genom "retroduktiva slutledningar" och kontrafaktiskt tänkande ställs olika scenarion mot varandra i tidiga planeringskeden:

”På samma sätt som miljökonsekvensbeskrivningar och analyser av solljus, buller, luftföroreningar eller belastningar på VA-nätet kopplas till planer, skulle sociala konsekvensbeskrivningar ha en självklar plats i stadsplaneringen. I vissa fall skulle det fungera med enkla checklistor, men så fort förutsättningarna blir lite mer komplexa krävs omfattande analyser. I grund och botten handlar det om att konkretisera de övergripande målsättningar som dagens samhälle ställer på stadsplaneringen. Att ge svepande begrepp om ”mötesplatser”, ”stråk” och ”social hållbarhet” en reell betydelse. I dagens situation tenderar dylika begrepp att användas för att legitimera lösningar av de mest skilda slag. Det är fritt fram att sockra partsintressen med positiva värdeord, helt enkelt därför att ingen tydlig begreppsapparat är definierad. Realismen kan lära planerare att systematisera vad som är symptom och vad som är generativa mekanismer. Den ”tysta kunskap” som arkitekter, planerare och andra besitter kan med detta förtydligas och göras till mer än bara subjektiva åsikter bland andra.”

En sympatiskt program. Till en sådan skärpning av stadsplaneringens, arkitekternas och tjänstemännens verktyg måste fogas reformer med fokus på den politiska makten. Så länge som Göteborgsbyggandet i praktiken är en angelägenhet för de invigda och dessa lämnat alla emancipatoriska ambitioner bakom sig, kommer byggandet se ut därefter.

Det synes utsiktslöst att det inom en snar framtid uppenbaras en ny kollektiv berättelse buren av en demokratisk rörelse, istället måste den politiska processen kring stadsplaneringen öppnas för multitudernas inflytande, insyn, deltagande och påverkan. Bara när alla överväganden tvingas motiveras i öppenhet kan rationaliteten värnas från rationaliseringar. Som Johan Linton konstaterar (visserligen i en argumentation för att framförallt involvera fler med inomprofessionell kompetens) skulle ett mer engagerat och utåtriktat stadsbyggnadskontor [och stadsbyggnadsprocess] i Göteborg inte innebära att stadsbyggnadsuppgifterna blir mer lättlösta;

”tvärtom får man utgå från att det även fortsättningsvis blir problem, konflikter, svårigheter, besvikelser, misslyckanden och felaktiga beslut. Men man kan också utgå från att det blir livaktigare, intressantare, rikare och mer fruktbärande än vad det är idag. En värdigare tillvaro för varje levande stad än att låta sina möjligheter dö i sömnen.”

Agreed.

Taggad: Göteborg, stadsplanering, urbanism, deltagandeplanering, arkitektur, kritisk realism, Kritik

Ljuva lådland

Ska vi ge oss på att försöka sammanfatta en hel livsform i en torr bild så kan staden beskrivas som ett kretskort. Alltifrån de ursprungliga förtätningarna i floddalarna för sådär 5000 år sedan har detta varit den främsta funktionen och framgångsrecept för de städer vi byggt: att koppla samman. De intensiva korskopplingarna mellan många specialiserade delfunktioner är den kvalitativa skillnaden mellan stad och icke-stad.

Den marxistiske historikern Gordon Childe observerade att det var i och med städernas framväxt som arbetsdelningen uppstod i stor skala och permanentades. Genom städernas täthet var det möjligt att driva arbetsdelningen allt längre, specialistgrupper växte fram som kunde utnyttja varandras tjänster och utveckla sina specifika expertförmågor. Det ledde till ett uppsving i produktiviteten, nya uppfinningar och, med Lewis Mumfords ord, till uppkomsten av staden som Megamaskin, där kugghjulen och remmarna för kraftöverföring består av institutioner, yrkesgrupper och människokött.

Den historiska staden var en förtätning av rummet, tätheten var förutsättningen. Men den var samtidigt så gles som kommunikationssystemen tillät. Den hade kunnat byggas ännu tätare om man tog bort väggarna mellan funktionerna, rev tempelmurarna, blandade yrkesgrupperna. Men så långt drevs aldrig tätheten. Istället är just den klara uppdelningen mellan olika funktioner – tempelområdet, marknadskvarteren, smedjorna, de olika hantverksgruppernas stadsdelar, glädjekvarteren – ett inslag som är återkommande i alla historiska städer.

När kommunikations- och transportsystemen drivna av ånga, olja och el tog sina revolutionerande språng under 1800- och 1900-talen, förändrades i ett slag förutsättningarna för den tidigare rumsliga tätheten. Funktioner som etablerades i eller emigrerade till stadens utkant kunde nu ha samma tillgång till arbetskraft och varor som funktioner intrasslade i de medeltida stadskärnorna. Genom flytten till randområdena vann emigranterna samtidigt yta, svängrum. Och de nya industrier som växte fram behövde mer än något annat just yta och uppkoppling på transurbana kommunikationsnät.

Så exploderade städerna. Om de första städerna skapades genom implosioner av människor, materia som föll genom den unga civilisationsnebulosan in mot den gravitationella mittpunkten, så är 1900-talets stad att likna vid explosionen – fusionsprocessen – som initieras i en stjärna när den ackumulerade massan blivit tillräckligt stor.

Idag är de exploderade städerna, våldsamt utochinvända bara över loppet av några generationer, en realitet vi lever med. Har de blivit fruktansvärda på kuppen?

I många avseenden, ja. Det råder inget tvivel om att arbetsdelningen, reifikationen och alienationen drivits ytterligare några steg i modernismens funktionsseparerade städer. Den rumsliga klassegregationen, som alltid funnits i städerna, har förstärkts några magnituder. Massbilismen har än mer reducerat människan till en komponent i megamaskinen, tvingad av trafikapparaten att flyta medströms, följa flödet. Det finns mycket att åtgärda när vi idag med ett århundrades perspektiv kan se konsekvenserna av explosionen.

Samtidigt är den moderna staden en realitet - det är såhär den ser ut och detta är då vad vi har att utgå ifrån. Och det är värt att ta fasta på att även i de bitar som ofta beskrivs som stadens sämsta sidor finns det betydande kvalitéer.

Runt varje stad, stor som liten, breder idag ett universellt igenkännbart landskap ut sig. En ring av tillfälligheter, speditions- och lagerlokaler, köplador, mindre och större industrier. Husen är utformade som lådor, boxar, plåtväggar bultade mot hallsystem, ibland resta på några dagar. Det är ett karaktärslöst rum, opersonligt och med fokus på produktionsrationalitet. Det möter natur- och kulturlandskapet utan större finess eller intresse, det kopplar in mot staden över vägbryggor som ger samma intryck av tillfällighet och själlöshet.

Detta stadsrum kan man säga mycket kritiskt om - men det rymmer också möjligheter. Ska man åtgärda dess brister bör man också förstå dess poänger och se dess särskilda funktioner. För det är inte bara bilismens köplador och globaliseringens lagerlokaler som ligger här ute, lokalerna möjliggör också mängder av kreativa funktioner som inte är möjliga någonannanstans; fullskalelaboratorier, småindustrier som präglas av hantverkskunnande och kärlek till sitt ämne, konstnärer, uppfinnare, svetsare, plåtslagare, snickare, utvecklare, återvinning och nyskapande...

Bild från Space Elevator Games 2009, inuti en generisk låda.

De stora lådorna är själlösa på utsidan men fulla av kärlek, kunskap och brinnande eldar inuti. Det ser monokulturellt ut på utsidan, men rymmer en produktions- och idémässig biodiversitet och mångfald inuti. Detta just genom den generiska formen som tillåter olika funktioner i innanmätet, som möjliggör en uppsjö av användningsområden som alla har gemensamt att de är mer beroende av svängrum för experiment än av skyltfönster mot en gata. Här kan idéerna och projekten avlösa varandra, billackeraren flyttar ut och solpanelstillverkaren flyttar in. Solpanelstillverkaren växer ur lokalen och följs av datorfirman som delar lokalen med en grupp textildesigners. I boxen till höger en tillverkare av fallskärmar, i boxen till vänster en prototyptillverkare med en CNC-fräs för 30 miljoner. Synnergieffekter uppstår. Alla surfar de på det öppna golvets anpassningsbarhet.

Sveriges mest välkända kluster av små och medelstora företag, Gnosjö och Gislaved, är ett riktigt fult ställe. Det ser ut ungefär såhär, det är inte vackert, men det är kreativt och flexibelt, med hög anpassningsbarhet. Detsamma gäller för Silicon Valley och andra klusterbildningar kring framväxande teknologier: de är alla uppbyggda med the shiny ugly box som grundkomponent. Garageland. Visst är det i mångt och mycket ett kapitalistiskt landskap, men inte enbart. Formen kan lika gärna rymma kooperativ, löntagarägda företag, nätverk, föreningar, offentliga verksamheter.

Varje modern stad behöver den här ringen av generiska produktionsboxar. Om staden bestämt svept sig i en äldre form är den likväl beroende av boxarnas tjänster - de ligger då bara lite längre bort, i Kina, Indien eller runt grannorten.

Ringön på Hisingen i Göteborg
Uppgiften idag bör därför inte vara att avveckla de här områdena utan att utveckla dom, att fylla på med fler urbana funktioner och integrera dem i staden istället för att se dem som ett alltjämt främmande och oönskat element. I huvudsak har stadsplaneringen under 1900-talet betraktat produktionsringen som en beklaglig nödvändighet, planeringen har därför begränsat sig till att zonera ytorna och därefter har de i stor utsträckning lämnats åt sitt laize-faire-öde. Det är ett säkert recept för att mellanrummen i dessa områden aldrig ska bli annat än mellanrum: företag är per defintion verksamheter som fokuserar på sin insida, söker externalisera sina kostnader och i övrigt minimerar sina externa åtaganden.

Här finns alltså potentialer för en planering som är beredd att engagera sig istället för att vända bort blicken: de negligerade rummen mellan boxarna kan göras lika intensiva som rummen inuti, fasaderna kan få karaktär och sinnlighet utan att den generiska potentialen försvinner. Vegetation och cykelstråk kunde fylla mellanrummen och kanta vägarna, odlingar på de platta taken kunde bidra till hållbarhet och till den lokala självtillit och självförsörjning som flera av boxarna redan lämnar sitt betydande bidrag till. Kanske kan man rentav bygga bra bostäder i det här landskapet, lutade mot lådornas ytterväggar, och på så vis, istället för att organisera innersstadsromantiska korståg riktade mot produktionsringen runt staden, åter sammanföra produktionens rum och livsrummet till en enhet. Det är signifikativt att då Göteborgs innerstad ska växa över älven och staden tar sig an det nergågna produktionslandskapet kring Backaplan och Kvillebäcken består strategin i att ersätta de befintliga boxarna med kvartersstad istället för att integrera och bygga på det som finns. Det skjuter enbart verksamheterna ännu längre utåt och upprätthåller den modernistiska funktionsdelningen. På det viset kommer vi aldrig kunna åstadkomma städer som är hela.

A little bit of stadsplanering, urbanism, arkitektur, göteborg, företagande

Fler jobb, inte mer jobb

I sin iver att framstå som Luthers bäste dräng avfärdade Mona Sahlin i sitt öppningstal på (s)-kongressen i förra veckan alla tankar på arbetstidsförkortning under den kommande mandatperioden. Därmed lades ännu en av de punkter som kunde blivit en tydlig blockskiljare och valvinnare åt sidan för överskådlig tid. Ganska abrupt, med tanke på att två av de tre rödgröna partierna tillsammans med stora delar av LO och socialdemokratiska kvinnoförbundet håller arbetstidsförkortningsfrågan som central.

Det är uppenbarligen framtidens eviga förbannelse att ständigt bli skjuten på eh, framtiden. Detta trots att, som Gudrun Schyman påminner om i ett inlägg på Arvid Falk, utredning efter utredning och försök efter försök visat att förkortad arbetstid är en reform med idel positiva effekter för såväl folkhälsa som samhällsekonomi och för tillväxten. Schyman skriver:

”Inte minskade tillväxten när vi minskade arbetet från 48 till 40 timmar!? Tvärtom var kortningen av arbetstiden en motor i en förändringsprocess med ett självklart (politiskt) val mellan att ta ut produktivitetsutveckling i samhällsekonomin i antingen pengavinster till några eller välfärdsvinster till många. Med feministiska glasögon på näsan är det senare att föredra.”

Med detta perspektiv i argumentationslådan kunde arbetstidsförkortning lyftas som en del av en politik för jobb åt alla: vi skapar fler jobb istället för mer jobb. Det skulle samtidigt fungera som en effektiv avväpning av bäverismens livspusselknussel och ett klart alternativ till borgerlighetens pigavdrag. En fråga som utgör ett svar både på storstadsväljarnas och glesbygdens gemensamma problem: att få tiden att räcka till. De rödgröna hade inte ens behövt producera några egna rapporter, de stora utredningar som redan finns kunde återupplivas.

Mona Sahlins argument för skjuta frågan åt sidan kunde vara draget direkt ur någon av Globaliseringsrådets rapporter: det vilar på ett grundantagande om att vi måste öka mängden arbetade timmar för att klara finansieringen av välfärden och konkurrensen med "omvärlden".

Återigen: det är ett säkert recept för förlust att köpa motståndarnas verklighetsbeskrivning. Jag är övertygad om att Mona Sahlin innerst inne önskar en arbetstidsförkortning, men tillsammans med sin partistyrelse har hon gjort den taktiska bedömningen att det är ett omöjligt politiskt krav att driva idag. Det beror på att tolkningen av verkligheten – världsbilden – tillåts formas av högern. Detta är priset vi betalar.

(S)kott i foten, hål i roten

Foto: Linda Håkansson
Jag såg bara glimtar av SVT24:s sändningar från jobbkongressen, hade annat att göra i veckoslutet. Vanligtvis uppskattar jag varmt att se folkrörelsedemokrati in action, men partikongresser är en balansgång mellan å ena sidan en genuin och reell debatt och å andra sidan ett symboliskt ritualspel, en teater med ett redan färdigskrivet manus. Det jag tidigare sett från socialdemokraternas kongresser tenderar för mycket åt att vara en form av bolagsstämmor klädda i folkrörelsekostym för att det ska kännas riktigt äkta. Jag får en stark olustkänsla av en rörelse som försöker vara för smart för sitt eget bästa. Många bra tal och en vacker fond av röda fanor, men kongressdelegationerna har redan på förhand accepterat att sluta upp kring partiledningens ”kompromisslinje” för att skicka ”rätt signaler utåt”. Partiet sluter leden och dövar debatten, den som skulle kunnat utveckla partiet.

Nu finns rådslagen, mellan kongresserna, där det är tänkt att den mesta diskussionen ska föras. Kanske har så skett, jag vet inte. Bilden som kablades ut från debatten kring välfärdens ägande och styrning via massmedier och – mestadels borgerliga – ledarsidor var hur somhelst djupt beklämmande. Visserligen är det lika omöjligt att bedömma vad som egentligen blivit sagt på ett arbetarpartis kongress baserat på Henrik Brors analyser som det är att få en konsert återberättad av en döv person, men Lena Melin som skriver i Aftonbladet borde väl vara lite mer receptiv för de verkliga tonerna. Hon levererade följande analys:

”De Nya Socialdemokraterna tycker inte som de gamla. [...] Efter flera överraskande lama debatter står det klart att vinst nu accepteras av Socialdemokraterna. Även i vård- och skolföretag som huvudsakligen finansieras med skattepengar. Alternativet hade varit mycket märkligt och dessutom i det närmaste omöjligt att kontrollera om man inte hade inrättat en ny polisstyrka – vinstpolisen.”

Enligt Aftonbladet var det ett utslag för en ”pragmatisk hållning” att socialdemokraterna inte ”av reflex” säger nej till vinster i vården.

Var detta de signaler partistrategerna ville förmedla? En ”pragmatism” som mer liknar en ideologisk implosion. Ja, tyvärr var det nog det. Inför jobbkongressen etablerades framgångsrikt en bild av att det viktigaste för (s) är att ”vinna storstadsväljarna”, en grupp som – enligt storstadssossarnas företrädare på kongressen – är ”ointresserad av välfärdens huvudmannaskap” och framförallt bryr sig om ”valfrihet”.

Redan här luktar det skit lång väg. För just den analysen är inte ny, den är på pricken just den som Svenskt Näringsliv och dessförinnan SAF arbetat med i trettio år i sin strävan att framställa överföringen av verksamheter värda miljarder och åter miljarder från offentlig regi till privata ägare, som någonting helt oproblematiskt.

Partistyrelsens föredragande Annelie Hulthén (Göteborg) talade i sin inledning till skoldebatten under lördagen om att ”den valfrihet som så många föräldrar och barn önskar” måste medföra att sossarna tillåter ”friskolor”. Detta bemöttes redan i det första inlägget i debatten av Carl Tham som konstaterade att det går alldeles utmärkt att ha valfrihet i den offentliga skolan utan marknad. Men efter att Carl Tham lämnat talarstolen nådde debatten aldrig några intellektuella höjder. Södertäljes kommunalråd Anders Lago fick mig att stänga av efter att ha lanserat de religösa privatskolorna som ett argument för vinstdrivande privatskolor, han sade: ”Visst kan man reagera på de stora vinsterna men samtidigt är det klart att privata företag måste ha möjlighet att göra en vinst. Inom friskoleområdet kommer vi snart bara ha kvar religiösa friskolor om man skulle begränsa vinstmöjligheterna.”

Ja, eller så kunde man kanske helt enkelt förbjuda både vinstdrivande och religiösa privatskolor?

Nu satt jag som sagt inte bänkad framför webbsändningarna eller på plats i den kyliga Älvsjöluften. Enligt Jens Ergon och Peter Gustavsson var det i det ”bakomliggande korridorsnacket och de interna förhandlingarna” inte så illa som det såg ut i media, där var sossarna, tydligen, mer ideologiskt medvetna.

Problemet är bara att det är genom medierapporteringen som 99,99% av oss, vi som inte är socialdemokratiska kongressombud och springer mellan hemligt tokradikala möten i korridorerna, får vår bild av de socialdemokratiska politiska vägvalen. Och den bild som spreds från denna jobbkongress var att sossarna inte tror på sin egen ideologi.

Det förmedlar inte bilden av idémässig förnyelse, vilket väl var vad partistrategerna ville att vi skulle uppfatta. Det förmedlar bilden av idémässig förrutnelse.

Det luktade så starkt av visionslöshet att till och med DN:s ledarsida noterade stanken. Jag skriver nu: tyvärr. Jag önskar jag hade fått en annan bild, ett parti som sa Nej jävlar heller att vi köper en millimeter till av reträtt från våra idéer och Nej jävlar heller att vi köper de borgerliga PR-byråernas falska problemformuleringar. Men det partiet syntes inte till.

Nu är det så att politik är ett långsiktigt bygge som måste ske i en viss ordning om det ska fungera. Man måste först gjuta en ordentlig grund som man sedan kan resa sitt hus på. Det går inte att börja med taket, sen ta väggarna och försöka trycka in grunden sist. Och det går inte heller att gjuta en grund och sen bygga huset halvvägs förskjutet åt sidan utanför grunden, eller anpassat efter en helt annan bottenplatta, då vandrar röta och svamp upp i konstruktionen underifrån. Inte bra.

Grunden i alla politiska projekt består av en världsbild. Du formulerar din egen världsbild eller accepterar någon annans, men en världsbild behövs. Ska det gå att bygga något på den måste den hänga samman och vara stadig. Välarmerad, lättöverskådlig och begriplig. Det måste gå att lita på att den finns där och den måste framförallt vara väl anpassad och korrekt dimensionerad för den byggnad som ska resas ovanpå den. Om ett parti tillexempel i sin världsbild får för sig att svenskarna tycker det är helt ointressant vem som är huvudman i skolan eller vården, då är det svårt att i nästa led hävda att det däremot är väldigt viktigt att det är offentliga huvudmän för brandkåren eller polisen, eller vad det nu kan handla om. Det hänger inte ihop.

Ovanpå världsbilden reses analyserna, där beskrivs problemen och utmaningarna, de utgör stommen i det politiska bygget. Längst upp, vilande mot de nu formulerade problemen lanseras visionerna, idén om vart vi ska. Hänger bygget ihop ter sig visionen nu fullkomligt självklar och riktig för var och en som sett grunden och stommen, politiken handlar då om att kommunicera de tre delarna så tydligt och väl att alla når fram, och framförallt att se till att den världsbild som når ut är den som det egna huset vilar på – inte den som är anpassad åt något annat politiskt projekt.

Hänger bygget inte ihop, å andra sidan, då kommer taket, visionerna, se ut som en malplacerad tupé på knoppen av Andre Agassi och stommen kommer snart vara genomborrad av Serpula Lacrymans. Inte bra.

Vad blir nu följden för det socialdemokratiska politiska bygget av den beslutade linjen att det är helt okej med privata vinster i vård-skola-omsorg? Följden är att partiet sjuter i sank sina egna möjligheter att trovärdigt och logiskt argumentera för poängerna med gemensamt ägande överhuvudtaget och visa hur gemensamt ägande funktionellt skiljer sig från privat. Vidare:

* Man köper den liberala tesen att effektiviseringar i en verksamhet underlättas om den drivs med ett vinstintresse och att det skulle vara omöjligt eller mycket svårt att åstadkomma successiva förbättringar i verksamheter som vi äger gemensamt.

* Man köper tesen att substantiella effektiviseringar alls går att genomföra i personaltät verksamhet som skolundervisning och vård av människor utan att det går ut över innehållet, personalhälsan, arbetsklimatet eller lönerna.

* Man kastar överbord idén att gemensamma resurser genom planering och demokratisk hushållning kan fokuseras där de gör störst samhällelig nytta, att ett skolsystem med en offentlig huvudman inte behöver ägna sig åt tidsödande, kostnadsdrivande och betygsinflationernade marknadsföring och konkurrens om elevernas gunst.

* Man proklamerar att det är irrelevant för verksamhetens art och relation om elevernas utbildning är ett mål eller ett medel för den pedagogiska ledningen på skolan och att det är irrelevant om patienternas hälsa är ett mål eller ett medel för sjukhusledningen. I själva verket är det inte irrelevant, det betyder allt för verksamhetens prioriteringar och för relationen mellan elever och lärare, patienter och läkare. Är vi bara ett medel för att åstadkomma vinst då är vi enbart kunder. Innerst inne är optikern mer engagerad i att sälja de glasögon han gör en provision på än att ge en objektiv diagnos med hänsyn till mina behov, aktieägarnas välbefinnande är verksamhetens huvudmål. Ett vinstdrivande aktiebolag varken kan eller får (enligt aktiebolagslagen) sätta andra hänsyn framför vinstmålet.

* Man slänger på historiens skräphög den marxistiska observationen att alla företag på en kapitalistisk marknad strävar efter att ständigt öka vinstens andel av produktionsvärdet, samt den inneboende rörelsen mot successiv konsolidering i färre och större koncerner.

* Man slumpar bort förståelsen för att verksamheter som utbildning och hälsa, där klientförhållandet mellan brukare och utförare till sin natur är väldigt ojämlikt (det stora kunskapsgapet), är något kvalitativt annorlunda än verksamheter som restaurangtjänster eller hårklippning och att det också av det skälet är nödvändigt att de drivs utan privata vinstintressen. Detta är lika huvudlöst som att inbilla sig att det inte skulle ha betydelse för den troendes relation till sin religion om kyrkorna var vinstdrivande aktiebolag och den andliga förkunnelsen istället för att vara kyrkans raison d’être blev ett medel för att ge ekonomisk avkastning åt ägarna. Vissa verksamheter lämpar sig sämre än andra att blandas ihop med vinst och marknad.

* Man frånsäger sig möjligheten att utveckla inslagen av brukardemokrati, elevdemokrati och patientråd där det är en självklar rättighet för brukarna att ställa krav och utöva medbestämmande över verksamhetens planering, till förmån för den betydligt mer trubbiga marknadsbaserade ”missnöjda kunder väljer en annan leverantör”, som lämpar sig särskilt dåligt för tjänster som präglas av långsiktiga relationer som omsorg och utbildning.

* Man gör sig av med den grundläggande socialistiska insikten att ägande är makt. Att det har en definierande betydelse för styrkeförhållandena i samhället vem som kontrollerar produktionen inom den stora välfärdssektorn, vi alla eller ett fåtal kapitalägare, och hur stor del av den ekonomiska aktiviteten i samhället som hanteras i gemensam regi och privat.

* Man diskuterar inte ens att huvudmannaskapet och vem som äger är av särskilt intresse för de anställda i verksamheterna, som försvagas och tystas med privata huvudmän.

Samtliga dessa politiska konsekvenser är inkompatibla med den världsbild socialdemokraterna måste hamra in om man inte istället skall antingen stå med en grund full av sprickor eller tvingas köpa sina motståndares världsbild och därmed, om man inte vill framstå stom helt tokiga, väsentliga delar av sina motståndares visioner. Inkonsistensen försöker (s) hantera med ytterligare ett idémässigt fuskbygge. De privata vinsterrna i välfärden skall passas in i den socialdemokratiska idén om likvärdig välfärd för alla och kompensatorisk skola genom kvalitetskontroller.

Kvalitetskontroller har tillräckligt många stavelser för att låta sofistikerat, men det är i praktiken ett mycket oprecist och otympligt verktyg. Det är vad Peter Gustavsson kallar för ”privatiseringsbyråkrati”. Ska det ha någon skärpa alls i eggen måste det förses med en tung byråkratisk hävarm, antingen det eller så blir det lika kraftlöst som Skolverkets tandlösa skolinspektioner. Än värre är att det bara har några års hållbarhet innan det är genomborrat av hål, eftersom hela idén om offentliga kvalitetskontroller strider mot marknadens inre logik. Marknaden har redan sitt eget redskap för att mäta kvalitet - genom efterfrågan. Alla yttre mätverktyg som befinner sig på kollisionskurs med efterfrågan kommer i slutändan lobbas sönder och samman. Privata skol- och vårdföretag kommer argumentera för att varje avvikelse från en tänkt ”kvalitet” är ett uttryck för ”kundernas” önskemål och prioriteringar. De kommer vara framgångsrika eftersom socialdemokraterna redan skjutit in tillräckligt många kilar mellan världsbild, analys och visioner i sitt bygge.

Det är föralldel ingen nyhet, men icke deto mindre djupt beklämmande att ett parti som kallar sig socialdemokratiskt och sjunger Internationalen så fullkomligt missar att ägandet idag mer än någonsin förr är det centrala politiska vägvalet. I en värld som i allt högre utsträckning anpassar sig efter kraven från ett kringflyttande och trolöst kapital finns det bara en dörr ut ur de ständiga underkastelsernas tragiska logik – och det är att äga gemensamt.

Det saknades helt och hållet en idé om detta på jobbkongressen. Därav stanken av idémässig förruttnelse från Älvsjö, trots mäklarnas försök till homestyling. Det här duger inte.

Andra: Martin Hofverberg, Det vill socialdemokratin I och II, Robert Zackrisson: Vad hvilja socialdemokraterna?, Jesper Nilsson: Kapitalism, fast på riktigt, Kent Werne: I verkligheten på s-kongressen, Kerstin Berminge: Inför den socialdemokratiska kongressen, Enn Kokk: Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi, Jonas Wikström: S-högern håller liv i 90-talet, Marika Lindgren Åsbrink: Att lämna 90-talet – om förnyel(s)e.

Tags: socialdemokraterna, jobbkongressen, privatiseringar, ägande, välfärd, skola

Kortare arbetstid för fler kreativa företag

För några veckor sedan presenterade Företagarna resultatet av en undersökning genomförd bland småföretagare med minst en anställd. Respondenterna fick ranka småföretagsvänliga förslag från riksdagspartierna. Resultatet blev, möjligen lite överraskande för en del, att reformförslag från miljöpartiet och vänsterpartiet hamnade överst. Emil Berg har skrivit mer om det här.

Det är inte en helt ovanlig vanföreställning att vänstern skulle vara emot företagande – och därmed även mot småföretagare. Jag antar att vi delvis har oss själva att skylla, eftersom vi lägger vårt mesta krut i debatten på att lyfta fram den offentliga sektorn, och gärna talar om behovet av att satsa mer på kommuner och landsting. En helt riktig och nödvändig politisk prioritering – det finns alldeles för dålig förståelse för den gemensamma sektorns betydelse bland alla andra partier. Somliga har rentav gått bort sig i en föreställning om att den är tärande, att den på det stora hela är en belastning som lever som en parasit på det privata. Det är naturligtvis heltokigt. Ekonomi är ett kretslopp, såväl offentlig och privatägd verksamhet skapar resurser genom att omvandla arbetstimmar i ett produktionsresultat som kan användas av andra aktörer i kretsloppet. Resurserna kan komma i form av vägar, sjukvård, kunskap, säkerhet & trygghet från den offentliga sektorn eller datorer, snittblommor, diskmaskiner och sexleksaker från den privata. Formerna varierar, men nyttiga resurser som utgör insatsvaror i andra tjänster, höjer vårt välbefinannde och ökar vår lycka, skapas i både privat och offentlig verksamhet.

Men – småföretagarfientliga är nu alltså inte vänsterpartiet, även om vi talar mer om den offentliga sektorn än om de små företagen. Själv är jag småföretagare sedan många år, jag uppskattar känslan av att driva ett långsiktigt eget projekt och även att fakturera för de jobb jag gör. Det är, när det går bra, en go känsla.

Men låt oss försöka ge begreppet småföretagande lite fler nyanser. Diskussionen blir märklig när den inte når bortom att vara ”för eller mot småföretagande”, ungefär som om vi talade om att vara för eller mot energiproduktion. Att vi behöver energi är alla överens om, frågan är vilka energislag produktionen ska bestå av. Och på samma vis förhåller det sig med företagande. Inte ja eller nej till företag, utan vilken sorts småföretagande är det vi vill ha i samhället? Småföretagare är lika lite som fastanställda en homogen grupp och småföretag kan sinsemellan ha lika varierande ”näringsvärde” som en rejäl allsidig middag jämfört med en påse ostbågar.

Jag driver företag huvudsakligen därför att det är stimulerande. Jag är inte tvungen att driva mitt företag för att överleva, jag har under åren haft min huvudinkomst från antingen studiemedel eller anställningar. Men företagandet är ett sätt att få utlopp för idéer. I sanningens namn genererar de flesta idéer och det mesta jag gör inga inkomster alls till firman. Ibland för att ingen vill betala för dom, ibland för att jag inte vill ta betalt för dom. Under perioder har dock företaget ofrivilligt kommit att bli min enda inkomstkälla. Det har varit perioder då karaktären i arbetet förändrats, för min del har en stor del av lusten försvunnit ur företagandet och nödvändigheten gått in i dess plats.

Småföretagande kan vara att få förverkliga en dröm, följa en idé hela vägen. Driva ett café man brinner för, utveckla en uppfinning eller en lösning. Men småföretagande kan lika ofta vara en sista utväg, ett försök att helt enkelt få in lite inkomster för att täcka de nödvändiga utgifterna. Alltså inte något man egentligen väljer för att man ”vill stå på egna ben”, utan något man förvisas till. Då är småföretagandet inte en frihet, utan ett tvång förklätt till frihet.

I fattigare länder och länder med mindre offentlig sektor är detta i mycket högre utsträckning en direkt realtitet för en stor del av befolkningen – det formella och ofta informella företagandet är helt enkelt det enda sättet att överleva. En ganska typisk småföretagare i Kenya, Ecuador, Vietnam, sitter vid en dammig vägkant från tidig morgon till sen kväll och säljer under dagen ett tiotal små varor med en förtjänst på ungefär 10-30 kronor. Det är varken en produktiv sysselsättning eller en rationell lösning för resursdistribution. Denna företagare är bunden till sin improduktiva syssla av nödvändighetens fjätrar och berövas samtidigt möjligheten att använda sin tid till någonting annat –som utbildning.

Småföretagande kan vara produktivt och utvecklande, men oftare är det – i ett globalt perspektiv – väldigt lågproduktivt och okreativt. ”Näringsvärdet” är väldigt lågt. Småföretagandet gör inte den enskilde alert och entrepenöriell utan istället trött och passiv.

Min syn på småföretagandets framtida roll i samhället är denna: vi bör skapa ett samhälle där det är möjligt för alla att driva den typ av fri verksamhet som ett småföretag kan vara ett exempel på, det vill säga en verksamhet som byggs upp av en eller flera engagerade personer kring en idé eller vision. Den kan vara vinstgivande, men ska inte behöva vara det. Samtidigt måste vi komma bort från ett samhälle där många tvingas vara företagare därför att det inte finns några andra jobb att få och där vi ständigt uppmanas att välja företagande som huvudsaklig väg till sysselsättning, där osäkerheten i företagarens inkomstsituation romantiseras.

Hur uppnår man då en situation där företagande är en möjlighet för alla istället för ett tvång eller en religion vi pådyvlas? För mig är socialismen ett sätt att genom kollektiv samverkan befria individen ur den kollektiva individualismen. I ett samhälle organiserat på sådan grund är arbete en mänsklig rättighet, alla är garanterade en god inkomst och ett meningsfullt, produktivt och nyttigt jobb. Vi delar på jobben, räcker de inte till sänker vi arbetstiden. Överlag strävar vi, som arbetarrörelsen alltid har gjort, efter att växla in successiva produktivitetshöjningar i arbetstidsförkortningar, det vill säga frigöra en större del av arbetsdagen åt vars- och ens egna drömmar, fria val och skapande.

Att så långt som det är möjligt befria människor från det påtvingade arbetet – det ”nödvändiga arbetet” – för att därigenom göra oss tillgängliga i högre mån för ”det uppriktiga arbetet”, det arbete vi själva väljer av lust, övertygelse och engagemang, det arbete där vi gör det bästa jobbet, där vi är som mest kreativa – det är samhällsekonomiskt lönsamt.

Kanske kan man rentav sätta likhetstecken mellan samhällsutveckling och ett befriande av människor från tvunget arbete till förmån för uppriktigt arbete.

På det här sättet, genom att garantera ett fast jobb åt alla, men successivt minska den påtvingade arbetstiden, kan vi få fler verkligt produktiva och nyttiga företag. Ur den fria tiden spirar de största idéerna. Vi är sällan som mest kreativa under våra schemalagda arbeteten och sällan i situationer då vi är socialt pressade. Att vara befriad från schemats och nödvändighetens tvång däremot innebär att man har ett rum där man kan låta tankarna omkombineras och söka sig till positioner som inte är påförhand givna. I fritidens fria rum kan man ställa friare frågor, vandra över bredare fält av inspiration och kunskap, låta discipliner korsbefruktas och pröva idéer man bär på. Det är vad Google tagit fasta på i sin berömda 20%-regel; de anställda (inom vissa avdelningar) får förvalta en femtedel av sin tid till vad de själva vill, till egna projekt. Flera av Googles största produkter, som Gmail, har utvecklats på den fria femtedelen.

Det är likaledes den fria tiden i mellanrummen mellan det påtvingade arbetet som är huvudbränslet för internetålderns mäktigaste underverk, Wikipedia, och för de hundratals liknande projekt som bygger på samverkan mellan ideellt engagerade deltagare (t ex OpenStreetMap). Ge oss mer fritid och vi bygger fler underverk. Och även om många inte växlar in sin fria tid i annat än att hänga med vänner, barn och familj – vilket väl för all del ändå råkar vara meningen med livet – räcker det som Clay Shirky träffsäkert illustrerat, med att en mycket liten del av de fria timmarna investeras i kreativa projekt för att resultatet ska bli enastående:

So if you take Wikipedia as a kind of unit, all of Wikipedia, the whole project--every page, every edit, every talk page, every line of code, in every language that Wikipedia exists in--that represents something like the cumulation of 100 million hours of human thought. [...] And television watching? Two hundred billion hours, in the U.S. alone, every year. Put another way, now that we have a unit, that's 2,000 Wikipedia projects a year spent watching television. Or put still another way, in the U.S., we spend 100 million hours every weekend, just watching the ads. This is a pretty big surplus. People asking, "Where do they find the time?" when they're looking at things like Wikipedia don't understand how tiny that entire project is, as a carve-out of this asset that's finally being dragged into what Tim calls an architecture of participation.

Clay Shirky talar om fritiden som ett "kognitivt överskott". Hans poäng är att det här överskottet representerar en oerhörd tillgång som nu i och med nätets framväxande verktyg och kultur för deltagande och medskapande i allt högre utsträckning kan börja växlas in i distribuerad kreativitet.

Samma grundläggande samband mellan fritid och utveckling framträder i ett längre historiskt perspektiv. Det var först då människan började skapa ett tillräckligt överskott för att successivt lyfta allt större grupper ur den direkta uppgiften att klara matförsörjningen, som civilisationerna kunde växa fram, utveckla alltmer avancerad konst, teknik och vetenskap. Varje stort kliv mot en högre kollektiv förädlingsnivå har varit nära kopplat till produktivitetshöjningar i basproduktionen – jordbruket, industrin – som frigjort arbetstimmar.

Framsteg och ett allmänt uppsving av kreativt skapande följer dock inte med automatik på produktivetshöjningar. I ett samhälle med svag välfärd och svaga fackförbund blir den frigjorda arbetskraften istället ett arbetslöst proletariat – synligt som nödtvugna småföretagare och daglönearbetare. I sådana fall ger produktivitetshöjningarna högre vinster till kapitalägarna, men befolkningen som helhet blir fattigare. Det är just vad som skett i USA där medelamerikanen idag måste arbeta många timmar mer än man gjorde för trettio år sedan för att upprätthålla en likvärdig välfärdsnivå, trots att landet som helhet är mycket rikare och produktiviteten per timme är mycket högre.

Den stat som idag bäst förmår ge sina medborgare tid och infrastruktur för eget kreativt skapande står bäst rustad att möta det 21 århundradet offensivt. I ett sådant landskap kommer innovationer växa som ingenannanstans. En del av dem kommer ta formen av småföretag som ibland växer till större företag, det är bra. Lika ofta kommer innovationerna ta form i skepnaden av öppna samarbeten, kooperativ, personliga eruptioner, eller andra lösningar och det är precis lika bra. Det är inte företagandet som sådant som är det centrala, utan det värde som skapas när kreativiteten får blomma ut.