"Barägaren för också något märkligt resonemang om att avtalet inte är relevant för hennes anställda eftersom ingen av dem har barn och därför inte ska ha föräldrapenning. Nä, men tjena stolpskott - de kanske vill göra det såsmåningom och kanske då bör ha rätt till det, eller?"Men baren är bara en bar. Konflikten handlar om mer än så, som den hätska stämningen i debatten visar. Det handlar om en högertrevare som sätter tonen för mandatperioden och den kommande avtalsrörelsen.
Vi har en delvis ny politisk situation när ett flertal riksdagsledamöter går in med hög svansföring för att politisera en lokal, normal, arbetsmarknadskonflikt. Att det är en ung tjej som är ägare till salladsbaren är av betydelse. Det är möjligt att en turkisk pizzeriaägare i Angered skulle rönt samma sympatier och lockat borgerligheten till Angered för att stödäta Calzone med extra oliver, men tillåt mig tvivla. Den 24-åriga tjejen i saluhallen passade helt enkelt perfekt för martyrrollen i pjäsen där facket skall spela rollen som Stora Stygga Vargen.
På många håll har konflikten också mycket riktigt beskrivits på ett perspektivlöst personligt plan. Kom igen! I en arbetsmarknadskonflikt måste man kunna se bortom rollbesättningen! Det är fullt möjligt att ägaren till salladsbaren är supertrevlig och välmenande. Det är till och med högst troligt eftersom de flesta människor, inklusive arbetsgivare och småföretagare, är trevliga. Men det är också helt irrellevant. Blockader av avtalslösa företag genomförs för att löntagarkollektivet skulle vara maktlöst om inte kollektivavtalssystemet försvarades. Om en enskild företagare tar skada är det tråkigt, men alternativet är att en hel löntagargrupp tar skada genom att kollektivavtalen undergrävs och det blir än svårare att vara fackligt aktiv och slåss för villkoren på andra arbetsplatser.
Historiskt har blockader inte behövts särskilt ofta därför att den svenska kollektivavtalsmodellen försvarats av båda parter. De senaste åren har Svenskt Näringsliv emellertid avskaffat sig själv som förhandlingsmotpart och strävat efter att decentralisera förhandlingarna till förbunden eller de enskilda arbetsplatserna. Intresset från arbetsgivarsidan för att slå vakt om avtalsmodellen har därmed minskat. De, inte facket, har brutit freden och bäddat för konflikten.
I ett sådant läge återstår för facket att ändå försöka driva igenom kollektivavtal med de medel som står till buds. Det är vad HRF gör i det här fallet.
Nå.
Som sagt, den politiska inblandningen är en högertrevare och någonting mycket oroväckande lurar i förlängningen. Om det är så som Daniel Färm på HRF säger, att ett flertal företag erbjudit sig att hjälpa till med leverenser för att störa andra fackförbunds sympatiåtgärder, då har situationen trappats upp flera steg med företag som agerar strejkbrytare, det handlar då om en konflikt som rör hela avtalsmodellen och LO centralt måste ta en strategi för att vinna både själva kraftmätningen och – inte minst – opinionsbildningen kring den. Jag hoppas att någon redan jobbar på det. Såhär långt har det varit ganska tunnsått med uttalanden från LO och socialdemokratin. Det kommer inte hålla, det är en viktig, och svår, pedagogisk uppgift att förklara blockadens orsaker och påminna om poängen med kollektivavtal.
Andra bloggar om: politik, wild'n fresh, kollektivavtal, facket, arbetsmarknad, hrf
Inlägg
11 kommentarer:
Din beskrivning av konflikten skiljer sig lite från tidigare beskrivningar jag har läst. Bland annat fick jag intrycket att facket inte alls försökt föra någon dialog med företagaren ifråga utan att det från början rörde sig om ett missförstånd från hennes sida: hon trodde inte att det var ett tvång att ansluta sig så hon tackade nej till erbjudandet eftersom hennes anställda inte var intresserade. Det är intressant i sig och säger något om hur olika samma händelse kan beskrivas, inte bara med avseende på åsikter utan även vad gäller rena fakta. Något som ofta blir väldigt frustrerande när man bara vill veta vad som egentligen har hänt och händer. Är vi så kognitivt begränsade att vi inte kan beskriva ett förlopp objektivt eller har det med andra faktorer att göra? Nåväl, det var inte det jag skulle säga egentligen, utan jag tänkte bara fråga följande: Vad är egentligen meningen med kollektivavtal? Varför räcker det inte med en lagstadgad minimilön (vilket vi av någon anledning saknar i Sverige) och de regler och ramar som avtalsfriheten ger? Är det verkligen nödvändigt med en facklig rörelse som mer eller mindre tvingar in folk i fållan? Jag förstår att det måste finnas uppslutning och gemensamhet för att det ska fungera men det känns som en svår balansgång mellan pest och kolera när just (behovet av) solidaritet samtidigt skapar sådan dogmatism och rigiditet på arbetsmarknaden. I mina ögon är det destruktivt, samtidigt som jag inte kan se motsatsen som en lösning heller. Men egentligen skulle jag alltså bara fråga vad du tycker är poängen med kollektivavtal. Ursäkta långrandigheten och de klumpiga formuleringarna, jag är egentligen för trött för att kommentera nu. :)
...och jag är egentligen för trött för att svara nu, men vi gör ett försök.
Jag skulle säga att kollektivavtalsmodellen är en av de viktigaste nycklarna bakom Sveriges framgångsrika 1900-tal.
Ur löntagarsynpunkt är kollektivavtal inte den enda möjliga lösningen, man skulle, som du skriver, kunna lagstifta om minimilöner och villkor istället, det gör man i många länder.
Men tack vare kollektivavtalen har vi en MER flexibel arbetsmarknad än vad länder med enbart lagstiftning har. Det är alltså fel att beskriva svensk arbetsmarknad som rigid, det är i själva verket precis tvärtom.
Kollektivavtalen överlåter ansvaret på parterna - fack och arbetsgivare - att komma överens om villkoren. Det innebär att nästan alla bestämmelser, arbetstider, ersättningar och lön, är förhandlingsbara. Nattarbete är till exempel förbjudet i lag, men eftersom arbetsmarknadslagstiftningen är dispositiv så kan en arbetsgivare som vill ha nattarbete förhandla med facket och om parterna kommer överens så får lagstiftningen åsidosättas. I gengäld kräver facket förstås att de anställda som jobbar natt skall få skälig ersättning för det. En arbetsgivare kan därför aldrig tvinga löntagare att jobba natt utan att ha kollektivavtal.
Alternativet till kollektivavtal är att vi lagstiftar om allt på arbetsmarknaden, det är en betydligt trögare modell som dessutom bäddar för värre konflikter eftersom löntagarna och arbetsgivarna då behöver ta en generalstrid om varje förändring av lagstiftningen.
Det är den huvudsakliga poängen med kollektivavtal, det är ett smart sätt att organisera en flexibel arbetsmarknad där löntagarna dessutom har stort inflytande över sina villkor.
mvh
Erik
Intressant. Tack för svaret. Jag ska fundera på saken.
Från naiv: man har väl fortfarande möjlighet att komma överens sinsemellan, kompisar emellan, om villkor även om man formellt skriver på ett kollektivavtal?
Om man nu vill hjälpa en kompis...
Även om jag har rätt till OB och reseersättningar är det ju ingen som automatiskt betalar ut dem. I mitt fall så måste jag skriva en räkning (men jag jobbar inte i privat sektor). Och om jag inte skriver en sådan får jag ju heller inga sådana ersättningar, utan bara min lön...
Jag tror faktiskt det existerar folk (inte minst vissa kvinnor) som inte tar ut det de har lagstadgad rätt till!!! Dvs. som inte tar ut OB, övertid, reseersättningar (heller) eller ledighet, även om de har all rätt till det... Få kanske i antal, men de existerar...
Jo, det blir flexiblare lösningar, mindre tungrott med den modell vi har haft hittills? Än att lagstadga om allt?
Du skriver väldigt bra, Erik...
Eftersom jag utpekas som onyanserad så får jag väl ta och kommentera.
Jag har inget i princip emot kollektivavtal som idé, så länge den fria avtalsrätten respekteras -- inte bara i ord utan i mening.
Jag tycker lagstiftning i kollektivavtalens ställe skulle vara olyckligt, av nästan exakt samma skäl som du framför -- men om alternativet är att åsidosätta grundläggande rättsprinciper så vete gudarna.
Lagstiftning är i och för sig ingen omöjlighet när det gäller vissa grundläggande moment, som till exempel den anställdes absoluta frihet att fackansluta sig.
Men konflikten gäller en salladsbar som i princip drivs som ensamföretag med en deltids och en behovsanställd. De anställda är ointresserade av facket och deras erbjudanden och är fria att såväl fackansluta sig som att begära kollektivavtal -- vilket ägarinnan säger sig respektera om hennes anställda vill ha det.
I en situation där det inte finns en konflikt inom arbetsplatsen, inte ens ett intresse av det fackliga arbetet eller sättet att beskriva verkligheten, så bör det respekteras. Att tvinga fram ett kollektivavtal innebär i det här fallet att tvånget drabbar inte bara ägarinnan utan även de anställda.
För att vara konkret: En av de anställda har klart uttalat sig MOT kollektivavtalet direkt och indirekt medan jag varit närvarande och hört det med mina egna öron. Den andra har inte kommenterat direkt, men har indirekt låtit förstå att hon har liknande inställning.
En möjlig lösning på dilemmat är att göra kollektivavtalet till en mycket begränsad historia som endast omfattar vad som annars skulle lagstiftas. Den kan då göras obligatorisk men ändå vara mer flexibel än en lag. Ovanpå det kan tilläggsavtal skrivas, men de är då helt och hållet frivilliga och måste därför vara attraktiva för båda parter.
Kom igen, skjut hål på förslaget så jag får något att fundera över.
Notering: Det "perspektivlöst personliga" inlägget var ett av flera. De flesta var mer principiella såväl i själva inlägget som i den efterföljande diskussionen, eller?
Marcus: Generellt har du inte varit onyanserad :) Här skriver du ett av de bästa inläggen i sak, cred för det...
Vi kommer nog inte förstå varandra eftersom våra utgångspunkter är så olika. För mig är arbetsmarknaden en pågående konflikt, föreställningen om att löntagarna och arbetsgivarna har gemensamma intressen stämmer endast till en viss gräns, därbortom råder en strid om hur värdet av arbetet ska fördelas.
Några ”grundläggande rättsprinciper” som ”åsidosätts” kan inte jag se i den rådande konflikten, bara ett utslag för den gamla intressekamp som alltid pågår på arbetsmarknanden mellan löntagare och arbetsgivare. Skillnanden är att den intressekampen som oftast är osynlig för alla andra utom löntagaren och arbetsgivaren själva, blir synlig i samma ögonblick som facket utlöser en strejk eller en blokad. Du skriver att den fria avtalsrätten ska respekteras. Ja självklart, men samtidigt måste löntagarnas rätt att ta till stridsåtgärder för att försöka få till stånd ett avtal respekteras. Utan den rätten hade aldrig några avtal skrivits på arbetsmarknaden, löntagarna hade varit betydligt svagare.
Fri avtalsrätt gäller. Det är fortfarande upp till företagaren att inte skriva ett avtal om hon inte vill, men hon ska räkna med blockad och stridsåtgärder tills hon skriver under, eftersom fria stridsåtgärder också gäller. Arbetsmarknanden är ingen mysig gruppresa till Österlen, det är ett konfliktområde.
Negativ föreningsfrihet har det talats om i debatten. Men när löntagares föreningsrätt gång på gång kränks genom att de inte vågar gå med i facket, eftersom de går på timanställningar och när som helst kan bli uppsagda, då hörs inga liberaler ropa om maffiametoder från arbetsgivarna, kränkt föreningsrätt etc.
Det anställda vill inte ha kollektivavtal säger du. Som jag skrev i min första post är inte det avgörande om de anställda på arbetsplatsen vill ha kollektivavtal eller ej, det är inte för deras skull ett avtal skall skrivas under utan för övriga löntagare i branschen. Det handlar om det ömsesidiga löftet mellan löntagarna att inte sänka varandras löner och villkor genom att arbeta billigare.
Sen, kan du fråga dig själv, när en behovsanställd på ett fåmansföretag uttalar sig ”MOT kollektivavtalet direkt och indirekt ” i vilken position den personen befinner sig att ifrågasätta sin - just då mycket pressade - chef. Jag skulle nog inte heller börjat bråka om kollektivavtal i ett sådant läge om jag behövde jobbet och dessutom kände chefen. Men det hindrar inte att jag skulle vara glad och tycka att det var rätt om facket kom och krävde avtal.
Du avslutar med ett förslag till reformerade kollektivavtalssystem. Jag ser vad du menar, att göra kollektiavtalet obligatoriskt gör rättsprinciperna en aning tydligare. Men samtidigt minskar med den modellen behovet av att vara med i facket, för då behövs det knappast någon facklig organisering längre, avtalen får man ändå. Det tror jag är en riskabel väg att gå för löntagarna, det är lätt att överge intresseorganisationer, det tar tid att bygga upp dem igen. Du föreslår också att ovanpå det lagstiftade avtalet skall kunna läggas ett tillägsavtal, som, antar jag, skall skrivas på varje enskild arbetsplats/företag, för att inte kränka ”den fria avtalsrätten”. Jag kan inte se hur facket någonsin skulle kunna vinna konflikter om sådana avtal, eftersom det skulle vara omöjligt att få sympatiåtgärder från andra fackförbund/avdelningar för att min arbetsplats vill skriva ett tilläggsavtal som ger oss bättre villkor än andra. Därför tror jag inte att det är en fungerande modell. Den modell vi har idag fungerar däremot på det hela taget väl, så länge som det finns en motpart på arbetsgivarsidan. Senast idag skrev industriarbetsgivarna på DN-debatt om att de vill ha en ”decentraliserad eller lokal lönebildning.” De vill avveckla sig själva som motpart, därför att de vet att när lönekonflikten plockas ner till lokal nivå är arbetsgivarna alltid starkare än löntagarna.
Naturligtvis kan det bli svårt att komma överens eftersom vi har så tydligt olika angreppsvinkel på situationen.
Men bara för att ta udden lite ur den "konflikten" vill jag påpeka att jag från början kom ur vänsterrörelsen med såväl progguppväxt som marxist-leninistisk orienteringskurs i ryggsäcken. Att inse att mina faktiska värderingar inte längre stämde överens med vänstern var lite av en chockupplevelse -- men jag är inte mycket för självlögn så det var bara att konstatera fakta.
Jag har svårt att se arbetsmarknaden som en konflikt i sig - jag minns retoriken, men kan inte längre ställa upp på den. Naturligtvis finns områden av motstridiga intressen, som kan leda till konflikt när de är i obalans - men det är sant i de flesta sammanhang där man överhuvudtaget diskuterar avtal.
Facket i Sverige använder sådant som kollektivavtal och a-kassa som stödhjul. Jag kan knappt räkna till hur många gånger på sistone jag läst eller hört repliker med innebörden att något är fel för att det undergräver fackets rekryteringsbas.
Jag anser att hela premissen är fel. Det skall inte behövas specialregler för facket utöver vad som regleras i svensk lag. Vill facket ha kontroll över a-kassan, så är det upp till facket att helfinansiera densamma. Vill facket skriva avtal, så är det upp till facket att se till att avtalet är intressant för båda parter.
Den viktiga rättsprincip jag pratar om är avtalsfrihet.
I varje annat sammanhang skulle åtgärder liknande fackets stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal vara olagliga. I varje annat fall skulle avtal skrivet under press vara ogiltigt i laglig mening.
Hela andemeningen med avtalsfrihet är att var och en är fri att utan repressalier välja om de vill ingå avtal eller inte.
Fundera på vad som skulle hända om den urholkades.
Marcus: För klarhetens skull har jag själv varken progguppväxt eller någon marxist-leninstisk grundkurs i min ryggsäck.
Om du inte kan se att arbetsmarknaden är ett konfliktområde – ett av många många konfliktområden i samhället – då kommer du dessvärre ha svårt att alls förstå den här konflikten.
Du skriver att i ”varje annat sammanhang skulle åtgärder liknande fackets stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal vara olagliga.” Därmed sätter du fingret på en viktig poäng, nämligen att arbetsmarknaden inte är ett avtalsområde vilket som helst utan ett specialområde. Det är inte, som på en (ideal)marknad, två jämbördiga parter som förhandlar med varandra. Arbetsmarknaden kännetecknas av att parterna, ställda oorganiserade mot varandra, aldrig är lika starka. En arbetsgivare är alltid starkare än oorganiserade löntagare.
Därför gick löntagarna en gång i tiden samman i fackförbund och tog gemensam strid för sina villkor. Facket är en kartellbildning, någonting som är olagligt på andra samhällsområden. Inledningsvis var striderna vilda, olagliga och oreglerade, med tiden har de blivit reglerade och institutionaliserats. Det finns regler för hur striderna får tas på arbetsmarknaden. Tack och lov för det. Däremot kan man inte FÖRBJUDA facket att ta strider för att få igenom avtal, för arbetsgivaren har alltid kvar SIN fria stridsrätt: att leda arbetet, välja vem som skall anställas och avskeda personalen. Att ensidigt förbjuda facken att ta strider, medelst blockader och strejker, det vore att bakbinda hela idén med facklig organisering.
Om du försöker att tänka lite mindre i rättsprinciper och istället ser den faktiska verkligheten, som består av konflikter och motstridiga intressen, kanske du kan förhålla dig lite mer pragmatiskt till situationen. Det brukar ekonomer tvingas inse när de ekonomiska modellerna, konstruerade i rum där ”allt annat är konstant” skall tillämpas i verkligheten. Där måste också jurudiken landa.
Utan att ha egna inkomster så får nog de flesta barn ofta lite betalt ibland, när de gör något hemma som är till nytta för de andra inom familjen. Detta sker gissningsvis ganska ofta, utan att snokande myndigheter hittills har betraktat det som svartjobb, eller att LO-facket har krävt att familjen skriver på kollektivavtalet och betalar avgifterna! Barnarbete är förstås lagbrott, så det skulle sannolikt bli ett både kostsamt och tidsödande dilemma för flera olika instanser.
Skulle förresten majoriteten av svenska folket alls ha brytt sig om att reagera? Alltså om skattemyndigheterna började betrakta barn som hjälper till hemma som svartjobbare, eller om facket började parkera blockadvakter bredvid sopnedkastet!
Förhoppningvis så ägnar sig polisen och kronofogden som sista instans, kanske även i fortsättningen åt angelägnare och för staten lönsammare uppdrag. Svenska myndigheter och fackfolk brukar förstås från och till och då och då ägna sig åt liknande saker. Då kan det exempelvis gälla bärplockare från Polen eller byggjobbare från Lettland, som då och då uppmärksammas av Aftonbladet och Expressen.
Om människor accepterar ett förödande koncept så måste det bero på att konceptet en gång i tiden har varit mycket relevant men att förutsättningarna har förändrats så att det inte längre är det.
Utan att ha egna inkomster så får nog de flesta barn ofta lite betalt ibland, när de gör något hemma som är till nytta för de andra inom familjen. Detta sker gissningsvis ganska ofta, utan att snokande myndigheter hittills har betraktat det som svartjobb, eller att LO-facket har krävt att familjen skriver på kollektivavtalet och betalar avgifterna! Barnarbete är förstås lagbrott, så det skulle sannolikt bli ett både kostsamt och tidsödande dilemma för flera olika instanser.
Skulle förresten majoriteten av svenska folket alls ha brytt sig om att reagera? Alltså om skattemyndigheterna började betrakta barn som hjälper till hemma som svartjobbare, eller om facket började parkera blockadvakter bredvid sopnedkastet!
Förhoppningvis så ägnar sig polisen och kronofogden som sista instans, kanske även i fortsättningen åt angelägnare och för staten lönsammare uppdrag. Svenska myndigheter och fackfolk brukar förstås från och till och då och då ägna sig åt liknande saker. Då kan det exempelvis gälla bärplockare från Polen eller byggjobbare från Lettland, som då och då uppmärksammas av Aftonbladet och Expressen.
Om människor accepterar ett förödande koncept så måste det bero på att konceptet en gång i tiden har varit mycket relevant men att förutsättningarna har förändrats så att det inte längre är det.
Hej Erik!
Jag undrar varför man inte kan ha BÅDE kollektivavtal och lagstadgade minimilöner?
Argumentet brukar vara att då försvagas fackens makt.
Men varför skulle just minimilöner försvaga fackens makt, andra regler när det gäller arbetsrätt såsom sex veckors semester, skydd mot diskriminering och sexuella trakasserier har det ju lagstiftats om politiskt. För att inte tala om rätt till föräldraledighet.Jag menar att politiker kommer med (och får ibland igenom) förslag som har med arbetslivet och arbetsrätten att göra hela tiden. Ta bara Sahlins fullständigt idiotiska förslag om att en "invandrare " skulle ha förtur till ett arbete framför en "svensk". (Idiotiskt för att det förstärker "vi och dom" uppdelningen och dessutom, vem ska bestämma vem som är "svensk" och vem som är "invandrare"?)
Tycker inte du att det är äckligt att facken vill förbjuda staten att förbjuda slavlöner?
De vill inte kriminalisera timlöner på 17 kronor (som de kinesiska gästarbetarna fick) eller ens 4 kronor (som den arbetare som förolyckades i Göteborgs hamn)enbart p.g.a principskäl. Dessa fackanställda borde tvingas se den döda mannens anhöriga i ögonen och förklara varför det är viktigt att det även fortsättningsvis ska vara fullt lagligt att betala 4 kronor i timmen! Vidrigt är vad det är.
Jag är helt klart för kollektivavtal och tycker att salladsbarens ägare gjorde fel, absolut, men är det rimligt att priset för kollektivavtal är att slavarbete inte ska och får vara straffbart?
Skicka en kommentar