Fler jobb, inte mer jobb

I sin iver att framstå som Luthers bäste dräng avfärdade Mona Sahlin i sitt öppningstal på (s)-kongressen i förra veckan alla tankar på arbetstidsförkortning under den kommande mandatperioden. Därmed lades ännu en av de punkter som kunde blivit en tydlig blockskiljare och valvinnare åt sidan för överskådlig tid. Ganska abrupt, med tanke på att två av de tre rödgröna partierna tillsammans med stora delar av LO och socialdemokratiska kvinnoförbundet håller arbetstidsförkortningsfrågan som central.

Det är uppenbarligen framtidens eviga förbannelse att ständigt bli skjuten på eh, framtiden. Detta trots att, som Gudrun Schyman påminner om i ett inlägg på Arvid Falk, utredning efter utredning och försök efter försök visat att förkortad arbetstid är en reform med idel positiva effekter för såväl folkhälsa som samhällsekonomi och för tillväxten. Schyman skriver:

”Inte minskade tillväxten när vi minskade arbetet från 48 till 40 timmar!? Tvärtom var kortningen av arbetstiden en motor i en förändringsprocess med ett självklart (politiskt) val mellan att ta ut produktivitetsutveckling i samhällsekonomin i antingen pengavinster till några eller välfärdsvinster till många. Med feministiska glasögon på näsan är det senare att föredra.”

Med detta perspektiv i argumentationslådan kunde arbetstidsförkortning lyftas som en del av en politik för jobb åt alla: vi skapar fler jobb istället för mer jobb. Det skulle samtidigt fungera som en effektiv avväpning av bäverismens livspusselknussel och ett klart alternativ till borgerlighetens pigavdrag. En fråga som utgör ett svar både på storstadsväljarnas och glesbygdens gemensamma problem: att få tiden att räcka till. De rödgröna hade inte ens behövt producera några egna rapporter, de stora utredningar som redan finns kunde återupplivas.

Mona Sahlins argument för skjuta frågan åt sidan kunde vara draget direkt ur någon av Globaliseringsrådets rapporter: det vilar på ett grundantagande om att vi måste öka mängden arbetade timmar för att klara finansieringen av välfärden och konkurrensen med "omvärlden".

Återigen: det är ett säkert recept för förlust att köpa motståndarnas verklighetsbeskrivning. Jag är övertygad om att Mona Sahlin innerst inne önskar en arbetstidsförkortning, men tillsammans med sin partistyrelse har hon gjort den taktiska bedömningen att det är ett omöjligt politiskt krav att driva idag. Det beror på att tolkningen av verkligheten – världsbilden – tillåts formas av högern. Detta är priset vi betalar.

(S)kott i foten, hål i roten

Foto: Linda Håkansson
Jag såg bara glimtar av SVT24:s sändningar från jobbkongressen, hade annat att göra i veckoslutet. Vanligtvis uppskattar jag varmt att se folkrörelsedemokrati in action, men partikongresser är en balansgång mellan å ena sidan en genuin och reell debatt och å andra sidan ett symboliskt ritualspel, en teater med ett redan färdigskrivet manus. Det jag tidigare sett från socialdemokraternas kongresser tenderar för mycket åt att vara en form av bolagsstämmor klädda i folkrörelsekostym för att det ska kännas riktigt äkta. Jag får en stark olustkänsla av en rörelse som försöker vara för smart för sitt eget bästa. Många bra tal och en vacker fond av röda fanor, men kongressdelegationerna har redan på förhand accepterat att sluta upp kring partiledningens ”kompromisslinje” för att skicka ”rätt signaler utåt”. Partiet sluter leden och dövar debatten, den som skulle kunnat utveckla partiet.

Nu finns rådslagen, mellan kongresserna, där det är tänkt att den mesta diskussionen ska föras. Kanske har så skett, jag vet inte. Bilden som kablades ut från debatten kring välfärdens ägande och styrning via massmedier och – mestadels borgerliga – ledarsidor var hur somhelst djupt beklämmande. Visserligen är det lika omöjligt att bedömma vad som egentligen blivit sagt på ett arbetarpartis kongress baserat på Henrik Brors analyser som det är att få en konsert återberättad av en döv person, men Lena Melin som skriver i Aftonbladet borde väl vara lite mer receptiv för de verkliga tonerna. Hon levererade följande analys:

”De Nya Socialdemokraterna tycker inte som de gamla. [...] Efter flera överraskande lama debatter står det klart att vinst nu accepteras av Socialdemokraterna. Även i vård- och skolföretag som huvudsakligen finansieras med skattepengar. Alternativet hade varit mycket märkligt och dessutom i det närmaste omöjligt att kontrollera om man inte hade inrättat en ny polisstyrka – vinstpolisen.”

Enligt Aftonbladet var det ett utslag för en ”pragmatisk hållning” att socialdemokraterna inte ”av reflex” säger nej till vinster i vården.

Var detta de signaler partistrategerna ville förmedla? En ”pragmatism” som mer liknar en ideologisk implosion. Ja, tyvärr var det nog det. Inför jobbkongressen etablerades framgångsrikt en bild av att det viktigaste för (s) är att ”vinna storstadsväljarna”, en grupp som – enligt storstadssossarnas företrädare på kongressen – är ”ointresserad av välfärdens huvudmannaskap” och framförallt bryr sig om ”valfrihet”.

Redan här luktar det skit lång väg. För just den analysen är inte ny, den är på pricken just den som Svenskt Näringsliv och dessförinnan SAF arbetat med i trettio år i sin strävan att framställa överföringen av verksamheter värda miljarder och åter miljarder från offentlig regi till privata ägare, som någonting helt oproblematiskt.

Partistyrelsens föredragande Annelie Hulthén (Göteborg) talade i sin inledning till skoldebatten under lördagen om att ”den valfrihet som så många föräldrar och barn önskar” måste medföra att sossarna tillåter ”friskolor”. Detta bemöttes redan i det första inlägget i debatten av Carl Tham som konstaterade att det går alldeles utmärkt att ha valfrihet i den offentliga skolan utan marknad. Men efter att Carl Tham lämnat talarstolen nådde debatten aldrig några intellektuella höjder. Södertäljes kommunalråd Anders Lago fick mig att stänga av efter att ha lanserat de religösa privatskolorna som ett argument för vinstdrivande privatskolor, han sade: ”Visst kan man reagera på de stora vinsterna men samtidigt är det klart att privata företag måste ha möjlighet att göra en vinst. Inom friskoleområdet kommer vi snart bara ha kvar religiösa friskolor om man skulle begränsa vinstmöjligheterna.”

Ja, eller så kunde man kanske helt enkelt förbjuda både vinstdrivande och religiösa privatskolor?

Nu satt jag som sagt inte bänkad framför webbsändningarna eller på plats i den kyliga Älvsjöluften. Enligt Jens Ergon och Peter Gustavsson var det i det ”bakomliggande korridorsnacket och de interna förhandlingarna” inte så illa som det såg ut i media, där var sossarna, tydligen, mer ideologiskt medvetna.

Problemet är bara att det är genom medierapporteringen som 99,99% av oss, vi som inte är socialdemokratiska kongressombud och springer mellan hemligt tokradikala möten i korridorerna, får vår bild av de socialdemokratiska politiska vägvalen. Och den bild som spreds från denna jobbkongress var att sossarna inte tror på sin egen ideologi.

Det förmedlar inte bilden av idémässig förnyelse, vilket väl var vad partistrategerna ville att vi skulle uppfatta. Det förmedlar bilden av idémässig förrutnelse.

Det luktade så starkt av visionslöshet att till och med DN:s ledarsida noterade stanken. Jag skriver nu: tyvärr. Jag önskar jag hade fått en annan bild, ett parti som sa Nej jävlar heller att vi köper en millimeter till av reträtt från våra idéer och Nej jävlar heller att vi köper de borgerliga PR-byråernas falska problemformuleringar. Men det partiet syntes inte till.

Nu är det så att politik är ett långsiktigt bygge som måste ske i en viss ordning om det ska fungera. Man måste först gjuta en ordentlig grund som man sedan kan resa sitt hus på. Det går inte att börja med taket, sen ta väggarna och försöka trycka in grunden sist. Och det går inte heller att gjuta en grund och sen bygga huset halvvägs förskjutet åt sidan utanför grunden, eller anpassat efter en helt annan bottenplatta, då vandrar röta och svamp upp i konstruktionen underifrån. Inte bra.

Grunden i alla politiska projekt består av en världsbild. Du formulerar din egen världsbild eller accepterar någon annans, men en världsbild behövs. Ska det gå att bygga något på den måste den hänga samman och vara stadig. Välarmerad, lättöverskådlig och begriplig. Det måste gå att lita på att den finns där och den måste framförallt vara väl anpassad och korrekt dimensionerad för den byggnad som ska resas ovanpå den. Om ett parti tillexempel i sin världsbild får för sig att svenskarna tycker det är helt ointressant vem som är huvudman i skolan eller vården, då är det svårt att i nästa led hävda att det däremot är väldigt viktigt att det är offentliga huvudmän för brandkåren eller polisen, eller vad det nu kan handla om. Det hänger inte ihop.

Ovanpå världsbilden reses analyserna, där beskrivs problemen och utmaningarna, de utgör stommen i det politiska bygget. Längst upp, vilande mot de nu formulerade problemen lanseras visionerna, idén om vart vi ska. Hänger bygget ihop ter sig visionen nu fullkomligt självklar och riktig för var och en som sett grunden och stommen, politiken handlar då om att kommunicera de tre delarna så tydligt och väl att alla når fram, och framförallt att se till att den världsbild som når ut är den som det egna huset vilar på – inte den som är anpassad åt något annat politiskt projekt.

Hänger bygget inte ihop, å andra sidan, då kommer taket, visionerna, se ut som en malplacerad tupé på knoppen av Andre Agassi och stommen kommer snart vara genomborrad av Serpula Lacrymans. Inte bra.

Vad blir nu följden för det socialdemokratiska politiska bygget av den beslutade linjen att det är helt okej med privata vinster i vård-skola-omsorg? Följden är att partiet sjuter i sank sina egna möjligheter att trovärdigt och logiskt argumentera för poängerna med gemensamt ägande överhuvudtaget och visa hur gemensamt ägande funktionellt skiljer sig från privat. Vidare:

* Man köper den liberala tesen att effektiviseringar i en verksamhet underlättas om den drivs med ett vinstintresse och att det skulle vara omöjligt eller mycket svårt att åstadkomma successiva förbättringar i verksamheter som vi äger gemensamt.

* Man köper tesen att substantiella effektiviseringar alls går att genomföra i personaltät verksamhet som skolundervisning och vård av människor utan att det går ut över innehållet, personalhälsan, arbetsklimatet eller lönerna.

* Man kastar överbord idén att gemensamma resurser genom planering och demokratisk hushållning kan fokuseras där de gör störst samhällelig nytta, att ett skolsystem med en offentlig huvudman inte behöver ägna sig åt tidsödande, kostnadsdrivande och betygsinflationernade marknadsföring och konkurrens om elevernas gunst.

* Man proklamerar att det är irrelevant för verksamhetens art och relation om elevernas utbildning är ett mål eller ett medel för den pedagogiska ledningen på skolan och att det är irrelevant om patienternas hälsa är ett mål eller ett medel för sjukhusledningen. I själva verket är det inte irrelevant, det betyder allt för verksamhetens prioriteringar och för relationen mellan elever och lärare, patienter och läkare. Är vi bara ett medel för att åstadkomma vinst då är vi enbart kunder. Innerst inne är optikern mer engagerad i att sälja de glasögon han gör en provision på än att ge en objektiv diagnos med hänsyn till mina behov, aktieägarnas välbefinnande är verksamhetens huvudmål. Ett vinstdrivande aktiebolag varken kan eller får (enligt aktiebolagslagen) sätta andra hänsyn framför vinstmålet.

* Man slänger på historiens skräphög den marxistiska observationen att alla företag på en kapitalistisk marknad strävar efter att ständigt öka vinstens andel av produktionsvärdet, samt den inneboende rörelsen mot successiv konsolidering i färre och större koncerner.

* Man slumpar bort förståelsen för att verksamheter som utbildning och hälsa, där klientförhållandet mellan brukare och utförare till sin natur är väldigt ojämlikt (det stora kunskapsgapet), är något kvalitativt annorlunda än verksamheter som restaurangtjänster eller hårklippning och att det också av det skälet är nödvändigt att de drivs utan privata vinstintressen. Detta är lika huvudlöst som att inbilla sig att det inte skulle ha betydelse för den troendes relation till sin religion om kyrkorna var vinstdrivande aktiebolag och den andliga förkunnelsen istället för att vara kyrkans raison d’être blev ett medel för att ge ekonomisk avkastning åt ägarna. Vissa verksamheter lämpar sig sämre än andra att blandas ihop med vinst och marknad.

* Man frånsäger sig möjligheten att utveckla inslagen av brukardemokrati, elevdemokrati och patientråd där det är en självklar rättighet för brukarna att ställa krav och utöva medbestämmande över verksamhetens planering, till förmån för den betydligt mer trubbiga marknadsbaserade ”missnöjda kunder väljer en annan leverantör”, som lämpar sig särskilt dåligt för tjänster som präglas av långsiktiga relationer som omsorg och utbildning.

* Man gör sig av med den grundläggande socialistiska insikten att ägande är makt. Att det har en definierande betydelse för styrkeförhållandena i samhället vem som kontrollerar produktionen inom den stora välfärdssektorn, vi alla eller ett fåtal kapitalägare, och hur stor del av den ekonomiska aktiviteten i samhället som hanteras i gemensam regi och privat.

* Man diskuterar inte ens att huvudmannaskapet och vem som äger är av särskilt intresse för de anställda i verksamheterna, som försvagas och tystas med privata huvudmän.

Samtliga dessa politiska konsekvenser är inkompatibla med den världsbild socialdemokraterna måste hamra in om man inte istället skall antingen stå med en grund full av sprickor eller tvingas köpa sina motståndares världsbild och därmed, om man inte vill framstå stom helt tokiga, väsentliga delar av sina motståndares visioner. Inkonsistensen försöker (s) hantera med ytterligare ett idémässigt fuskbygge. De privata vinsterrna i välfärden skall passas in i den socialdemokratiska idén om likvärdig välfärd för alla och kompensatorisk skola genom kvalitetskontroller.

Kvalitetskontroller har tillräckligt många stavelser för att låta sofistikerat, men det är i praktiken ett mycket oprecist och otympligt verktyg. Det är vad Peter Gustavsson kallar för ”privatiseringsbyråkrati”. Ska det ha någon skärpa alls i eggen måste det förses med en tung byråkratisk hävarm, antingen det eller så blir det lika kraftlöst som Skolverkets tandlösa skolinspektioner. Än värre är att det bara har några års hållbarhet innan det är genomborrat av hål, eftersom hela idén om offentliga kvalitetskontroller strider mot marknadens inre logik. Marknaden har redan sitt eget redskap för att mäta kvalitet - genom efterfrågan. Alla yttre mätverktyg som befinner sig på kollisionskurs med efterfrågan kommer i slutändan lobbas sönder och samman. Privata skol- och vårdföretag kommer argumentera för att varje avvikelse från en tänkt ”kvalitet” är ett uttryck för ”kundernas” önskemål och prioriteringar. De kommer vara framgångsrika eftersom socialdemokraterna redan skjutit in tillräckligt många kilar mellan världsbild, analys och visioner i sitt bygge.

Det är föralldel ingen nyhet, men icke deto mindre djupt beklämmande att ett parti som kallar sig socialdemokratiskt och sjunger Internationalen så fullkomligt missar att ägandet idag mer än någonsin förr är det centrala politiska vägvalet. I en värld som i allt högre utsträckning anpassar sig efter kraven från ett kringflyttande och trolöst kapital finns det bara en dörr ut ur de ständiga underkastelsernas tragiska logik – och det är att äga gemensamt.

Det saknades helt och hållet en idé om detta på jobbkongressen. Därav stanken av idémässig förruttnelse från Älvsjö, trots mäklarnas försök till homestyling. Det här duger inte.

Andra: Martin Hofverberg, Det vill socialdemokratin I och II, Robert Zackrisson: Vad hvilja socialdemokraterna?, Jesper Nilsson: Kapitalism, fast på riktigt, Kent Werne: I verkligheten på s-kongressen, Kerstin Berminge: Inför den socialdemokratiska kongressen, Enn Kokk: Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi, Jonas Wikström: S-högern håller liv i 90-talet, Marika Lindgren Åsbrink: Att lämna 90-talet – om förnyel(s)e.

Tags: socialdemokraterna, jobbkongressen, privatiseringar, ägande, välfärd, skola

Kortare arbetstid för fler kreativa företag

För några veckor sedan presenterade Företagarna resultatet av en undersökning genomförd bland småföretagare med minst en anställd. Respondenterna fick ranka småföretagsvänliga förslag från riksdagspartierna. Resultatet blev, möjligen lite överraskande för en del, att reformförslag från miljöpartiet och vänsterpartiet hamnade överst. Emil Berg har skrivit mer om det här.

Det är inte en helt ovanlig vanföreställning att vänstern skulle vara emot företagande – och därmed även mot småföretagare. Jag antar att vi delvis har oss själva att skylla, eftersom vi lägger vårt mesta krut i debatten på att lyfta fram den offentliga sektorn, och gärna talar om behovet av att satsa mer på kommuner och landsting. En helt riktig och nödvändig politisk prioritering – det finns alldeles för dålig förståelse för den gemensamma sektorns betydelse bland alla andra partier. Somliga har rentav gått bort sig i en föreställning om att den är tärande, att den på det stora hela är en belastning som lever som en parasit på det privata. Det är naturligtvis heltokigt. Ekonomi är ett kretslopp, såväl offentlig och privatägd verksamhet skapar resurser genom att omvandla arbetstimmar i ett produktionsresultat som kan användas av andra aktörer i kretsloppet. Resurserna kan komma i form av vägar, sjukvård, kunskap, säkerhet & trygghet från den offentliga sektorn eller datorer, snittblommor, diskmaskiner och sexleksaker från den privata. Formerna varierar, men nyttiga resurser som utgör insatsvaror i andra tjänster, höjer vårt välbefinannde och ökar vår lycka, skapas i både privat och offentlig verksamhet.

Men – småföretagarfientliga är nu alltså inte vänsterpartiet, även om vi talar mer om den offentliga sektorn än om de små företagen. Själv är jag småföretagare sedan många år, jag uppskattar känslan av att driva ett långsiktigt eget projekt och även att fakturera för de jobb jag gör. Det är, när det går bra, en go känsla.

Men låt oss försöka ge begreppet småföretagande lite fler nyanser. Diskussionen blir märklig när den inte når bortom att vara ”för eller mot småföretagande”, ungefär som om vi talade om att vara för eller mot energiproduktion. Att vi behöver energi är alla överens om, frågan är vilka energislag produktionen ska bestå av. Och på samma vis förhåller det sig med företagande. Inte ja eller nej till företag, utan vilken sorts småföretagande är det vi vill ha i samhället? Småföretagare är lika lite som fastanställda en homogen grupp och småföretag kan sinsemellan ha lika varierande ”näringsvärde” som en rejäl allsidig middag jämfört med en påse ostbågar.

Jag driver företag huvudsakligen därför att det är stimulerande. Jag är inte tvungen att driva mitt företag för att överleva, jag har under åren haft min huvudinkomst från antingen studiemedel eller anställningar. Men företagandet är ett sätt att få utlopp för idéer. I sanningens namn genererar de flesta idéer och det mesta jag gör inga inkomster alls till firman. Ibland för att ingen vill betala för dom, ibland för att jag inte vill ta betalt för dom. Under perioder har dock företaget ofrivilligt kommit att bli min enda inkomstkälla. Det har varit perioder då karaktären i arbetet förändrats, för min del har en stor del av lusten försvunnit ur företagandet och nödvändigheten gått in i dess plats.

Småföretagande kan vara att få förverkliga en dröm, följa en idé hela vägen. Driva ett café man brinner för, utveckla en uppfinning eller en lösning. Men småföretagande kan lika ofta vara en sista utväg, ett försök att helt enkelt få in lite inkomster för att täcka de nödvändiga utgifterna. Alltså inte något man egentligen väljer för att man ”vill stå på egna ben”, utan något man förvisas till. Då är småföretagandet inte en frihet, utan ett tvång förklätt till frihet.

I fattigare länder och länder med mindre offentlig sektor är detta i mycket högre utsträckning en direkt realtitet för en stor del av befolkningen – det formella och ofta informella företagandet är helt enkelt det enda sättet att överleva. En ganska typisk småföretagare i Kenya, Ecuador, Vietnam, sitter vid en dammig vägkant från tidig morgon till sen kväll och säljer under dagen ett tiotal små varor med en förtjänst på ungefär 10-30 kronor. Det är varken en produktiv sysselsättning eller en rationell lösning för resursdistribution. Denna företagare är bunden till sin improduktiva syssla av nödvändighetens fjätrar och berövas samtidigt möjligheten att använda sin tid till någonting annat –som utbildning.

Småföretagande kan vara produktivt och utvecklande, men oftare är det – i ett globalt perspektiv – väldigt lågproduktivt och okreativt. ”Näringsvärdet” är väldigt lågt. Småföretagandet gör inte den enskilde alert och entrepenöriell utan istället trött och passiv.

Min syn på småföretagandets framtida roll i samhället är denna: vi bör skapa ett samhälle där det är möjligt för alla att driva den typ av fri verksamhet som ett småföretag kan vara ett exempel på, det vill säga en verksamhet som byggs upp av en eller flera engagerade personer kring en idé eller vision. Den kan vara vinstgivande, men ska inte behöva vara det. Samtidigt måste vi komma bort från ett samhälle där många tvingas vara företagare därför att det inte finns några andra jobb att få och där vi ständigt uppmanas att välja företagande som huvudsaklig väg till sysselsättning, där osäkerheten i företagarens inkomstsituation romantiseras.

Hur uppnår man då en situation där företagande är en möjlighet för alla istället för ett tvång eller en religion vi pådyvlas? För mig är socialismen ett sätt att genom kollektiv samverkan befria individen ur den kollektiva individualismen. I ett samhälle organiserat på sådan grund är arbete en mänsklig rättighet, alla är garanterade en god inkomst och ett meningsfullt, produktivt och nyttigt jobb. Vi delar på jobben, räcker de inte till sänker vi arbetstiden. Överlag strävar vi, som arbetarrörelsen alltid har gjort, efter att växla in successiva produktivitetshöjningar i arbetstidsförkortningar, det vill säga frigöra en större del av arbetsdagen åt vars- och ens egna drömmar, fria val och skapande.

Att så långt som det är möjligt befria människor från det påtvingade arbetet – det ”nödvändiga arbetet” – för att därigenom göra oss tillgängliga i högre mån för ”det uppriktiga arbetet”, det arbete vi själva väljer av lust, övertygelse och engagemang, det arbete där vi gör det bästa jobbet, där vi är som mest kreativa – det är samhällsekonomiskt lönsamt.

Kanske kan man rentav sätta likhetstecken mellan samhällsutveckling och ett befriande av människor från tvunget arbete till förmån för uppriktigt arbete.

På det här sättet, genom att garantera ett fast jobb åt alla, men successivt minska den påtvingade arbetstiden, kan vi få fler verkligt produktiva och nyttiga företag. Ur den fria tiden spirar de största idéerna. Vi är sällan som mest kreativa under våra schemalagda arbeteten och sällan i situationer då vi är socialt pressade. Att vara befriad från schemats och nödvändighetens tvång däremot innebär att man har ett rum där man kan låta tankarna omkombineras och söka sig till positioner som inte är påförhand givna. I fritidens fria rum kan man ställa friare frågor, vandra över bredare fält av inspiration och kunskap, låta discipliner korsbefruktas och pröva idéer man bär på. Det är vad Google tagit fasta på i sin berömda 20%-regel; de anställda (inom vissa avdelningar) får förvalta en femtedel av sin tid till vad de själva vill, till egna projekt. Flera av Googles största produkter, som Gmail, har utvecklats på den fria femtedelen.

Det är likaledes den fria tiden i mellanrummen mellan det påtvingade arbetet som är huvudbränslet för internetålderns mäktigaste underverk, Wikipedia, och för de hundratals liknande projekt som bygger på samverkan mellan ideellt engagerade deltagare (t ex OpenStreetMap). Ge oss mer fritid och vi bygger fler underverk. Och även om många inte växlar in sin fria tid i annat än att hänga med vänner, barn och familj – vilket väl för all del ändå råkar vara meningen med livet – räcker det som Clay Shirky träffsäkert illustrerat, med att en mycket liten del av de fria timmarna investeras i kreativa projekt för att resultatet ska bli enastående:

So if you take Wikipedia as a kind of unit, all of Wikipedia, the whole project--every page, every edit, every talk page, every line of code, in every language that Wikipedia exists in--that represents something like the cumulation of 100 million hours of human thought. [...] And television watching? Two hundred billion hours, in the U.S. alone, every year. Put another way, now that we have a unit, that's 2,000 Wikipedia projects a year spent watching television. Or put still another way, in the U.S., we spend 100 million hours every weekend, just watching the ads. This is a pretty big surplus. People asking, "Where do they find the time?" when they're looking at things like Wikipedia don't understand how tiny that entire project is, as a carve-out of this asset that's finally being dragged into what Tim calls an architecture of participation.

Clay Shirky talar om fritiden som ett "kognitivt överskott". Hans poäng är att det här överskottet representerar en oerhörd tillgång som nu i och med nätets framväxande verktyg och kultur för deltagande och medskapande i allt högre utsträckning kan börja växlas in i distribuerad kreativitet.

Samma grundläggande samband mellan fritid och utveckling framträder i ett längre historiskt perspektiv. Det var först då människan började skapa ett tillräckligt överskott för att successivt lyfta allt större grupper ur den direkta uppgiften att klara matförsörjningen, som civilisationerna kunde växa fram, utveckla alltmer avancerad konst, teknik och vetenskap. Varje stort kliv mot en högre kollektiv förädlingsnivå har varit nära kopplat till produktivitetshöjningar i basproduktionen – jordbruket, industrin – som frigjort arbetstimmar.

Framsteg och ett allmänt uppsving av kreativt skapande följer dock inte med automatik på produktivetshöjningar. I ett samhälle med svag välfärd och svaga fackförbund blir den frigjorda arbetskraften istället ett arbetslöst proletariat – synligt som nödtvugna småföretagare och daglönearbetare. I sådana fall ger produktivitetshöjningarna högre vinster till kapitalägarna, men befolkningen som helhet blir fattigare. Det är just vad som skett i USA där medelamerikanen idag måste arbeta många timmar mer än man gjorde för trettio år sedan för att upprätthålla en likvärdig välfärdsnivå, trots att landet som helhet är mycket rikare och produktiviteten per timme är mycket högre.

Den stat som idag bäst förmår ge sina medborgare tid och infrastruktur för eget kreativt skapande står bäst rustad att möta det 21 århundradet offensivt. I ett sådant landskap kommer innovationer växa som ingenannanstans. En del av dem kommer ta formen av småföretag som ibland växer till större företag, det är bra. Lika ofta kommer innovationerna ta form i skepnaden av öppna samarbeten, kooperativ, personliga eruptioner, eller andra lösningar och det är precis lika bra. Det är inte företagandet som sådant som är det centrala, utan det värde som skapas när kreativiteten får blomma ut.

city of the web

I walk the world late at night.
Does everyone here do the same?
I want to be the things I see,
Give every face and page my name.
I touch a link, take a right,
Pick up the pace, pass a fight.
Did I grow up just to stay afk?
I'm not immune - I love this tune.

I wanna love more.
I just wanna love more.

I span the web late at night.
It's in my mouth, it's in my hair.
The people fill the net because
The net fills the people, oh yeah.
I hit a link, avoid a freeze -
The web's warmer by a couple degrees.
I search your name. The sound of rain.
I'm not immune - I love this tune.

I wanna love more.
There's a river in my head.
I just wanna love more.
There's a river in my head.

The only way out is down.
The only way up is down.
The day roll by like thunder
Like a storm that's never breaking,
All my time and space compressed
In the low pressure of the proceedings,
And they beat against the sides of my life,
And the links all lead behind me,
So I wrap the keys around me and I go out.
There's a river in my head.
I'll take you home and make it easy.
Love more.

Flash av Gary Hayes, text Everything But The Girl

Inte girighet, logik. Okej, girighet.

För två år sedan kamikazeprivatiserade den borgerliga majoriteten i Stockholms stad det stadshusägda bolaget Centrumkompaniet som förvaltar ett tiotal stora centrumanläggningar och gallerior runt om i staden .

Oppositionen protesterade, men borgarna viftade bort alla farhågor om att en privat fastighetsägare skulle sätta sitt vinstintresse framför en långsiktig drift och allsidig sammansättning av verksamheterna i centrumanläggningarna. Så skulle det inte bli, försäkrade man. Nu visar det sig att den europeiska fastighetsjätten Boultbee som tog över Centrumkompaniet höjer hyrorna med 60% för att bli av med småföretagare och istället få in sina egna associerade kedjor. Dessutom sköter de sina lokaler riktigt dåligt, det är skräpigt och osäkert.

I ett inslag i TV4 kommenterar moderaternas stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd Kristina Alvendal detta med att ”När det gäller hyressättningen så är ju inte staden involverad i det överhuvudtaget” – vilket är precis själva problemet.

För själva poängen med att centrumanläggningar bör drivas i offentlig ägo är att det inte handlar om vilka fastigheter somhelst, utan om en infrastruktur för samhällsservice och kommersiell verksamhet.

Den policy och de målsättningar de drivs under har stor betydelse för utveckling och livskvalitet i hela stadsdelar, i hela staden. Att kontrollera den infrastrukturen ger makt och den makten har Alvendal & co glatt kastat i knäet på Boultbee som agerar enligt kapitalistisk logik och maximerar sin vinst utan hänsyn till vad det innebär för enskilda småföretagare eller utbudet. Tack för den totala frånvaron av ansvarstagande Kristina!

På en annan infrastrukturfront travas vinsterna på hög. Köttfärsdribblarmaffian i Ica-koncernen går mot ett rekordår rapporterar DN. Det syns dock inte i lönekuverten hos ICA:s anställda eftersom ”Alla [butiksanställda] måste vara klara över att lågkonjunkturen inte är över än” enligt vd Kenneth Bengtsson.

Vad lågkonjukturen mer konkret innebär för ICA:s del framgår inte riktigt, men det kan ju inte vara fruktansvärt eftersom koncernen gör större vinster än någonsin. Inte så underligt med tanke på att efterfrågan på dagligvaror är rätt oelastisk. Äta måste man ju göra hur det än och ICA kontrollerar drygt halva livsmedelsmarknaden i Sverige. Som konsument har man sällan något val.

Samtidigt som ICA-handlarna framgångsrikt håller nere löntagarnas andel av vinsten så pungslår man lika framgångsrikt sina små leverantörer. Själv tjänade däremot Kenneth Bengtsson 9 miljoner förra året, en lön han tycker är motiverad eftersom ”inte minst har styrelsen tyckt det”. Att skylla på någon annan är en god strategi, oavsett om man är borgarråd eller vd.

Nu bör det sägas till deras försvar att både Boultbee och ICA agerar såsom systemet påbjuder att de ska agera. Så som logik ser ut inom ramen för ett kapitalstiskt system. Det vill säga perverst. Michael Moore uttrycker det väl (och lite profetiskt):

”Människor vill tro att det inte är det ekonomiska systemet som ligger till grund för de här sakerna [girighet] – att det bara handlar om några ruttna ägg. Faktum är att kapitalismen innebär en legalisering av denna girighet. Det finns mörka drag i den mänskliga naturen, och girighet är ett sådant drag. Om man inte försöker införa restriktioner som begränsar det som kommer från den mörka sidan kommer den i stället att utvecklas bortom all kontroll. Kapitalismen begränsar inte vår girighet – den uppmuntrar och belönar den.”

Det privata ägandet av vitala infrastrukturer, vare sig det är centrumanläggningar, banker eller livsmedelsdistribution, motiveras från liberalt håll med att det i slutändan kommer gynna oss alla. Det privata ägandet strävar efter att ständigt rationalisera och effektivisera, ständigt pressa kostnaderna. Den som är effektivast vinner och det är väl bra för alla? Men tänk, skriver Lars Berge, om survival of ”the fittest” i själva inte alls är bra för gruppen, om framgång i själva verket bara är en liten, slemmig mask i en hög av bajs:

Darwin avfärdade parasiterna som degenererade snyltgäster. I själva verket kan de mycket väl vara den mest framgångsrika och sofistikerade livsformen på planeten. De finns åtminstone i fler arter än något annat levande. I sin lika blodisande som oemotståndliga bok Parasite Rex (Simon & Schuster, 2002) beskriver vetenskapsjournalisten Carl Zimmer bland annat hur larverna från en viss sorts plattmask kan ta kontrollen över myrors nervsystem. När solen går ner och de övriga myrorna återvänder till stacken styr de mikroskopiska parasiterna sitt värddjur till toppen av ett grässtrå där den infekterade myran resten av natten sitter orörlig och väntar på att bli uppäten av ett betande däggdjur. Kossans tarmsystem är nämligen plattmaskens slutmål. Har man en gång börjat tänka ekonomi i biologiska termer är svårt att inte dra paralleller mellan plattmasken och dagens giriga finansmän. Båda förvandlar en livskraftig organism till en viljelös zombie, leder den mot sin egen undergång för att sedan kunna suga ur nästa värddjur. Ingen vet vad det ska vara bra för. Bara att det händer.

Uppdatering ang. Boultbee-biten: Alliansfritt Sverige har mer detaljer om Alvendals ansvarslöshet. Björn Nilsson har följt Boultbees affärer och dess konsekvenser för Stockholm länge, bland annat här, här och här.

Vi måste ut ur den här unionen

Det gick precis som det var förutbestämt att gå på Irland. Det fanns, egentligen, aldrig något alternativ till ett ja. Det Irländska etablissemanget markerade med en pansarvagns finkänslighet att om folk är så jävla oförskämda att de röstar nej en gång till ska de inte räkna med mindre än helvetets alla kval, skam och isolering, förlängd arbetslöshet och fördjupad ekonomisk kris. Resultatet framtvingades, precis som då Sverige piskades in i EU 1994, genom rena hot- och maktutspel ovanpå en undervegetation av nonsensargument.

Minns hur det var 94: ”Det är roligare att säga ja” tjoade doadoakören av glättiga ungmoderater samtidigt som the leadsingers Ingvar Carlson och Carl Bildt, representanter för arbetarrörelsen och näringslivet sida vid sida, gemensamt hotade med att ett nej skulle göra Sverige fattigt och efterblivet (Precis allt det som sedan blivit verklighet för stackars Norge som ligger i botten av FN:s index för mänsklig utveckling - om man betraktar listan uppochner). Filmkritikern Hans Isaksson observerade efter en av SVT:s EU-debatter att makten stod mot en ”mycket sakkunnig, sympatisk och engagerad opinion”, men att makten ändå ”övertygade, inte med argument utan genom att sitta där”:

”Genom att hålla fram sin gisslan, bestående av sexton s k EU positiva fackförbundsordföranden, såg Carlsson till att varje angrepp på EU-linjen måste bli ett angrepp på svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse i dess helhet.”

Strategin gick igen i höstens kampanj på Irland. Att vara emot Lissabonfördraget blev att vara emot ekonomisk återhämtning och för isolationism i största allmänhet. Såhär kunde argumentationen låta:

”198,000 Irish jobs are directly related to EU trade and another 200,000 Irish jobs are indirectly related to EU trade. Most of those jobs are created by foreign companies, investing in Ireland because we are an English-speaking gateway to the EU market. […] A Yes to Lisbon sends a signal to Intel, and to other major employers, that Ireland is a central player in Europe and the right place to invest.”

Och under skrämselpropagandan, puckoargumenten:

“I know that for a small state like ours, having our own Commissioner is really important." Vote YES.”

“ I’m voting YES because giving sport a legal basis in the EU matters, as it means more funding for local sports teams and facilities”

“I’m voting YES because I can’t believe that human trafficking still happens, and I want to use my vote to stop it.”

Men ytterst förlorade nejsidan därför att den saknade alternativ. Inte så att det inte finns alternativa vägar som Europa skulle kunna följa, det har presenterats många sådana förslag (t ex det genomarbetade motförslaget om ”Demokratiernas Europa” vid själva framtidskonventet). Men de har aldrig släppts in på dagordningen, och därmed har frågan aldrig gällt annat än, som demokratikommissionär Wallström själv framställde saken, antingen ja till Lissabonfördraget eller ett handlingsförlamat EU. ”Det finns ingen plan B om Lissabonfördraget faller” underströk Wallström och övriga EU-ledare. Underförstått: det är på ert samvete, Irländare, om ni kastar hela vår kontinent ut i kaos.

Ingen (utom möjligen den tjurskallige egocentrikern Vaclav Klaus) orkar bära hela Europas motvilja mot EU:s utveckling på egen hand. Irland höll emot men föll efter. Inte entusiastiskt, av ren trötthet. På det viset har EU-eliterna kört ner sitt impopulära fördrag i halsen på Europas folk.

Så har ni, snart, er konstitution. Av PR-skäl lite omstylad och omdöpt med det där är bara spackel som går att tvätta av. Innehållsmässigt är det just vad ni hade beställt och bestämt. Grattis.

För min del anser jag att detta innebär framför allt en sak: i samma ögonblick som reformfördraget träder i kraft stärks skälen till att aktivt kräva ett svenskt utträde ur EU. Rejält. Samtidigt som – vilket är det enda positiva inslaget i Lissabonfördraget – en formell utträdesparagraf införs. Det blir alltså för första gången praktiskt möjligt att lämna unionen.

Då vi i vänsterpartiet nu diskuterar en omläggning av vår EU-politik – vilket är naturligt att prata om efter partiets usla valresultat i våras – vore det alltså inte alls orimligt att diskussionen handlade om att uppprioritera och tydliggöra utträdeslinjen. För så som EU-linjen har varit formulerad och praktiserad i partiets retorik har den dessvärre inte varit särskilt tydlig: Vänsterpartiet är emot EU och anser att sverige borde lämna unionen, men vi driver inte utträdeskravet aktivt. Ungefär så har det formulerats.

Då Lissabonfördraget blir verklighet så ändras förutsättningarna. Vi får nu en union som inte bara gör det mycket svårt att driva vänsterpolitik, vi får dessutom en union som tar ett avgörande kliv mot överstatlighet, legalt såväl som praktiskt. Riksdagen blir - i än högre grad - ett betydelselöst transportkompani, att all offentlig makt i Sverige skulle utgå från svenska folket blir ett smaklöst skämt. Lissabonfördraget är steget.

Detta var våra argument då vi krävde folkomröstning om Konstitutionen och Lissabonfördraget. Det är en riktig analys. Men ska den analysen överhuvudtaget gå att ta på allvar så är den enda politiskt konsekventa hållningen att vänsterpartiet driver utträdeskravet aktivt. Att inte driva kravet aktivt skapar ett glapp mellan analys och politik: Om nu EU är så hemskt som vänsterpartiet påstår, varför vill ni då inte lämna unionen? Därför att, öh, vi föredrar att kritisera från insidan där man får snacks samtidigt? Jag vet inte, vad svarar man? Mycket riktigt sade Lasse Ohly en del bra saker om Lissabonfördraget idag, men all skarp kritik sveptes in i otydlighetens töcken när Expressen inledde debattreferatet med att ”vänsterpartiet inte längre aktivt tänker kräva utträde ur unionen.” Jaha. Vad vilja egentligen vänstern?

Tydlighet för guds skull. Inget är viktigare i politiken.

Idag vore det god politisk pedagogik att tydligt prioritera upp utträdeskravet, med hänvisning till att det nu är praktiskt genomförbart och motiverat då vi ser hur EU nu tar ett avgörande kliv mot att ersätta det nationella självbestämmandet med den överstatliga nivån – i argumentationen för Lissabonfördraget beskrivet som beslutseffektivitet - det som jasidan 1994 lovade aldrig skulle inträffa.

Ett slopat utträdeskrav vore däremot usel pedagogik, det vore att sudda ut den klara skillnad som finns mellan oss och övriga partier i EU-frågan. Det vore att servera extremhögern samma möjlighet att muta in ett brett omfattat opinionsutrymme som de givits i andra länder där vänstern släppt EU-motståndet för att bli, vad vet jag, mysiga? Vänstern i Europa håller på att utrota sig själv genom att göra sig själv helt ointressant.

Att inte driva frågan om utträde vore dessutom en fundamental felläsning av opinionsläget och vartåt tiden kantrar. För i takt med att EU:s anspråk, självbild och retorik sväller har det börjat gå upp för alltfler från olika delar av det politiska spektrat att unionen är en svällande maktapparat som suger åt sig bestämmanderätt, men aldrig aldrig skickar den åter.

Inte minst i den mest vitala delen av det svenska politiska landskapet av idag, i kretsarna kring piratpartiet, finns det en vass och alltmer välformulerad EU-kritik. Piratpartisterna och alla som värnar om friheten på nätet har upptäckt att EU fungerar som en gated community dit politiska eliter åker iväg med överväganden om vår framtid och gör upp i ointaglig avskildhet. Att kräva en upplöst union och – i brist på handling på den punkten – svenskt utträde ur EU, kommer bara bli alltmer relevant framöver.

Blir det verklighet av kursändringen är vänsterpartiet alltså på väg att kasta bort ett av sina mest fundamentala existensberättiganden och särdrag just i det ögonblick då denna ståndpunkt blir verkligt politiskt nödvändig, nyttig – och inom räckhåll.

Vissa inom partiet tycks göra analysen att det katastrofala valresultatet i våras berodde på utträdeskravet. Jag vill mena att den analysen är så fel den någonsin kan bli. Vänsterpartiets dåliga valresultat kan enkelt sammanfattas härledas till att vi var den ständiga tvåan inom de frågor som fällde avgörandet för många väljare, jag skrev såhär på valnatten:

En hel del socialdemokratiska EU-skeptiker som röstade på oss i förra valet gick tillbaka till (s) som i detta val hade ett EU-kritiskt förstanamn och antog en mer EU-kritisk profil.

Många av våra väljare, framförallt yngre, lade sin röst på piratpartiet, av taktiska skäl eller av övertygelse. Återstår att se väljarrörelseanalyser, men jag skulle kunna tänka mig att åtminstone hälften av av (pp):s väljare var potentiella (v)-röster.

2,2% till (fi) är åtminstone 1,5% som borde varit vänsterpartister. Frustrationen och ilskan över hur jämställdheten gömts och glömts bort i valet fick nog många att bestämma sig för (fi) under sista dagarna.

Vi har kommit på andra plats även för de väljare som satt klimatfrågan högst, där har miljöpartiet varit det naturliga valet, Carl Schlyter har varit väldigt synlig och har högt och brett (välförtjänt) förtroende.

Det fanns en enda gren där vi var bättre än alla andra och det var just EU-motståndet. Problemet var att vi faktiskt inte var så väldigt tydliga i vår paradgren. Som EU-motståndare var vi helt enkelt inte särskilt övertygande. Vi gav intryck av att vara lite obekvämma i rollen, trodde inte riktigt på oss själva, vågade inte stå ut som motståndare, istället för ”nej till EU” så talade våra valparoller och valplakat om att ”skicka en EU-kritiker till Bryssel”. Föga upphetsande. Föga mobiliserande.

Jag mötte många i valrörelsen som var osäkra på om vänsterpartiet fortfarande var motståndare och många som inte såg det som lönt att rösta alls eftersom, ungefär, ”alla partier är ändå för EU”. EU-motståndarna stannade hemma, slagna av uppgivenhet.

Och därför är den linjeändring som jag uppfattat att Jonas Sjöstedt förordar likaledes ett recept för irrelevans. Jonas vill att vänsterpartiets linje ska vara att ”medlemskapsfrågan är avgjord för överskådlig framtid. Därför fokuseras vår politik på att demokratisera EU, motsätta oss att unionen får mer makt och angripa dess marknadsstyre” (från bloggen).

Men vem vill sluta upp bakom ett parti som inte vågar stå för sin åsikt? Vem vill kasta sig in med sin begränsade ideella ork i en kamp som på sin höjd kan resultera i justeringar inom ett usel ramverk? Tillslut blir det bara avlönade politiska sekreterare kvar i kampen.

Intervjuad av Naomi Klein i Aftonbladet häromdagen kommenterade Michael Moore Obamas svårigheter att mobilisera aktivister till stöd för sin urvattnade vårdreform:

”Det är därför som Obama hela tiden vänder sig om och undrar var de miljoner människor är som skulle stödja honom, men ingen står där eftersom han valde en halvmesyr i stället för en verklig reform. Hade han valt att försöka genomföra den verkliga reformen – en riktig, offentligfinansierad allmän sjukförsäkring – tror jag att många miljoner människor skulle stödja honom.”

Den irländska folkomröstningens logik och utfall kan ses som en miniatyrmodell av det politiska läget i hela västvärlden, med en vänster som är stukad och räddhågsen, som finner sig i att vara på ständig defensiv och själv tjänstvilligt deklarerar sina egna åsikter som orealistiska och därmed göder föreställningen om att det inte finns något verkligt alternativ.

Men det finns ett alternativ och det är dags att det formuleras tydligt. Vänsterpartiet måste dra slutsatser av EU-valet, prioritera upp EU-frågan och tydligt säga som det är: Vi måste ut ur den här unionen. Innan det är försent.

Några andra om, framförallt, Irland, EU, Lissabonfördraget, demokrati och vänsterpartiet:
Nisse Sandqvist: Maktens cynism verkar funka och innan omröstningen, Rapport från Irland. Nemokrati: Sverige ut ur EU, Jinge: Ohly har rätt om Lissabonfördraget, Eva-Britt Svensson: När ska Irland rösta en tredje gång?, Mats Berglund: Det finns inga argument för att inte folkomrösta om lissabonfördraget, Fredrik Andersson: Några onödiga grundlagsparagrafer , The life of Avlo: En stor dag för EU - en nattsvart dag för demokratin., Jonas Sjöstedt: En svart dag för EU och europa, Lasse Strömberg: Varför bry sig?, Cornucopia: Innebörden av Lissabonfördraget - Sverige ett ockuperat land

Det explosiva Obamahatet

Det är ingen överdrift att påstå att människor över hela världen drog en djup och samfälld suck av lättnad för snart ett år sedan då det amerikanska folket röstade bort den perversa våldsklick som kastade död över jordens yta och slog sin egen befolkning i paranoians bojjor. Ur djupet av sitt mörkaste decennium reste sig Amerika och lät skammen övergå direkt i dess finaste ögonblick. Det var en stor internationell propagandaseger för den amerikanska drömmen, möjligen ett av de sällsynta tillfällen då den varit mer än en myt.

Idag är många till vänster frustrerade över att Obama inte fullföljer sina löften. Det finns goda skäl att vara kritisk, de upptrappade bombningarna i Afghanistan är ett stort misstag - och brott - och hälsovårdsplanen är full av hål. Men man måste också i rättvisans namn försöka att se svårigheterna – och riskerna – i den situation Obamaadministrationen har att försöka hantera.

Alltsedan det neokonservativa projekt gått i sank har det varit uppenbart att den amerikanska högern saknat en långsiktig gameplan. Ideligen har de dragit iväg automatsalvor från höften, minns valkampanjens sista månad förra året då Sarah Palin lanserades från ingenstans. Det som först kändes farsartat blev snart rent skrämmande: inte ens republikanerna själva visste vad de hade släpat in, det vittnade om ett mycket lättsinnigt och cyniskt förhållande till valhandlingen och till demokratin som sådan. Därefter upphöjdes en högerextrem rörmockare – också det ett rent höftskott – till kampanjsymbol efter att ha dykt upp i TV-rutan vid ett townhallmöte med Obama och ställt några knäppa frågor.

Det händer konstiga saker i valrörelsers hetta, men möntret av chansartad oberäknelighet har hållit i sig; under våren och sommaren har högerns hetskvarnar, superclownen Glenn Beck, Rush Limbaugh och Bill O’Reilly vräkt fram konspirationsteorier och eldat under ett Obamahat som nått nya höjder under höstens skärpning av motsättningarna kring sjukvårdsreformen.

Kommentarer som denna och denna vittnar om hur spänt läget är:

“Could I just say that the intensity of this getting pretty scary...and dangerous? We are heading toward a cliff and the usual brakes of civil discourse are not working. Indeed, the Republicans have the pedal to the metal.”

I en artikel på counterpunch skriver David Michael Green:

“The entire premise of a self-ruling democracy rests on some reasonable degree of rationality and some reasonable degree of an ability to discriminate between real information and falsehoods. Today’s American democracy seems to lack these qualities in increasingly abundant amounts.

And yet it goes deeper than that still. The entire premise of a society – any society, democracy or not – is that it possesses a certain degree of shared community, a ‘we-ness’ that transcends narrower tribalisms and self-interest in critical ways and at critical moments. That too has unraveled of late. Think of the nice white men with shotguns blocking the exit from flooded New Orleans during the worst moments of Hurricane Katrina.”

Men detta är precis den grund Amerika vilar på. USA har alltid varit en heterogen, på gränsen till tribaliserad statsfederation. Skillnaderna mellan delstater, landsändar, grupper och klasser är kontinentvida och många amerikaner vill att det ska förbli precis så. Det var möjligheten att bygga sin egen livsstil som var drivkraften för många av de grupper som utvandrade västerut en gång i tiden. Det är inte bara kapitalistisk indoktrinering som skapat den intensiva motvilja från en del mot gemensamma lösningar på sjukvårdsområdet.

Under 1900-talet kom hela den här underströmmen i skymundan bakom en patriotiskt orienterad samling kring militären, flaggan, månprogrammet och inför hotet från kommunismen. Men den har aldrig försvunnit. Miljontals amerikaner lever i samhällen tillsammans med enbart likasinnade. En artikel i The Economist beskriver detta såhär:

"Because Americans are so mobile, even a mild preference for living with like-minded neighbours leads over time to severe segregation.... Over time, this means Americans are ever less exposed to contrary views.... Americans were the least likely of all to talk about politics with those who disagreed with them."

Idag tycks det för många av dessa amerikaner som om den federala staten är påväg att fullkomligt rämna. Statsskulden skenar, New Orleans ligger ännu i ruiner, kriget i Irak gick åt skogen, det är kineser överallt och på kort tid har USA kastats från en position vid den globala näringskedjans odiskutabla krön till ekonomisk kris, hemlöshet, och massarbetslöshet.

Därför är de skärpta motsättningarna så förlamande för presidentämbetet som ändå måste balansera, sådan är nu den amerikanska modellen, för att nå någorlunda partiöverskridande uppgörelser. Och därför är Obamahatet så farligt. I sin intensitet påminner det om den svenska högerns hat mot Olof Palme, ett stämningsläge som bildade en möjlig motivbotten till mordet 1986. Men den amerikanska varianten kryddas dessutom med rasism och den fanatism som kan odlas i slutna sekter. Det bittert sluggande nekonservativa lägret kan alltså relativt enkelt piska fram en skarp situation. Och de tycks inriktade på att göra just det.

I huvudet på Eskil

Sveriges mest intressanta arkitekt idag heter Eskil Steenberg. Det är synd och skam att hans verk inte har publicerats brett uppslaget i Arkitektur, Forum, Rum och allt vad rumsapostlarnas kommunikéer kallas. Men så har han inte heller någon examen från en arkitektskola (duh!) och inget av hans verk har någonsin blivit fysiskt realiserat. Ändå finns det ingen nu verksam svensk arkitekt som gör mig lika upprymd som det Eskil Steenberg gör.

Eskil utvecklar datorspelet Love. Eller, spel och spel, det är som alla bra spel en hel värld. Han har valt att göra det helt på egen hand. Varje steg från spelidé, konceptdesign, och artwork till nätverkslösningar, 3d-motor, AI-programmering och övrig kodning görs alltså av en och samma person. Det är en av de spänannde bitarna med att leva i vår tid av kreativa verktyg: att smågalna individer på egen hand kan dra ut på titaniska uppdrag med skapandets glädje som bränsle och åstadkomma häpnadsväckande resultat. Ett annat exempel är japanske filmaren Makoto Shinkais vackra Voices of a Distant Star som han producerade helt på egen hand i sitt hem, på sin mac. Det finns många liknande exempel och vi kan nog med säkerhet se fram emot många många fler.


Nu har Eskil Steenberg inte nöjt sig med att designa och koda Love genom existerande verktyg, istället han helt enkelt uppfunnit sina egna designverktyg (filmen ovan). Ett första mått på originalitet är just att inte låta sig begränsas av de verktyg man har givits av andra. Valet av verktygen är som alla designers vet, kanske den faktor som styr resultatet mest av allt. Som designer anpassar man ständigt sitt tänkande kring formen till vad som är möjligt att åstadkomma med de verktyg man behärskar. En designer måste kunna översätta en idé i huvudet till en presentation som andra kan se och begripa för att den ska bli annat än en vag tanke. Personligen är jag vrålförtjust i Sketchup som har kortat steget från idé till förslag på ett sätt som andra klumpigare cad-program aldrig har förmått göra för mig (och jag föredrar att designa i 3d framför papper och penna). Men samtidigt är sketchup också en ”formpressare”, som skapat sin egen idag ganska tröttsamma stil. Oftast känner man igen en sketchupprojekt, både på presentationen och på den genererade formen.

Genom att utveckla sina egna designverktyg har Eskil också kunnat hålla sig med sin egen skissteknik som resulterar i en unik slutprodukt. Eskil är programmerare, men han programmerar med inriktningen att skapa rum. Rummen genereras liksom spelets handling baserat på procedurella algoritmer, men framförallt utfirån spelarnas handlingar. Som arkitekt etablerar han med andra ord en öppen plattform som spelarna i Love – upp till 200 per server – i sin tur kan modifiera rätt obegränsat men styrt av ett antal naturlagar. Hans arkitektur är en ständigt föränderlig pluginarkitektur där brukarna blir en del av designteamet. En förebild för hur en adaptiv modern fysisk arkitektur borde fungera.

En paradox i Eskils arbete är det totala glappet mellan hans arbete på egen hand med all spelutveckling och dels de verktyg som han utvecklat längs vägen med tanke på att kunna användas av stora utvecklingsteam – inte ensamutvecklare – och den spelidé han jobbar med: ett extremt socialt spel som bygger på ständig interaktion mellan spelarna. Men kanske måste det vara så ibland, Gud ville inte heller störas när hon skapade sitt sociala experiment, men nu är det vi som kör det.

Ingen utom Eskil vet när Love släpps.

10 min Gameplaydemo, se:


Andra om Love, datorspel, arkitektur, Eskil Steenberg

Varför inte bygga öppna städer istället?

I veckans Flamman hade Anne-Li Lehnberg ett reportage från Victoria Park i Malmö, ett ”livsstilsboendekoncept” med ”livskvalitet inbyggd i väggarna”.

Det finns många bostadsrättsföreningar på diverse stadsmalmar med låsta portar och ett fåtal som även håller sig med anställda portierer. Men med sitt helhetskoncept av en ”stad” samlad under samma tak (biograf, restaurang, bar, bibliotek, vinkällare, spa, pooler, frisör, gym, delikatesbutik mm) bakom en bemannad och kameraförsedd entré, är Victoria Park ett av de hitills mest konsekvent genomförda försöken att bygga en fullfjädrad gated community i Sverige. Företaget bakom området marknadsför konceptet som ett boende för människor med ”lite samma värderingar” och meddelar på hemsidan att ”I andra delar av världen är den här typen av ”resort”-liknande boende ett väletablerat fenomen. Men för oss svenskar är Victoria Park ett nytt sätt att bo och leva.”

I Flamman intervjuas Malmös socialdemokratiska kommunalråd Anders Rubin som menar att den politiska majoriteten visserligen inte ”sprungit omkring och stöttat projektet aktivt” men att man trots allt släppte fram Victoria Park för att ”inte hejda byggandet”. Därmed belyser Anders Rubin ett grundläggande problem som präglar stadsbyggnadspolitiken i många kommuner idag: den är för svag, den styrs inte av politisk vilja och helhetssyn, istället driver den dit privata intressen blåser den. Med Zygmunt Baumans ord så verkar det mest iögonfallande draget i dagens politik vara dess betydelselöshet: Politikerna är kraftlösa. De har inte längre något program. På få områden är detta mer synligt än inom stadsbyggandet.

Det finns en politisk och akademisk enighet idag om att etnisk och social segregation är ett stort samhällsproblem. Det finns också en väletablerad insikt om att segregationen är inbyggd i den fysiska miljön och att det därför bara är genom att arbeta aktivt med att förändra den fysiska miljöns planering som den kan brytas. Men på vägen mellan insikten och dess omsättande i praktisk stadsbyggnadspolitik sker någonting: i de dagliga besluten gör byggnadsnämnderna gång efter gång avsteg från de långsiktiga ambitionerna att sy ihop städernas klyftor och släpper istället fram projekt som pekar i en helt annan riktning.

Då det är liberaler som tillåter avstegen är det en produkt av ren övertygelse. För en liberal är den privata friheten att själv välja ”livsstil” ytterst viktigare än att bekämpa segregation eller slå vakt om de gemensamma allmänningarna. Står dessa mål emot varandra – vilket de ofta gör – är det för en liberal självklart att den privata friheten går först.

Lika självklart borde det vara för socialister att blockera projekt som ökar segregationen, det vill säga ökar några gruppers frihet på bekostnad av det gemensamma rummet. Men enligt Anders Rubin är inte den segregation som ett bostadsområde eventuellt kan orsaka, ”skäl för en byggnadsnämd att stoppa det” eftersom ”det är ett livsstilsboende som erbjuder viss service, vi kan inte lägga oss i vad en bostadsrättsförening väljer att erbjuda till sina boende.”

Total kapitulation alltså. Kanske inte med den entusiasm en liberal skulle visat, men resultatet blir ändå detsamma: några individers valfrihet överordnas den kollektiva friheten.

Idag tänker alla som liberaler, det vill säga man tänker att kollektivet inte kan göra så mycket alls, vilket Bauman kommenterat såhär:

”Politikens konst handlar, såvitt det råkar vara en demokratisk politik, om en rasering av gränserna för medborgarnas frihet. Men den handlar också om självbegränsning: om att frihöra medborgarna så att de, individuellt och kollektivt, kan sätta sina egna, indivudella och kollektiva gränser. Denna andra punkt har man nästan förlorat ur sikte. Alla begränsningar är förbjudna. Varje försök till självbegränsning betraktas som första steget på en väg som leder direkt till gulag.”

Rädslan för att sätta ner foten och frankt förklara att ett projekt som en investerare ligger på om att få genomföra inte sammanfaller med översiktsplanen, får dagens stadsbyggnadspolitik att likna en miniorscoututflykt, helt utan koll. Den som någon gång försökt gå mot ett mål i en skog vet att bara några små steg i en annan riktning vrider hela kursen ur led. Två steg åt sidan fortplantar sig till en stor vinkelförändring och så är man påväg åt helt fel håll.

En stad förändras genom att många små pusselbitar läggs till varandra. Segregationen växer fram stegvis och med sig drar den ett gift; otrygga och utarmade rum mellan öarna, som i sin tur föder ännu starkare segregationstendenser. I takt med att det privata överordnas det gemensamma växer åter de plågor som är våra ständiga ledsagare i ett kapitalistiskt samhälle; ovisshet, osäkerhet, otrygghet. Det bränsle som skickar spekulanter i armarna på företaget bakom Victoria Park på jakt efter just de värden som borde finnas i det gemensamma rummet.

Vad är det då för stad vi borde sträva mot? Den som vill säga nej till något måste först vara på det klara med vad det är man vill ha istället, i svaret på den frågan finns argumenten som behövs för att säga nej med självförtroende.

Mosatsen till den segregerade och övervakade staden är den öppna staden.

Den öppna staden är ett svårfångat men oersättligt demokratiskt grundämne. Den är i sig själv förutsättningen för en fungerande demokrati, men samtidigt är den, precis som demokratin, ett undantag i ett landskap som historiskt har dominerats av förskansningar och rädsla.

Det var i en av dessa öppna fickor, 500-400-talets Athen, som demokratin en gång fann sina institutionella former, utprövades och praktiserades. Athen var till största delen en helt öppen stad, inte privatiserad och inte segregerad, de fria medborgarna kunde gå varhelst de ville och kunde så göra eftersom staden hängde samman. De fria medborgarna deltog i alla aspekter av stadslivet, de förväntades alla delta i ecclesians diskussioner och beslutsfattande, samtidigt som de var juryledamöter när de kallades till domstolen eller deltog som jämlikar i skådespelen eller idrottsevenemangen. Och de vägrade hårdnackat att delegera mer än ett uns av stadens styre till tjänstemän.


Lewis Mumford beskriver den demokratiska epokens Athen såhär i The City in history:

“Whatever the city possessed the citizen considered his own birthright: between citizens as between friends there were to be no secrets, no professional walls, no presumption of inequality. The freeborn citizen owed nothing to princely favor or to his economic or official function: he resumed the place he had once had in village culture, that of being first of all a man, endowed with every human dimension, to whom every part of life was open and accessible.”

Denna lucka av öppenhet frambringade historiens märkligaste ansamling av tänkare och ett makalöst utbott av kreativa idéer, den öppna staden producerade tidlösa underverk. En vitalitet som dog och förlorade sin kraft i samma ögonblick som staden upphörde att vara öppen, som Lewis Mumford vidare observerar:

”When this moment was over, buildings began to take the place of men.”

Mitt i Athens frihet satt Platon och ruvade på Staten och andra krafter verkade också, däribland brister inbyggda i det direktdemokratiska systemet som gjorde politiken - det gemensamma beslutsfattandet - kraftlös.


Sedan dess har många sökt återskapa den öppna staden, men det är sällan det har nått hela vägen fram, även om det finns många goda exempel på kvarters- och stadsdelsnivå.

Den svenska folkhemsepoken var en annan historisk ficka då någonting som började likna öppna städer var på god väg att skapas. En betydligt kortare period än det klassiska Athen, men dock under några decennier. Också folkhemmets öppna städer mötte dock sin död, utsatta för ett flerfrontsangrepp från tillika delar planerare inspirerade i rakt nedstigande led från Platon via Le Corbusier till sorteringstänkande och från marknadskrafter och klassintressen och från bilismen.


Idag måste målet vara att bygga så öppna städer vi någonsin kan, inte släppa fram en enda ringled eller ett enda skånskt livsstilsboende som pekar i annan riktning utan tvärtom intensifiera det gemensamma, rummet mellan husen, göra varje del av staden till allmän plats där livet kan utspela sig. Ur en sådan stad föds välstånd och kreativitet, ur städer byggda på Gated Communities sipprar å andra sidan endast små rännilar av klibbigt var.

Socialism eller vakuum

Ken Livingstone intervjuar Iain (M) Banks i New Statesman, ett kul litet samtal mellan en sf-slukande röd politiker och en politiskt orienterad sf-författare om Science Fictions status, ett självständigt Skottland och varför socialism kommer bli nödvändigt i slutändan:

KL: Isn't there something socialist about the Culture?

IB: Yes. Part of the idea behind the Culture is that it's where you end up, no matter what - unless you're successfully repressive and you can stop the people, like with fascism. In this society, people come before profits, so some part of the Culture would definitely come from a socialist background. Part of the idea behind living in space implies a kind of social living. It's not like living on a planet that looks after itself. You're now living on something that needs to be constantly maintained, where one little thing can go wrong and everyone dies. Everyone has to muck in together; you can't be selfish. So there's an idea there that socialism in space is necessary, certainly in an artificial environment.

[Via Fredrik Jansson]