Över isbädden

Den väldiga Antarktiska kontinenten är över 14 miljoner kvadratkilometer stor, med en total befolkning på ungefär 1000 personer vintertid och som mest 4000 sommartid (varav en fjärdedel bor på Amerikanska McMurdo Station).

Som ofta i den yttersta frontlinjen är det i första hand statligt finansierade vetenskapliga och militära organisationer som bedriver verksamhet här. Kommersiellt är det ointressant. Wikipedia listar 86 forskningsstationer, varav 37 har verksamhet året om. Svenska Polarforskningssekretariatet har två, små: Wasa och Svea.

Den brittiska forskningsstationen Halley, en av de större fasta bosättningarna, grundades 1956 vid Halleybukten. Sedan dess har fem baser funnits på samma plats, de första fyra har alla begravts under snön. Halley V, den nuvarande stationen, har sina huvudbyggnader på plattformar och varje år ägnar besättningen en dryg arbetsmånad åt att hissa upp dem ytterligare en bit för att undkomma den ständigt drivande snön.

Forskningen vid Halley är fokuserad på meteorolgi, glaciärologi, seismologi, och radioastronomi. Det är mycket relevant forskning, de kontinuerliga meteorologiska mätningarna har skapat en värdefullt statistik över atomsfärssammansättning och vädertrender under de senaste 50 åren, som bidragit till förståelsen för hur människan påverkat det globala klimatet. Det var mätningar av ozonhalter i stratosfären från Halley som ledde fram till upptäckten av ozonhålet, vilket sedemera resulterade i Montrealprotokollet och ett förbud mot användandet av freoner.


Det är med andra ord en investering som har betalat sig. Stationen kan också lära oss mycket inför framtida stationer på Månen och Mars. Ur många väsentliga aspekter är Halley funktionellt sett mycket lik en månbas. Samma kompakta dimensioner och en relativ självförsörjning som måste upprätthållas under långa delar av året. Förnödenheter från omvärlden får man bara en gång om året. Arbetsytor, avskilda privata utrymmen och fritidsutrymmen måste samsas med teknisk utrustning i en kompakt station vars form programmeras av stränga omvärldsförutsättningar: -10 °C sommartid och ner till – 55°C vintertid. Under 105 av årets dagar stannar solen under horisonten.


Halley står på en isbädd som driver nordväst ned från kontinentryggen med en hastighet av ungefär en halv kilometer per år. Efter 2010 bedömer glaciärologerna att risken ökar för en massiv ”kalvning” av den isbädd stationen står på. Halley V fungerar visserligen fortfarande väl, men för att inte ta några risker har man bestämt sig för att omgruppera verksamheten till Halley VI, nästa generation av stationen som ska stå färdig 2010.


Länge var det här ingenjörernas domän, vad kunde en arkitekt tillföra till en strängt nyttomaximerad utpost med minimala utrymmen för extravaganser? Och vem bryr sig om exteriöruttryck när närmsta granne bor 200 mil bort? Från och med Halley VI har dock arkitekterna fått vara med, den nya stationen har tillkommit genom en arkitekttävling arrangerad av Brittish Antarctic Survey som i konkurrens med 86 andra förslag vanns av ingenjörskontoret Faber Maunsell och Hugh Broughton Architects. Det syns, och det är stärkande för professionen att det så tydligt märks att det här är en skapelse där någon har tänkt lite längre än bortom de rena ingenjörslösningarna. Arkitekterna har en roll även längst fram, längst ut.



Halley VI kommer bestå av åtta moduler sammanbundna som vagnarna i ett tåg genom korta korridorer. Modulerna står på hydrauliska ben, monterade på skidor, så att stationen både kan höjas när snön stiger, och omlokaliseras till ny position allteftersom isen driver åt nordväst.

Vagnarna i ”tåget” är färgstarka individer, distinkta fläckar på den vita antarktiska duken.


De första modulerna, räknat från norr, innehåller sovrum och tvättrum samt ett avkopplingsrum med en panoramavy mot norr. Det senare är ett viktigt tillskott, en av de stora vinsterna med arkitektinblandningen. Utblickar och utsikter är viktiga för att hantera den klaustrofobiska psykosociala stress som isoleringen leder till.



"Sleeping module"

Därefter följer ”kommandomodulen” som innehåller entré, kommunikationscentral och dataservrar, läkarstation och kontor.

Science Office

Den här modulen är i sin tur kopplad till den röda huvudmodulen som har två våningsplan. Här finns de flesta av stationens gemensamma sociala funktioner och ett stort panoramafönster mot öster för att och erbjuda ännu en panoramavy över istäcket och polarskenet. På nedervåningen finns en lounge, kök, matsal och matförråd, på övervåningen finns gym, TV-rum, konferensrum och datasal. Här finns också en mindre odling som erbjuder besättningen den enda grönska till beskådande på hela kontinenten, såväl som "up to 3 fresh salads a week".

Central Module

Living Module

Conference Room

Efter “huvudmodulen” följer två moduler som inrymmer energiförsörjning, dieselgeneratorer, batterier och underhållssystem, vattenreningsverk, och sopåtervinning.

Bakom dessa följer två vetenskapsmoduler som innehåller kontor, verkstäder och laboratorier.



Alla människans bosättningar ligger längs ett spektrum av olika grad av nödvändig design. I ett strängare klimat måste designen drivas längre, medan det i ett gynnsamt klimat räcker med en enkel hydda. På Antarktis vässas de tekniska förmågorna till det yttersta, en nyttig övning för framtiden.

Andra bloggar om: arkitektur, Antarktis, BAS, Halley

God jul!

Folk är galna. Kreativa. Fantastiska.

Pravda

Igår gav regeringen Forum för statlig historieskrivning i uppdrag att ”belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten”. Beslutet fattades på ett regeringssammanträde tre dagar innan julafton. Vore jag konspiratoriskt lagd skulle jag misstänka att det var för att undvika debatt. Alla vet ju att vänstern, som kan antas reagera hårdast på beslutet, vid den här tiden på året är upptagna med att fira Jesu födelse.

Låt mig nu vara mycket tydlig: Jag tycker inte att det är fel att historieundervisningen tar upp diktaturen i Sovjetunionen och berättar om den kommunistiska regimens godtyckliga mord på medborgare. Det är rent av en självklarhet. En historielärare som behandlar 1900-talet utan att tala om kommunistdiktaturerna gör inte sitt jobb, det är en central del av förra seklet som inte kan utelämnas. Det är också varje historielärares uppgift att sätta in de kommunistiska regimerna i ett sammanhang där hela den historiska bilden tecknas. Där ingår Tsarrysslands historia, den komplexa situationen under första- och andra världskriget, kalla krigets blockpolitik och arvet efter Stalin. En historielärare måste också kunna göra en distinktion mellan olika tolkningar av kommunismens ideologi och den praktik som kom att tillämpas i östblocket.

I regeringens pressmeddelande säger Lena Adelsohn Liljeroth:

”Kommunismen är en ideologi [min kursivering] som skördat och skördar många offer. Därför är det viktigt att belysa och informera - inte minst den uppväxande generationen - om kommunismens svarta historia.”

Lena Adelsohn Liljeroth talar inte här i egenskap av moderatpolitiker – i den egenskapen är hon i sin fulla rätt att företräda åsikten att alla som kallar sig kommunister vill ha massmord – här talar hon i egenskap av statens representant. Hon uttrycker den uppfattning som skall styra historieundervisningen i landets skolor.

Att på politisk nivå slå fast vilka ideologier som skall skildras som mördarideologier och vilka som skall undslippa en sådan granskning, det är en politisering av historieundervisningen som inte hör en demokrati till.

Forum för statlig historieskrivning är feltänkt redan från början och borde istället läggas ned. Erfarenheterna efter flera års verksamhet visar att alltfler ungdomar röstar på Sverigedemokraterna och nationalistiska partier trots Forumets verksamhet och trots att en bok om den nazistiska förintelsen delats ut till alla Sveriges gymnasielever. Det funkar inte att skriva folk på näsan.

Alla världssystem har mängder av människoliv på sitt samvete. Vad regeringsbeslutet innebär är att man nu likställer kommunismen med nazismen, samtidigt som man väljer att inte säga någonting alls om kolonialismens brott mot mänskligheten, hur det koloniala systemet skördade miljontals människoliv och hur arvet än idag håller en hel kontinent kvar i fattigdom.

Inte heller får Forum för levande historia i uppgift att ”informera” om kapitalismens brott mot mänskligheten. Kapitalismen är trots allt det världssystem som omfattar de flesta av jordens länder idag, ett system i vilket det är helt i sin ordning att mer än 1 miljard människor saknar tillgång till rent vatten, vilket leder till 30 000 barns död varje dygn. En helt onödig död, som kunde ha förebyggts, säger FN, genom en omfördelning av resurser som motsvarar mindre än vad de rika länderna varje år spenderar på parfymer.

Ja, jag hatar kapitalismens förbannade orättvisa världsordning.

Och, nej, staten borde INTE informera om kapitalismens, kolonialismens eller för den delen regligionens brott mot mänskligheten. Staten skall inte skriva historien, det kan bara historiker göra i en evig process där det aldrig existerar en slutgiltig historieskrivning. Staten skall inte heller slå fast sanningar om ideologier eller tolkningar av historiska politiska begrepp, då befinner vi oss på ett väldigt sluttande plan.

Varför kommer det här uppdraget till Forum för Levande Historia nu? Har vi en situation där mängder av ungdomar börjat ifrågasätta att kommunistdiktaturerna mördade människor? Nej, den situationen finns inte, istället handlar det om motioner som borgerliga riksdagsledamöter tidigare lagt i riksdagen, som nu upphöjs till regeringspolitik.

Motionärernas argumentation är intressant, dels därför den visar hur uppdraget inte egentligen ska handla om information, utan om ren propaganda, dels därför att den vittnar om en djup historisk okunnighet, draperad i självbelåtenhet:

”Jag ser detta som ytterst angeläget eftersom Vänsterpartiets före detta ledare Gudrun Schyman har uttalat att skillnaden mellan nazism och kommunism är att nazismen står för utplåning medan kommunismen kämpar för rättvisa och frihet mot förtryck. Jag skulle möjligen uttrycka det så att skillnaden mellan nazism och kommunism är att den senare ideologin än i dag förtrycker folk i vissa länder.”

”Den totala avsaknaden av en korrekt historiebeskrivning hos Ung vänster, stärker mig i min uppfattning att en informationskampanj om kommunismen och kommunismens illdåd verkligen behövs.”

Staten ska alltså, tycker motionären Marietta de Pourbaix-Lundin (m), driva en kampanj för att få Ung Vänster att anamma en ”korrekt historiebeskrivning” och för att få Gudrun Schyman att inse att kommunism och nazism är samma sak. Problemet är bara att en dylik propagandakampanj för att få medborgarna att överge sina olika begreppstolkningar och ansluta sig till den Riktiga Tolkningen, hör hemma i ett totalitärt system. Inte i en demokrati.

Argumentationen i Marietta de Pourbaix-Lundins motion må stå för henne själv, men innebörden har nu klubbats som regeringspoltik.

I brist på mer konstruktiva åtgärder vill jag särskilt rikta en efterlysning till den liberala bloggsfären: härmed efterlyses liberaler med lite liberal stake. Vad ni än tycker om kommunismen som ideologi och praktik (orkar inte länka fler), så är det inte svenska statens uppgift att slå fast en sanning som skall tryckas ner i halsen på medborgarna. Sånt ägnade sig Pravda åt. Var är ni när de liberala värdena hotas? God jul på er.

Uppdatering: DN rätar på sin liberala ryggrad. Läs också: Esbati, Röda Raketer, Jinge, Lasse.

Andra bloggar om: politik, Forum för levande historia, demokrati

Utökad salladskonflikt

Facket. Foto: Kallskänken.

Blockaden mot Wild’n Fresh har utökats med sympatiåtgärder från Transport Avdelning 3 som blockerar sophämtningen i Saluhallen Briggen. Det är bra. En del har hävdat att facket därmed agerar oproportionerligt. Det är precis tvärtom. HRF har gått oerhört sakta fram med att utöka konflikten, gång på gång har man vänt sig till arbetsgivaren som vägrat kommunikation eller förhandling och nu sist sade nej till medlare.

Fackliga sympatiåtgärder är ett nödvändigt nästa steg i en sådan här konflikt och är själva kärnan i det fackliga solidaritetslöftet. Blockaden på gatan utanför salladsbaren har framförallt varit av symbolisk natur, nu kommer blockadåtgärder som har mer praktiskt och ekonomiskt kännbara effekter.

Den utökade blockaden drabbar alla företag med verksamhet i fastigheten. Därmed slår den mot företag som inte är inblandade. Det är beklagligt men också, dessvärre, oundvikligt. Alla företag i fastigheten är emellertid inte tredje part, en del av dem har valt att bistå Wild’n Fresh och har därmed gjort sig till parter i konflikten. Kallskänken skriver:

”Ägaren till restaurangen brevid har gått över och hjälpt till på Wild ´n fresh under lunchen, det pratas om att andra företag ska hjälpa henne med inköp av varor och det har skickats mail till Hotell och Restaurangfackets lokala ordförande om att 100 småföretagare i stan gått samman för att varje dag komma och stödäta hos henne.”

Det handlar inte om vanlig vänlighet när en företagare hjälper ett annat företag som är försatt i facklig blockad, det handlar om inblandning i och eskalering av en arbetsmarknadskonflikt. Därmed ska de också försättas i blockad.

För hungriga Göteborgare har HRF tagit fram en lista på andra ställen i Linnéstan med kollektivavtal. Rättvisemärkt.

Vad var det jag sa?

Via Framtidstanken läser jag om Pluggd, ett företag som utvecklat en sökfunktion för ljudfiler. Wired har en artikel under rubriken "A Google for Podcasts", de skriver:

"Pluggd has found a way to index podcasts, talk shows and other spoken-word content. The company's service then allows users to search the audio files for specific words. [...] Rather than just reading a transcript of a conversation, you can search for a term and hear it spoken in context by the original speaker in seconds."

För ungefär ett år sedan gjorde jag en konceptskiss för evoicebrain (bilden ovan), ett sökbart fickminne. Tanken var, ja ungefär just detta. Kul att det finns de som gör det på riktigt också, i kommersiell tillämpning. Attans att jag själv inte sprang ner på stan och raggade en affärsängel med såddkapital.

Teknik för ordigenkänning är ingenting jättenytt, CIA har förfinat sina redskap i takt med utvecklingen av det globala avlyssningssystemet Echelon. Men de är strikt bevarade militära hemligheter. Det här får en civil tillämpning, med stora potentiella implikationer: tänk att ha med ett extraminne på varje möte eller varje föreläsning. Aldrig mer behöver det råda oklarheter om vad som egentligen sades, det blir lika lätt att finna ut hur orden egentligen föll som det blir att googla på internet. En lätt skrämmande tanke, att aldrig komma ifrån ett förluppet ord. Men också en attraktiv idé, i synnerhet för oss som har en tendens att blanda ihop fantasiminnen med verkligheten.

Att nå snudd på oändlig lagringskapacitet är en allt mer lösbar utmaning (som den här artikeln spekulerar i: varje sekund av ett liv i en svart låda 2026), i takt med att den lagrade informationsmängden ökar kommer istället frågan om sortering och sökning i informationen bli alltmer avgörande. För vad är poängen med att ha världens största bibliotek om man inte hittar i det?

Sökmotorer av nya slag och med ny komplexitet tillhör också det som tagit de största sprången i web2.0-vågen. Ibland liknar drömmen om den perfekta sökmotorn den religiösa förhoppningen om en maskin/entitet som kan ge svaret på allt:

"The ultimate search engine would understand everything in the world. It would understand everything that you asked it and give you back the exact right thing instantly, you could ask 'what should I ask Larry?' and it would tell you."

En del tycks tro att Google redan idag kan användas på det sättet.

Av framtidens bibliotekarier kan vi förvänta oss smarta datorer med en idag obegriplig processorkapacitet och smarta sökalgoritmer, som hittar precis det man söker i en, med dagens mått mätt, snudd på oändlig informationsmängd. Medan vi väntar på kvantdatorernas genombrott kommer informationsväxlarna fortsätta att utveckla en egen specifik arkitektur. Det här är en av informationsålderns fabriker, Googles datacenter i Dalles, Oregon:

Här matchas varje dygn miljarder sökförfrågningar från hela världen mot indexerade sidor. Hit skickades (möjligen, Google har 450 000 servrar spridda över världen) din sökning efter glöggrecept som genererade den här intressanta länken. De fyra uppstickande tornen i var och en av de två stora byggnaderna är motsvarigheten till fabrikens skorstenar: de är kyltorn som kyler de tiotusentals processorerna.

Andra bloggar om: sökmaskiner, web2.0, internet, Google, pluggd

Tillfälliga arbeten dödar

En nyligen presenterad europeisk studie, Are Fixed-Term Jobs Bad for your Health? (PDF här), från Institute for Employment Research i Tyskland, ger ytterligare statistiskt underlag för att tillfälliga jobb är sämre för hälsan än vad fasta anställningar är.

Vetenskapsradion skriver:

”Tillfälliga jobb är sämre för hälsan än fasta anställningar, enligt en ny europeisk studie. Orsakerna är inte helt klara men man tror att otrygghet inför framtiden leder till hälsofarlig stress. [...] De tillfälliga anställningarna har ökat inom EU, särskilt sedan många länder liberaliserade sin arbetslagstiftning på 80- och 90 talen.”

Jo, nog har de tillfälliga anställningarna ökat alltid. Efter liberaliseringen har det rasslat till. Det är idag mer regel än undantag med tidsbegränsade jobb för många av oss, framförallt ungdomar, låginkomsttagare och invandrare. I Spanien är vart tredje arbetstillfälle en tillfällig anställning.

Sedan LAS infördes 1974 har antalet juridiska varianter av tidsbegränsade anställningar ökat från 3 till idag 11. Det träsket bestämde sig tillslut förra regeringen med stödpartier för att rensa upp i, en reform som skulle renodla och minska antalet tillfälliga anställningsformer och stärka löntagarskyddet. Med regeringskiftet revs den reformen upp, en av de första direkta konsekvenserna av maktskiftet, och istället har regeringen i höstbudgeten aviserat en uppluckring av löntagarnas skydd på området: en arbetsgivare får rätt till fri visstidsanställning av en person om högst 24 månader (istället för 14) under en femårsperiod. Regeringen vill också att företrädesrätten till återanställning ska inträda efter sammanlagt mer än 12 månaders anställning (istället för 6).

Lite statistik i all hast, om läget:

1989 hade 25 000 personer i Sverige projektanställning. 1998 hade antalet ökat till 105 000.

Mellan 1990 och 2005 ökade andelen anställda som hade en tidsbegränsad anställning från 9 till 14 %. Sammanlagt hade 525 000 personer någon form av tidsbegränsad anställning år 2005.

42 procent av kvinnorna och 26 procent av männen under 25 år med LO-yrken har en tidsbegränsad anställning.

I relation till den pågående HRF-konflikten kan det vara intressant att känna till att antalet med behovsanställningar bland medlemmar i Handels och Hotell och Restaurang, ökade från 40 000 år 1990 till 120 000 idag. HRF:s medlemmar är de som drabbats absolut värst.

Att hälsan för breda grupper har utvecklats negativt är ingen direkt nyhet, men ofta är sambandet mellan hälsa och en otrygg arbetssituation borttappat i debatten. ”Otrygghet inför framtiden leder till hälsofarlig stress” sade forskarna bakom den refererade studien. Psykosociala problem som oro, ängslan och ångest är den första produkten av en otrygg livssituation. De i sin tur genererar andra hälsoproblem.

Andelen ungdomar som lider av ängslan, oro och ångest ökade under 90-talet från 6 till 17 %. En ökning med 280 %. Andelen kvinnor som led av ängslan, ångest och oro ökade från 16 till 23 %, andelen män som led av samma symtom ökade från 8 till 14 %.

I rapportens slutsatser skriver författarna:

“Summarizing, we believe that rising percentages of fixed-term contracts and the associated rise in insecure employment relationships has negative effects on health. Spain where one third of all working contracts are fixed-term. Not only are individuals' lives affected by this but there may also be repercussions for the overall production possibilities of an economy.”

Det avslutande meningen är central för hela samhället. Tillfälliga anställningar är ett aber inte bara för den enskilde löntagaren, utan för hela ekonomin. Den eventuella vinst företagen gör i form av sänkta arbetskraftskostnader består egentligen av en överskjuten kostnad som blir en förlust för ekonomin som helhet i form av minskad produktivitet till följd av ökad ohälsa och korttidsarbetslöshet.

Att tillfälliga anställningar har satts i system av vissa arbetsgivare har en enkel orsak: löntagarna skall inte rota sig på ett arbete så ordentligt att de känner sig trygga nog att börja bråka om scheman, löner, villkor eller, för den delen, organiserar sig fackligt. Det ger en kortsiktig vinst för kapitalet att ha fler på tillfälliga anställningar.

Så länge kostnaden för den ökade ohälsan kan skjutas över på samhället.

Men tillslut slår effekten av att allt fler mår allt sämre igenom och produktiviteten i hela ekonomin går ned. Och det förlorar också kapitalet på. Eller annorlunda uttryckt, med en parafras på en just nu populär slogan:

- Knäcker ni oss, knäcker ni er själva.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, tillfälliga anställningar, HRF, hälsa

Vem är lämplig som JK?

Återigen har det stormat kring JK, Göran Lambertz. Han är ”olämplig som justitiekansler” och ”orsakar irreparabel skada för svenskt rättsväsende” skriver Inger Nyström, Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud på DN-debatt.

Justitiekanslerns uppgift är att vaka över att myndigheterna, både kommunala och statliga och deras tjänstemän följer lagen. Han är den ende som kan väcka talan för att avsätta ledamöter i HD och Regeringsrätten och den ende som får väcka åtal i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.

Genom ämbetets snart 300-åriga historia har JK både verkat som justitieminister, riksåklagare och statens advokat. Samt som rättsvårdande myndighet. Idag är det de två senare uppgifterna som åligger JK. Att förena de delvis motstridiga uppdragen är inte alltid enkelt.

På en sådan post, precis som på Riksrevisionen, behövs en person med ovanlig integritet, orädd för att ta konfikter och göra sig till ovän med starka krafter. Det är intressant att det i viss utsträckning är ungefär samma grupper som hyllade Inga-Britt Ahlenius frispråkighet som chef på Riksrevisionen som nu retar sig på Göran Lambertz dito.

Lambertz är en udda jurist. Han varken ser ut eller beter sig som jurister brukar. Han är dessutom en av få svenska toppjurister som inte är rekryterad direkt ur borgerligheten. Pappan var järnvägstjänsteman och mamman var sömmerska. Han uttalar sig gärna i media, men inte utan en genomtänkt strategi. Bland det första han gjorde som nyutnämnd Justitiekansler 2001 var att skriva en mediepolicy, som SvD refererar:

”Där står det att han alltid ska svara på frågor om hur och varför han fattat sina beslut och att aldrig säga nej till sådana spörsmål. Där står också att han ska säga nej till intervjuer om privatlivet och att aldrig delta i tv-program som inte handlar om arbetet och där han riskerar att göra sig löjlig.”

Tjänstemän som redovisar sina bedömningsgrunder offentligt är vi inte bortskämda med. Och för HD:s del gäller nästan ingen allmän insyn alls. Varför? Därför att det är tveksamt att offentligt återge hur ett beslut är grundat? Nej, all jurudik är en fråga om tolkningar och rättssäkerheten mår bra av att dessa redovisas. Snarare handlar det om att så få tjänstemän eller jurister vågar riskera den efterföljande debatten.

JK är ett speciellt uppdrag som fordrar en speciell typ av jurist. En med stark rättskänsla, en som vågar sticka ut hakan. Det är också en ovanlighet, med byråkrater som har integritet nog att lyfta känsliga diskussioner. Det har Lambertz gjort, både om ljugande inom polisen och om jusitiemord. Utan att peka ut någon har han ändå satt fingret rakt i ögat på en känslig offentlig lögn: Det finns poliser som ljuger i domstol och håller varandra om ryggen, samt, det sitter med största sannolikhet oskyldigt dömda i svenska fängelser.

För detta har JK beskyllts för att undergräva förtroendet för rättssamhället. Snarare tvärtom! Han visar att det inom de rättsvårdande myndigheterna finns en medvetenhet om problemet. Det, åtminstone i mina ögon, ökar förtroendet för att systemet strävar efter att fungera.

Om det är någonting som orsakat irreperabel skada för svenskt rättsväsende så är det den långa processen efter Göteborgsdemonstrationerna, där mängder av personer som var på fel plats i fel sällskap vid fel tillfälle hamnat i fängelse samtidigt som inte en enda polis dömts för de tjänsteförseelser som det fanns tusentals vittnen till. En sådan godtycklighet eller särbehandling i rättsskipningen skadar förtroendet för rättssväsendet långt värre än vad en kritik mot detsamma från JK gör.

Till sist, i en intervju i Aftonbladet får Lambertz frågan ”vad tycker du att livet handlar om?” och svaret lyder:

”Glädje och plikt. I en skön blandning.”

Inför ett sådant Lutherskt rockstjärnesvar är det bara att buga och bocka. Som sagt, en ovanlig tjänsteman. En som kan göra JK-ämbetet relevant.

Andra bloggar om: politik, Göran Lambertz, JK

Oro runt Treschow

Michael Treschow är en härlig, bullrig kille som aldrig bangar för att säga sitt hjärtas mening. Ibland säger han det vid fel tillfälle. Som strax innan en viktig avtalsrörelse. Då passar det inte så bra, Michael, att säga att chefslönerna borde stiga. Inte just nu. Inte när andra dagen efter skall försöka förklara varför lägstalönerna absolut inte får stiga. Lite taktik, för guds skull! Du får vänta tills efter avtalsrörelsen.

Näringslivet har ägnat sig åt skadebegränsning. Finansministern ingriper och fördömer. Samtidigt dundrar liberala bloggare om att inte visa undfallenhet mot facket eller jantelagen. Förvirringen i leden är komisk att skåda.

Dick "storfederley" Erixon hör till dem som framträtt som kritiker av Treschows utspel, han kan tjäna som ett belysande exempel på hur kritiken mot Treschow egentligen inte handlat om substansen - att enorma löner på toppen är skadligt för hela samhället - utan att det är en propagandamässig felprioritering. Dick skriver:

"Om svenskt näringsliv och dess organisationer först ägnar sig åt att satsa resurser på att i Sverige skapa förståelse för frihet, kapitalism och marknadsekonomi, då kan man sedan med gott ledarskap också förklara varför vissa personer ska ha så mycket högre löner. Men näringslivet har smitit från sin opinionsbildande roll under tio år."

Det finns goda orsaker till att delar av borgerligheten förhåller sig kritisk till höga styrelsearvoden och skenande chefslöner. Det äter av samma kaka som ägarnas utdelningar skall tas ur. Eller som Dick skriver:

"Nyckeln för mig är att direktörerna, och tillika styrelseledamöterna, är enkla tjänstemän, anställda. Det är en viktig aspekt. Ägare och entreprenörer, som Ingvar Kamprad, kan ta ut hur mycket de vill ur företagen, eftersom ingen i företagen haft jobb utan deras risktagande, utan deras drivkraft, utan deras idéer. Vi måste på borgerliga sidan göra skillnad på direktörer och entreprenörer."

Jomän. Så kan man se på världen. Cheferna skall komma ihåg att de är enkla tjänstemän, blott anställda.

Från ett helt annat perspektiv, i - det är jag säker på - en helt annan värld är Dicks, kan man konstatera att höjda chefslöner eller höjda vinstutdelningar ur ett löntagarperspektiv är hugget som stucket. I båda fallen handlar det om att det värde som löntagarna skapar hamnar någon annanstans än där det hör hemma: hos dem som gör jobbet.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, treschow, löner, styrelsearvoden

Tillfälliga jobb ingen väg framåt

USA har, liksom Sverige, program för att snabbt få ut arbetslösa i arbetslivet igen. En modell, kallad temporary help jobs, går ut på att sätta arbetslösa i kontakt med arbetsgivare som söker tillfälliga anställda för temporära, lågbetalda, arbetsuppgifter.

Susan Houseman på tankesmedjan Upjohn Institute for Employment Research och David Autor vid MIT Department of Economics har undersökt vad programmen leder till i praktiken.

En hypotes, skriver de i rapporten, är att tillfälliga korttidsarbeten erbjuder en öppning in till arbetsmarknaden för arbetssökande som annars skulle ha svårt att hitta ett jobb. Dessutom kan tillfälliga anställningar ge kontakter som leder direkt eller indirekt till riktiga, fasta, jobb.

Det är en hypotes som ofta förs fram också i Sverige. Den nya regeringen har upphöjt den till regeringspolitik: arbetslösa skall hellre ut i tillfälliga lågbetalda jobb än arbetsmarknadsåtgärder. För den svenska situationen kan det därför vara av intresse att notera att undersökningen, som genomförts i Michigan, fann att de temporära jobben visserligen gav en kortsiktig effekt, men på längre sikt ledde de till en sämre etablering på arbetsmarknaden:

“We find that moving welfare participants into temporary help jobs boosts their short-term earnings. But these gains are offset by lower earnings, less frequent employment, and potentially higher welfare recidivism over the next one to two years. In contrast, placements in direct-hire jobs raise participants’ earnings substantially and reduce recidivism both one and two years following placement.”

Slutsatsen är att det är potentiellt värre att uppmuntra eller tvinga arbetslösa att söka tillfälliga arbeten än att inte erbjuda några jobbplaceringar alls:

“We conclude that encouraging low-skilled workers to take temporary help agency jobs is no more effective — and possibly less effective — than providing no job placements at all.”

(Via Det Progressiva USA)

Andra bloggar om: politik, ekonomi, arbetslöshet, arbetsmarknad, USA

Direkt från blockaden

Kallskänken rapporterar direkt från HRF-blockadens tredje vecka utanför Wild'n Fresh. Hon skriver:

"Rapporteringen i media har varit riktigt dålig. Arbetsgivaren (som för övrigt är utbildad journalist) utmålas som en ung, liten, stackars tjej som stora stygga facket är ute efter. Hon själv vill bara gör rätt för sig och försörja sin lilla, stackars ettåring. Dessutom hävdar hon att hennes anställda har det mycket bättre utan kollektivavtal.
Inget av detta är sant."

Angående föreställningen att facket inte borde ta strid för kollektivavtal på arbetsplatser där de inte själva har några medlemmar skriver hon:

"Självklart hade det bästa varit om vi hade haft medlemmar på Wild ´n Fresh men tyvärr ser restaurangbranschen ofta ut precis så här; de flesta företag ser ut som detta, med ett par extraanställda som kanske studerar och inte bryr sig eller som inte vågar kämpa ensamma. Och så alla vi som verkligen har det här som yrke, som ser hur de små arbetsplatserna utan kollektivavtal kan pressa våra löner. Det är fackets plikt att se till att alla arbetsplatser har avtal.
Även om vi har medlemmar där eller inte."

Läs mer här!

Den sjuka ojämlikheten

Den kloke Gunnar Ågren, Folkhälsoinstitutets generaldirektör, har en blogg som jag följer. Den är väluppdaterad och relevant. Det är alltid roligt med generaldirektörer som inte enbart är goda administratörer utan också drivs av ett patos. Idag skriver Gunnar Ågren under rubriken ”Ett folkhälsans julevangelium” om boken ”The Impact of Inequality – how to make sick societies healthier” (2005) av Richard Wilkinson.

Andreas Malm skrev väl om boken redan för ett år sedan. Motvallsbloggen har kommenterat och Lena Gunnarsson har intervjuat Wilkinson i Flamman.

Richard Wilkinson är professor i medicinsk epidemologi vid universitetet i Nottingham och känd för sin forskning kring sambandet mellan ojämlikhet och hälsa. Hans teori, underbyggd av forskning, är att ojämlikhet skapar ohälsa och att mer jämlika samhällen är hälsosammare att leva i.

Han har förstås väckt ont blod i de kretsar som hävdar att ojämlikhet är nödvändigt för ekonomisk utveckling.

Gunnar Ågren sammanfattar:

”Wilkinson menar att den viktigaste förmedlande länken mellan ojämlikhet och ohälsa är kronisk stress. Den som befinner sig långt ner i samhällets statushierarki och har låga inkomster och lite inflytande utsätts för mycket mer stress och har sämre möjligheter att handskas med den än den som har rikedom, inflytande och god utbildning. Kronisk stress leder i sin tur ökad känslighet för infektioner, ökad risk för psykisk ohälsa, ökad benägenhet att använda droger eller andra ohälsosamma beteenden, ökad risk för hjärtsjukdom och diabetes.

Wilkinson hävdar också att ojämlikheten och den kroniska stress som den innebär påverkar hela samhället negativt. Människor blir mer våldsbenägna och otryggheten i samhället ökar kraftigt. Konsumtion blir allt mindre en metod att tillgodose grundläggande behov och istället ett medel att betona vår plats i statushierarkin.”

Den rika delen av världen har under 1800- och 1900-talet fått en kraftigt höjd materiell standard i takt med den utveckling som skett när kunskap och vetenskap tillämpats på teknologi. Vi lever idag på en standardnivå som tidigare generationer inte ens kunde drömma om. När det kommer till medicinska åtgärder för att klara sjukdomar och olyckor lever en vanlig student i Sverige idag bättre än Europas kungligheter för 200 år sedan. Men ojämlikheten i sig gör ändå att ohälsan består och inom vissa grupper i de rika länderna ökar:

”För inte så länge sedan sågs knappheten på resurser som ett avgörande hinder för både hälsa och välbefinnande. Så är det naturligtvis fortfarande på många håll i världen men i de rika länderna kan vi konstatera att många människor mår dåligt, och till och med sämre än tidigare, trots ett materiellt överflöd.

Samtidigt har inte inkomstskillnader mist sin betydelse. Inom de olika länderna är det fortfarande de rika som har mycket bättre hälsa än de med lägre inkomster. Wilkinson påpekar fattiga färgade i USA har lägre medellivslängd än genomsnittet i Bangladesh trots att deras absoluta inkomstnivå är mycket högre. Slutsatsen som Wilkinson drar är att det är den relativa fattigdomen snarare än den absoluta som är viktig för folkhälsan i vår del av världen.”

Detta enkla faktum får aldrig släppas: kampen för jämlikhet handlar inte om att vi vill ha lika många lyxbåtar som överklassen utan om att vi vill leva ett gott, värdigt, liv. Ojämlikhet i sig genererar ohälsa och därför måste den bekämpas. Ett modernt samhälle kan inte, bör inte, tolerera det slöseri med mänskligt liv som det innebär att människor dör i förtid eller långtidssjukskrivs på grund av klassrelaterade sjukdomar. Det är helt enkelt bättre ekonomi med ökad jämlikhet. Som Andreas Malm skriver:

"Graden av jämlikhet är det gravitationscentrum som styr de sociala relationernas kvalitet. I ett ojämlikt samhälle måste de nedvärderade ständigt försöka hävda sig för att återupprätta sitt värde, vilket - här kastar Wilkinson ur sig nya omgångar empiri - uttrycks i högre nivåer av våldsbrott, kvinnomisshandel och rasfördomar, ja, till och med fortkörning, könssjukdomar, bråk på skolgårdarna; klassamhällets fundamentala krigstillstånd sätter tonen. I mer jämlika samhällen är däremot alla sådana fenomen ovanligare - medan i stället deltagande i föreningsliv och tillit till andra människor skjuter i höjden."

Sverige är på intet sätt undantaget från skillnader i hälsa till följd av ojämlikhet. Tvärtom. Den som gör sig mödan att gräva i kommunal statistik kan hitta förfärande stora skillnader mellan olika stadsdelar inom samma kommun. Här är en jämförelse mellan sex kommuner inom ramen för samma svenska välfärdsstat:


Ohälsan är i hög grad knuten till klass, kön och vilken typ av arbete man har. LO gör en gedigen genomgång av det i rapporten Ohälsans trappa (OBS: Direktlänk till PDF) från 2004. Ett exempel är förslitningsskador:

Sjukdom i skelett eller rörelseorgan med svåra eller mycket svåra besvär är fem gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än bland manliga högre tjänstemän i åldersgruppen 45-64 år.

I åldersgruppen 45-64 år är svår värk i skuldror, nacke eller axlar nio gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än bland manliga högre tjänstemän.

Svår värk i rygg, höfter eller ischias drygt tre gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än bland manliga högre tjänstemän.

”Värk överallt” är elva gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än bland manliga högre tjänstemän.

LO:s egen sammanfattning av situationen lyder i samma rapport:

”Resultaten visar med närmast bedövande tydlighet att hälsan har ett utomordentligt starkt samband med yrke. Vad gäller praktiskt taget alla mått på hälsa ligger arbetare sämst till. Arbetarkvinnorna är i de allra flesta avseenden alldeles särskilt utsatta för dålig hälsa. [...] Hälsan är mycket kraftigt klasskiktad.”

Allt detta är värt att påminna om när högerpopulisterna i regeringen skriar om att sjukskrivningarna måste ner och folk skall ut i arbete. Ja, gör någonting åt ojämlikheten då, för där finns roten till problemet.

Typiskt svenskt

Idag har jag navelskådat min svenskhet med hjälp av Lagomtestet på hemsidan för SVT:s och Fredrik Lindströms program Världens Modernaste Land. Det är både roligt och nyttigt att se sig själv och sina inlärda kulturella beteenden och värderingar i spegeln ibland.

I första avsnittet av programmet försöker Lindström ringa in det typiskt svenska, en nästan omöjlig uppgift. Som Kristina Lindh skriver:

”Den svenska folksjälen är en hal ål som ömsar skinn med jämna mellanrum. Bara ordet svenskhet är ett tidstecken i sig, flera decennier efter andra världskriget var det tabu. Men när världen tränger på vill vi veta mer om oss själva. Numera läser vi om allt det välkända: att vi är inbundna, välorganiserade, bra på att passa tider och givetvis lagom.” (Den svenska folksjälen, 2000)

Påståendena om svensk lagomhet och rationalitet kommenteras i Lindströms program med en – självfallet! – på samma gång allvarlig och ironisk attityd. ”Vi tror att det stämmer, men samtidigt tror vi förstås inte på det.”

I boken Typiskt Svenskt (Carlssons) försöker Karl-Olov Arnstberg få kläm på det typiskt svenska, om det finns, och konstaterar inledningsvis ett problem: ”Ett påstående om hur svenskar är kan hela tiden bemötas med ett annat” och ”det är inte bara så att jag själv blir ambivalent när jag försöker fokusera det typiskt svenska, utan det verkar också vara så att ambivalens är ett vanligt svenskt förhållningssätt.”

Som etnologen Åke Daun påpekat så är möjligen föreställningen om att det egentligen inte finns något typiskt svenskt det som är det mest typiskt svenska av allt.

I Typiskt svenskt landar Karl-Olov Arnstberg i att det finns några särdrag där Sverige utmärker sig som extremt. Individualismen är ett sådant. Och den är – paradoxalt nog – en produkt av kollektivismens välfärdsstat. Den svenska välfärdsstaten är helt och hållet uppbyggd kring individen, inte familjen. Följaktligen har den fött individualister. Arnstberg skriver:

”Den svenska individualismens värden är i Sverige oomtvistade och i detta är vi svenskar inte alls lagom utan extrema.”

Arnstberg citerar historikern Lars Trädgårdh:

”Detta möster är olikt inte bara ett familjebaserat civilsamhälle som USA där familjen ännu antas ansvara för omsorg, utbildning och sjukvård, utan även för en välfärdsstat som Tyskland. Där spelar visserligen staten en stor roll, men relationen individ-stat är (bokstavligen) förmedlad av familjen. I den tyska välfärdsstaten, liksom i det amerikanska civilsamhället, är familjemedlemmarna legalt och ekonomiskt knutna till varandra. Om en tysk eller amerikansk ungdom vill studera bär föräldrarna ett ekonomiskt ansvar. Söker en amerikansk student statliga lån för att läsa vid universitetet tas inte bara hänsyn till hans eller hennes inkomst, utan även till föräldrarnas och den eventuelle makens eller makans. Beslutet att studera blir hela familjens angelägenhet. Likaså är familjemedlemmar juridiskt ansvariga för varandra vad det gäller skulder. Exemplen kan mångfaldigas på andra områden som sjukvård och skattepolitik. Poängen är att familjen existerar som en juridisk och ekonomisk enhet på ett sätt som den inte längre gör i Sverige.”

Hur, frågar sig Arnstberg, hittar barnen sin trygga plats i en tillvaro där föräldrarna inte i i första hand är familjemedlemmar utan självständiga indvider som arbetar på egen framgång och eget självförverkligande?

”Ett slags svar är att föräldrarna lär sina barn självständighet. Med hjälp av välfärdsstatens olika institutioner skall barnen göras till samma slags oberoende svenskar som föräldrarna önskar vara – och ofta också är.”

Genom de kollektiva institutionerna dagis och skola lär vi oss att stå på egna ben, vi uppmuntras rent av att revoltera och markera vår självständighet mot våra föräldrar. Det är vad samhället och våra föräldrar förväntar sig att vi ska göra. I andra änden förväntar vi oss, i gengäld, att våra föräldrar skall klara sig utan vår hjälp:

”I 'Den svenska socialstaten – ett forskningsprojekt' återger Hans L. Zetterberg en undersökning där ungdomar från olika länder fick förhålla sig till ett antal påståenden, bland annat följande, som gällde stöd till föräldrarna när dessa blivit gamla: 'Mina föräldrar får under alla omständigheter försörja sig själva eller vända sig till det sociala.' I USA ansåg 4 % att detta var OK, i Japan 5,4 %, i Västtyskland 13,1 % och i Sverige hela 35% (1992).”

Detta tycker vi är fullkomligt normalt, i andra samhällen uppfattas det som förbluffande, beräknande och känslokallt. Samtidigt: i Sverige har kollektivets individualism banat väg för sexuell frigörelse och (det ännu partiella) erkännandet av ”sexuella minoriteters” rättigheter.

Som berördes tidigare kan varje påstående om svenskar hela tiden bemötas med ett annat. Samtidigt som vi är individualistiska så förenas vi i vår individualitet till en massa som gärna och ofta rör sig i flock åt samma håll. Vi till och med njuter av det, att självständigt göra som alla andra. Trender slår igenom snabbt i Sverige, på gott och ont, förmedlade via samma begränsade uppsättning kanaler. När en gubbe med svenskt medborgarskap kastar en frisbee i rymden så drabbas landet, som aldrig tidigare brytt sig särskilt om rymdfärder, av kollektiv yra. När en ny köksassecoar lanseras dröjer det inte länge innan vartannat hushåll integrerat den i sin vardag.

Kombinera det med en annan föreställning, som också i viss mån är en realtitet, att vi är ett hypermodernt land, så får vi som resultat ett land som är en djärvt oförtsiktig krutdurk. Svenskar är, eftersom vi ser oss som så moderna, osentimentala inför historien och beredda att utplåna det gamla om vi bara får en vink om att det krävs ”förnyelse” för att nå ”framtiden”. Så slaktades stadskärnor och hus med oersättlig patina runt om i vårt för att bygga modernitetens Åhlénslador. Bäva må den som står i vägen för utvecklingen.

(Därför är också etiketteringen ”förnyare” och ”traditionatlister” som journalister gärna sätter på politiska falanger så orättvis: det värsta som kan hända en svensk är att bli stämplad som traditionalist. Redan i etiketterna ligger en värdering som gör den falang som betecknas som traditionalister till givna förlorare. Förnyelse är alltid bättre än traditionalism, ur ett "typiskt svenskt" perspektiv.)

Samtidigt – återigen en negation – hänger vi och trånar vid berättelser om det förlorade svenska paradiset på den oförstörda landsbygden. Vi älskar våra Strindberg och Carl Larsson, gråter till Utvandrarna, suckar till Barna i Bullerbyn och går i Arns fotspår. Och den röda stugan är en tveklös nationalikon.

Individualister, kollektivister, hypermoderna och samtidigt vemodigt bakåtblickande. Så blir det lätt när man tittar i spegeln och försöker få syn på sig själv. Man anar motbilder, klyschor och drag men ser egentligen ingenting. Det är svårt att känna igen vattnet om man lever i det, det blir synligt först när det förändras eller upplöses.

Kanske är det därför svenskheten diskuteras nu, för att den är påväg att förändras? Men det är väl också ett typiskt svenskt drag. Förändring? Det är ju bra? Eller?

Andra bloggar om: Världens Modernaste Land, SVT, Fredrik Lindström, svenskhet, Sverige

Mellandagsrea

Bilden lånad härifrån.

Nu börjar det verkliga systemskiftet. Idag offentliggjorde regeringen vilka statliga bolag som skall först ut till klipparna. Det blev som väntat:

"Nordea, OMX, SBAB, Telia Sonera, Vasakronan och Vin & Sprit."

Ansvarig styckare är finansmarknadsminister Mats Odell medan Maud Olofsson som näringsminister kommer ha huvudfokus på att fortsätta att skapa ett bra klimat för bävrar.

"Vi tycker inte att det finns ett motiv för statligt ägande i de här bolagen" sade Maud Olofsson vid pressträffen.

Om Fastighetsbolaget Vasakronan, som huvudsakligen har statliga verksamheter som hyresgäster, har jag tidigare skriv här. Men även när det gäller de övriga är det svårt - om vi nu ponerar att det överhuvudtaget finns några rationella skäl - att förstå hur regeringen resonerar.

Att staten äger en bank och ett bolåneinstitut är strategiskt för att hålla nere räntegap och bolånepriser på oligopolmarknader som annars präglas av några få stora aktörer med en inneboende, mycket naturlig, tendens att dela upp marknaden mellan sig för att göra maximal vinst. En utförsäljning av Nordea och SBAB kan bara försämra konkurrensen och är direkt negativt ur konsumentsynpunkt, vid sidan av att det är statsfinansiellt idiotiskt (har skrivit om det här och här).

På en direkt fråga från SVT:s reporter svarar Mats Odell obekymrat att han ”tror att även en ny ägare till SBAB kommer att värna om SBAB:s goda varumärke att ha billiga och bra bolån.”

Ja, men dåså, då håller vi tummarna för det. Men det finns inte längre några garantier, vilket är lite av problemet.

Mats Odell nämner ockå att det idag finns privata banker och bolåneinstitut som har lika låga utlåningsräntor som SBAB. Därmed, hävdar han, behöver inte insitutet vara kvar i statlig ägo. Vad han inte säger är att det är SBAB som styrt marknaden dit, genom att under hela 2000-talet vara den ledande räntepressaren på bolånemarknaden. Förra året chockade SBAB storbankerna med att introducera 95% bottenlån och gjorde det möjligt för bredare grupper att låna till husköp. Nu vill regeringen avskaffa detta mycket framgångsrika verktyg för att styra bostadsmarknaden.

Utförsäljningen av Telia Sonera blir en fortsättning på det lurendrejeri som Björn Rosengren iscensatte på sin tid. Tidigare styrelseledamoten, industrimannen Carl Bennet har sammanfattat varför en utförsäljning är korkad:

”Vi måste behålla huvudägandet på områden där vi är världsledande och det är vi inom telekom. Jag tror det är väldigt viktigt att svenska staten kvarstår som starka ägare”

Carl Bennet är inte kvar i Telia Soneras styrelse.

Direkt frånstötande är privatiseringen av Vin&Sprit. Först i spekulantkön står franska spritjätten Pernod Ricard skriver Dagens Industri i en artikel betitlad ”Spritjättar törstar efter Vin & Sprit”. Passande att det sitter en kristdemokrat vid rodret för att bjuda ut spriten på marknaden.

Tvärtemot vad Maud säger finns det överhuvudtaget mycket få anledningar till att minska det statliga ägandet i de utpekade bolagen. Annat än ett politiskt betingat hat mot statligt ägande. Vi har fått en ideologisk dödssquad vid rodret.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, privatiseringar, regeringen, maud olofsson, mats odell, sbab

Smutsig Wykman

Grovjobbare.

”Jag har grovjobbat ganska många gånger och min erfarenhet är att man blir smutsig. Det lustiga på denna demonstration med en massa "arbetare" var att alla arbetskläder var så rena.”

MUF:s ordförande Niklas Wykman reagerar över att arbetarna var misstänkt rena på gårdagens LO-demonstration. Kommentaren illustreras av några värmeljus.

Mer än en salladsbar på spel

Vi tar salladsbaren i Göteborg ett varv till. Ägarinnan har intervjuats i Metro (tipsar Elisabeth). En intervju som ganska väl sätter fingret på problemet med avtalslösa småföretag. Som Elisabeth skriver:

"Barägaren för också något märkligt resonemang om att avtalet inte är relevant för hennes anställda eftersom ingen av dem har barn och därför inte ska ha föräldrapenning. Nä, men tjena stolpskott - de kanske vill göra det såsmåningom och kanske då bör ha rätt till det, eller?"

Men baren är bara en bar. Konflikten handlar om mer än så, som den hätska stämningen i debatten visar. Det handlar om en högertrevare som sätter tonen för mandatperioden och den kommande avtalsrörelsen.

Vi har en delvis ny politisk situation när ett flertal riksdagsledamöter går in med hög svansföring för att politisera en lokal, normal, arbetsmarknadskonflikt. Att det är en ung tjej som är ägare till salladsbaren är av betydelse. Det är möjligt att en turkisk pizzeriaägare i Angered skulle rönt samma sympatier och lockat borgerligheten till Angered för att stödäta Calzone med extra oliver, men tillåt mig tvivla. Den 24-åriga tjejen i saluhallen passade helt enkelt perfekt för martyrrollen i pjäsen där facket skall spela rollen som Stora Stygga Vargen.

På många håll har konflikten också mycket riktigt beskrivits på ett perspektivlöst personligt plan. Kom igen! I en arbetsmarknadskonflikt måste man kunna se bortom rollbesättningen! Det är fullt möjligt att ägaren till salladsbaren är supertrevlig och välmenande. Det är till och med högst troligt eftersom de flesta människor, inklusive arbetsgivare och småföretagare, är trevliga. Men det är också helt irrellevant. Blockader av avtalslösa företag genomförs för att löntagarkollektivet skulle vara maktlöst om inte kollektivavtalssystemet försvarades. Om en enskild företagare tar skada är det tråkigt, men alternativet är att en hel löntagargrupp tar skada genom att kollektivavtalen undergrävs och det blir än svårare att vara fackligt aktiv och slåss för villkoren på andra arbetsplatser.

Historiskt har blockader inte behövts särskilt ofta därför att den svenska kollektivavtalsmodellen försvarats av båda parter. De senaste åren har Svenskt Näringsliv emellertid avskaffat sig själv som förhandlingsmotpart och strävat efter att decentralisera förhandlingarna till förbunden eller de enskilda arbetsplatserna. Intresset från arbetsgivarsidan för att slå vakt om avtalsmodellen har därmed minskat. De, inte facket, har brutit freden och bäddat för konflikten.

I ett sådant läge återstår för facket att ändå försöka driva igenom kollektivavtal med de medel som står till buds. Det är vad HRF gör i det här fallet.

Nå.

Som sagt, den politiska inblandningen är en högertrevare och någonting mycket oroväckande lurar i förlängningen. Om det är så som Daniel Färm på HRF säger, att ett flertal företag erbjudit sig att hjälpa till med leverenser för att störa andra fackförbunds sympatiåtgärder, då har situationen trappats upp flera steg med företag som agerar strejkbrytare, det handlar då om en konflikt som rör hela avtalsmodellen och LO centralt måste ta en strategi för att vinna både själva kraftmätningen och – inte minst – opinionsbildningen kring den. Jag hoppas att någon redan jobbar på det. Såhär långt har det varit ganska tunnsått med uttalanden från LO och socialdemokratin. Det kommer inte hålla, det är en viktig, och svår, pedagogisk uppgift att förklara blockadens orsaker och påminna om poängen med kollektivavtal.

Andra bloggar om: politik, wild'n fresh, kollektivavtal, facket, arbetsmarknad, hrf

"Vi måste kolonisera andra planeter"

En smärre mental jordbävning ägde rum i igår. I all stillhet. DN-debatt, som normalt är tummelplats för trångsynt tunnelseende, toppade med rubriken ”Vi måste kolonisera främmande planeter”.

Tänk vad en ensam astronaut av svensk börd kan åstadkomma i perspektivförskjutningar. En sådan artikel trodde jag aldrig att jag skulle få glädjen att läsa på debattplats i någon av rikets större tidningar.

Författare var, förstås, den oförvägne Torbjörn Tännsjö som möjligen är en av få personer i landet som kan ståta med tillräckligt många initierade filosofiska spekulationer för att slippa igenom filtret med en sådan text.

Men även Tännsjö är medveten om, och berör, att den som på allvar skriver om rymdprojekt i Sverige, skriver med galenstämpeln i pannan:

”Det handlar inte i första hand om att utvinna olika spin-offeffekter av forskningen, det handlar inte om att få en bättre förståelse av universums gåta, utan något ännu mera storvulet: Vi bör sända människor ut i rymden för att förbättra universum självt.

Skulle en psykiater läsa föregående mening isolerat vore hon nog benägen att raskt ställa en diagnos på dess författare: omnipotens, galenskap! Men sätts meningen in i sitt rätta sammanhang uttrycker den en tanke som är rimlig och riktig.”

Tännsjö för ett logiskt resonemang, utifrån sin utilitaristiska hållning, för varför rymdkolonisering är nödvändigt. Han skriver:

Det värsta fel vi kan göra är att göra slut på oss själva. Detta är fel, inte bara för vår egen skull, utan framför allt av hänsyn till allt framtida möjligt liv, som i så fall aldrig kommer att få finnas till. Den som inte ser detta har något allvarligt fel på sin moraliska fantasi, vill jag hävda.

Har vi den utgångspunkten bör målet vara, inte bara att hålla rymdstationer i omlopp kring vår egen planet, utan också, och framför allt, att kolonisera andra planeter. Olika bemannade rymdskepp bör likt en gång Noaks ark få utgå till fjärran planeter, vilka dessförinnan gjorts beboeliga för kännande varelser från vårt eget klot.

Jag skriver under på andemeningen med reservation för att det är en ganska onödig omväg att leta upp andra planeter för bosättningar, när det går så mycket smidigare att bygga i rymden. Men låt oss föra den detaljdiskussionen vid annat tillfälle.

Läs gärna hela artikeln. Det har sagts bättre förr, men inte så ofta på svenska. Och aldrig på DN-debatt.

Andra bloggar om: rymden, torbjörn tännsjö, fugelsang, DN-debatt

Wild'n (not so) fresh

En salladsbar i Göteborg vägrar skriva under det kollektivavtal som andra företagare accepterat. Efter strandade förhandlingar, diskussioner och medlingsförsök vidtar HRF den normala, alltid beklagansvärda, åtgärden att försätta företaget i blockad. Borgerliga högeryttrar vädrar PR-möjligheter och kallar facket för ”maffia”. Konflikten är inne på sin andra vecka och vid det här laget välbekant för de flesta.

Några kommentarer.

De anställda på Wild'n Fresh sympatiserar med sin arbetgivare och inte med facket, de vill inte ha kollektivavtal, har det påpekats från höger. So what? Det är ingen ovanlig situation på småföretag, att de anställda solidariserar sig med sin chef. Det är lätt att sympatisera med den man arbetar nära, men i ärlighetens namn måste vi höja blicken lite. Det är inte för de anställda på Wild'n Fresh, i första hand, som kollektivavtal skall skrivas, utan för alla andra i branschen. Vilket är hela poängen med kollektivavtal – att förhindra villkorsdumpning och garantera konkurrensneutralitet.

Att Wild'n Fresh struntar i att teckna avtal drabbar de konkurrenter som spelar efter reglerna. Det här är restaurangbranschens stora problem, de som fuskar tvingar andra att göra likadant för att klara konkurrensen. Att facket gör sitt bästa för att hålla efter att kollektivavtal skrivs under av alla företagare är en service till de företag som spelar efter reglerna. Vad vore alternativet? Att HRF rycker på axlarna och säger att ”okej, du slipper, men alla andra måste”?

De anställda har bättre villkor än kollektivavtalet, har det sagts. Det är, påpekar HRF, inte sant. Men om det nu vore sant, vad skulle det innebära för dem att få ett kollektivavtal? Ja inte innebär det att lönen måste sänkas, kollektivavtalet reglerar en lägstanivå och garanterar att semesterlön och pensionsersättning inte glöms bort. Sådant som Wild’n Fresh faktiskt hade glömt. Det kommer som en sur efterräkning fyrtio år senare när pensionen skall räknas samman.

Det kan vara tungt att vara småföretagare. Konkurrensen är hård och priserna är ofta ganska pressade. Fastighetsägare tar hutlösa hyror för affärslokaler i innerstan, leverantörer höjer sina priser, konkurrenter tar in svart arbetskraft... Men att det är tufft kan inte innebära att man skall få strunta i de avtal som, i enlighet med den svenska modellen, reglerar arbetsmarknaden. Tillåter vi det så gör vi inte bara de enskilda företagarna utan oss alla en otjänst. Verksamheter som inte går ihop sig på de villkor som gäller för alla andra, är uppenbarligen inte rationella nog. Sverige har sagt nej till att hålla omoderna industrier under armarna med stödåtgärder. Detsamma måste gälla inom tjänstesektorn. Klarar man sig inte på de villkor som andra jobbar efter så får man hitta en annan nisch, organisera om verksamheten eller lägga ned.

Att HRF nu utvidgar konflikten och begär sympatiåtgärder är bra, den nuvarande blockaden är uppenbarligen verkningslös. Det måste till hårt mot hårt. Inte mot salladsbaren i första hand, men mot de politiska krafter som vill få konflikten till en Davids kamp mot Goliat, där facket spelar rollen som ond jätte.

Lönerna måste upp i Hotell- och Restaurangbranschen som präglas av usel anställningstrygghet, mycket svartarbete, arbete på obekväma tider och osäkra, direkt farliga arbetsplatser. Seriösa företagare pressas av de oseriösa som samtidigt har stora lönsamhetsmarginaler.

HRF är överlag ett svagt förbund som företräder en låglönegrupp. När de försöker ta strid för det som inom andra branscher är en självklarhet, kallas de för maffia av Fredrick Federley och Stureplanscentern. MUF hotar med att skicka avhuggna hästhuvuden och fisförnäm borgerlighet med för mycket fritid reser från hela sydsverige för att hetsäta sallad på Wild’n Fresh. De fackliga i strejkvästar i kylan utanför får ta emot mycket skit.

Allt faller väl in i en tradition som kan påminna den som hade glömt bort det att den nya arbetarregeringens partier inte har sina sympatier hos löntagarkollektivet. Littorin håller god min och låter högerflanken göra jobbet. En arbetsfördelning vi kommer få se mycket av framöver.

Läs även andra bloggar om: salladsbar, wild'n fresh, fackligt, federley, HRF, kollektivavtal, bl a Frihet & Framsteg & Pelaseyed.

Vansinniga idéer som varit i Sunne

Sunne.

Majoriteten i Sunnes borgerligt styrda kommunfullmäktige tycker inte att den offentliga vården håller måttet och har därför beslutat att erbjuda kommunens anställda och arvoderade politiker en privat sjukvårdsförsäkring. Prislappen landar, första året, på 3,6 miljoner kronor, rapporterar DN (inte på nätet). Landstingsvården, den som Sunne kommun är så missnöjd med, betalas via kommunalskatten. Det gör kommunens privata vårdförsäkring också, men istället för mer personal på vårdcentralerna går de pengarna till försäkringsbolaget DKV hälsa som köper in privat vård för de medel som inte levereras i vinst – förlåt, riskpremie – till bolagets ägare Deutsche Krankenversicherung AG.

Istället för att justera kommunalskatten så att den räcker till en bra och avgiftsfri vård åt alla täcker Sunne kommun upp för sina anställda. Det presenteras som en god personalpolitik, vilket det kanske är, men samtidigt är det en usel kommunalpolitik som skickar något märkliga signaler till medborgarna. Nästa naturliga steg vore att ge de kommunalanställda en särskild busslinje när neddragningar gjort den vanliga kollektivtrafiken för opålitlig.

Jonas Toreborg, ansvarig för området hälsa på DKV hälsa anser inte att de privatförsäkrade patienterna får någon gräddfil till vård:

"Det är en missuppfattning. Man går inte före någon i kön eftersom vi använder oss av privat sjukvård."

Ja, det är ju också en logik. De privatförsäkrade går inte förbi i kön, de bildar bara en egen snabbkö. Bredvid. Med skattepengar. Samma smarta system med två köer tillämpas i krogsvängen, det är ganska avtändande.

Det odlas en myt om att det inte finns någon konflikt mellan satsningar på privat sjukvård och att stärka den offentliga vården. Men som verksamhetschefen på vårdcentralen i Sunne konstaterar är det redan idag svårt för den offentliga vården att rekrytera läkare:

”Av åtta läkartjänster är tre besatta med ordinarie läkare, två med hyrläkare och de övriga inte alls.”

Det blir inte direkt lättare om en privat vårdgivare etablerar sig i Sunne och konkurrerar om de läkare som finns – läkare är en specialistgrupp där behovet alltid kommer vara större än utbudet – med höjda löner och kanske ägarandelar i en lönande privatklinik.

Marknaden för privata sjukförsäkringar växer snabbt. På bara fem år har antalet privata sjukförsäkringar i Sverige ökat från 100 000 till 300 000. Gunnel Blomberg ansvarig för affärsområdet Hälsa på Länsförsäkringar analyserar framtidsutsikterna:

”Jag tror att vi i Sverige går i samma riktning som i andra länder där det finns en grundtrygghet men sedan får man bidra lite själv.”

Jag tror att hon har rätt. Man kommer få ”bidra lite själv”. Se till att välja rätt arbetsgivare. Och rätt föräldrar.

Andra bloggar om: politik, vård, privata sjukförsäkringar

Kontrollrummet

Mission Control Center, Apollo 11, 1969.

08:57 CapComm (CC): Stand by for mode IV capability.
08:59 Commander (CDR): Okay. Mode IV.
09:00 CC: MARK.
09:01 CC: Mode IV capability.
09:15 CDR: Staging -
09:16 CDR: - And ignition.
09:19 CC: Ignition confirmed; thrust is GO, 11.
10:01 CC: Apollo 11, this is Houston. At 10 minutes, you are GO.
10:06 CDR: Roger. ll's GO.
10:24 CC: Apollo 11, this is Houston. Predicted cut-off at ll plus 42. Over.
10:29 CDR: 11 42. Roger.
11:03 CC: Apollo 11, this is Houston. You are GO at 11.
11:08 CDR: Good deal.
11:42 CDR: Shutdown.
11:45 Command Module Pilot (CMP): SECO. We are showing 101.4 by 103.6.
11:51 CC: Roger. Shutdown. We copy l01.4 by 103 6.
12:06 CC: Apollo 11, this is Houston. You are confirmed GO for orbit.

För en del säger det ingenting, för andra sänder det rysningar av njutning längs ryggraden. Röster genomkorsar rymden, besättningen på Apollo 11 kommunicerar med Mission Control i byggnad 30 på Johnson Space Center, Houston. Det är en rutindialog, ett språk av förkortningar och koordinater för de invigda i en målmedveten organisation. En rationell poesi i rymdåldern.


Flight Control, Johnson Space Center. Foto: NASA

Kontrollrummet förkroppsligar den moderna människans triumf över materian: en enhet av samlad styrförmåga med tekniken som förlängd arm och den kollektiva organisationen som styrkemultiplikator. Här utövas den totala kontrollen. Å andra sidan ligger, i kontrollrummet, bara en tunn illusorisk hinna av paneler, displayer och knappar mellan ordning och kaos, total kontroll och total utsatthet.

Kontrollrummet är synbart ett genomrationellt rum, vetenskapens rum, men samtidigt frodas mystiken som på få andra ställen. När nedräkningen för uppskjutning närmar sig noll korsar personalen fingrarna, några håller sig till rutiner som måste följas om ”turen” inte skall brytas, en kopp, en talisman, som skall stå på sin rätta plats, ett ord som måste uttalas vid rätt sekund. I det mest rationella av alla rum, lever den irrationella misstanken om att det kanske – för säkerhetsskull – är bäst att be en stilla bön. Kontrollrummet sitter på all makt över ett uppdrag, men en bruten radiolänk kan förvandla kontrollrummet till passiva åskådare. I det läget kan de allsmäktiga gudarna, regissörerna, bara bedjande följa, ibland endast ana, ibland inte ens det, ett skeende som ligger bortom deras inflytande.

När den halvautomatiska robotbilen Spirit den januari 2004 gjorde sin okonventionella studsande landning på Mars satt kontrollrummet på Jet Propulsion Laboratory på nålar och väntade på radioanropet som skulle indikera om den överhuvudtaget överlevt landningen. Tusen saker kunde gå fel: beräkningar som var felaktiga, landningsplatsen kanske visade sig olämplig, bilen kunde hamna på fel köl i en grop, kommunikationsutrustningen kunde ha skadats vid landningen... minuter passerade medan det blev alltmer påtagligt att kontrollrummet inte kunde göra någonting för att återuppväcka en sond som vägrade svara.

Tillslut kom anropet. Sedan dess har Spirit och tvillingbilen Opportunity fungerat långt över förväntan.

ÖBB Österreichische Bundesbahnen, Österrike

AVA Abfallverwertung, Tyskland

Camden County Council, övervakningskameror, England

Men än värre än en brusten radiolänk är det då mätare ger felaktiga utslag. Då kan kontrollrummet börja uppträda som vandaler, fatta kontraproduktiva beslut baserade på felaktig information.

När kylvattensystemet den 28 mars 1979 upphörde att fungera i kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg, satt kontrollrumspersonalen med varningslampor som gav felaktiga utslag. Kontrollpanelen indikerade att en tryckreglerande ventil var stängd, när den i själva verket var öppen. På grund av den felaktiga signalen, förstod kontrollrummet inte vad som var det egentliga felet. När situationen eskalerade gav fler kontroller missledande utslag och larmrapporter adderade sig ovanpå varandra, förvirringen och paniken i kontrollrummet tilltog. Under katastrofens första nio timmar var personalen omedveten om att kylvattnet över reaktorhärden sjunkit så lågt att härdens överdel låg exponerad och att risken för en härdsmälta var överhängande.

När det oväntade inträffar, det är då kontrollrummet måste fungera oklanderligt, det är då instrumenten måste ge rätt utslag. Men det händer, antagligen oftare än vi vill känna till, att det är enskilda mänskliga beslut som innebär skillnaden mellan en katastrof och ett väl genomfört jobb. Wikipedia berättar om en sådan episod:

“During space shuttle mission STS-51-F, a main engine failed during ascent to orbit. A second engine began showing signs of failing. If it failed it would cause an emergency landing in Spain, or possibly could cause the shuttle to ditch in the ocean. Booster officer Jenny Howard Stein determined within seconds it was an incorrect sensor and not an engine problem. At her direction the crew inhibited the sensor, which saved the mission and possibly the crew.”

Till stöd för NASA:s rymdflygskontroll - Flight Control Room - finns speciella ”backrooms”, där specialister är samlade för att hjälpa ”sin” kontroller i kontrollrummet att fatta rätt beslut. Wikipedia berättar om deras betydelse under månlandningen 1969:

“One example of the usefulness of this system occurred during the descent of the Eagle Lunar Module, when "1202" and "1201" "program alarms" came from the LM. GUIDO Steve Bales, not sure whether to call for an abort, trusted the experts in the Guidance backroom, especially Jack Garman, who told him that the problem was a computer overload, but could be ignored if it was intermittent. Bales called "GO!," Flight Director Kranz accepted the call and the mission continued to success. Without the support of the backroom, a controller might make a "bad call" based on faulty memory or information not readily available to the person on the console.”

Kontrollrummet står mitt i flödet. I en tid besatt av flöden är det status. Därför älskar TV-bolagen att låta redaktionen, som liknar ett kontrollrum med sina växlande skärmbilder, synas bakom nyhetsuppläsaren. Det ger ett intryck av kontroll och bemästring. Flödet sköljer in på redaktionen och det relevanta sorteras ut och struktureras åt oss. De ser allt, de har koll på allt, de berättar det viktigaste, det vi behöver veta.

HBS Kontrollrum, FIFA Worldcup 2006, Tyskland

HBS Kontrollrum, FIFA Worldcup 2006, Tyskland

TV Master Control Room Reuters, England

TV Master Control Room Reuters, England

Ofta flyter det på ungefär som det ska i kontrollrummet. Backupsystem fungerar när primärsystem fallerar, kontrollrummet kan plocka in kaffe och genomföra planerade skiftsbyten. Jorden runt byter kontrollrumsskiften av varandra i detta nu. Över deras skärmar kryper lysmaskar som symboliserar tågblock i kön på södra stambanan eller siffror som visar uteffekt på högspänningsnätet. De övervakar trafikflöden, energiflöden, nöjesfält, sjukhus och vattenreningsanläggningar, tillverkningslinjer och containerurlastningar, finansmarknader, dataflöden, storskaliga system och mikroskopiska system, virtuella och fysiska... Kontrollerspersonalen, som alla grupper av människor utrustade med olika temperament och läggningar, lutar sig tillbaka eller biter på naglarna, ber en bön eller tuggar tuggummi, slår över radion till en musikkanal eller stänger av den helt. De håller koll. De vakar.

Arcelor Stålverk, Belgien, kontrollrummet

Arcelor Stålverk, Belgien, produktionslinje

Deutsche Telekom Ulm Internet Backbone, Tyskland

Florida Department of Transportation District 4, USA

Madrid Barajas Airport, Spanien

Saudi Aramco's Oil Supply Planning & Scheduling Dept, Saudiarabien

Saudi Aramco's Oil Supply Planning & Scheduling Dept, Saudiarabien

Företaget Barco tar fram kontrollrumssystem för hela världen. Bilderna i postningen kommer, om inget annat anges, från deras hemsida.

Andra bloggar om: rymden, NASA, arkitektur