Den yttersta gränsen

Inte än, men inom en inte alltför avlägsen framtid kan det se ut såhär vid någon av lagrangepunkterna i omloppsbana runt jorden. Bilderna i postningen är hämtade från NASA:s hemsida om rymdkolonier.

De bilder som presenteras här har inspirerats av Gerard O'Neills banbrytande bok The High Frontier, som 1970 gjorde en gedigen genomgång av de tekniska förutsättningarna och de sociala argumenten för att bygga rymdkolonier.

NASA:s curator doktor Al Globus beskriver O’Neills rymdkolonier såhär:

“These orbital space colonies could be wonderful places to live; about the size of a California beach town and endowed with weightless recreation, fantastic views, freedom, elbow-room in spades, and great wealth.”

Att bygga i rymden är inte längre en fantasi, det är en realitet. 400 kilometer över jordytan rör sig i detta nu, Internationella Rymdstationen, ett mekanoprojekt med en massa på 180 ton. I sitt innanmäte innehåller ISS 425 kubikmeter bostadsyta, plats för upp till sex personer, varav svensken Christer Fugelsang snart kommer vara en.


Och därmed har ett nytt område öppnats upp för arkitekturen. Ett område där fasaden inte längre är byggnadens framsida, där planlösningen inte längre kan framställas i två dimensioner, där begränsningarna inte räknas i kvadratmeter, utan i kilogram. Framtidens byggnader kommer - för våra ovana ögon - se mycket märkliga ut

En grupp arkitekter som verkligen förvrider perspektiven är de som samlats i den amerikanska organisationen Aerospace Architecture Subcommittee, de skriver på sin hemsida:

“Today, a growing international community of architects and industrial desigers is at work in the space field. It is involved in all aspects of space, including planetary base definition and design, launch facilities planning and construction, underwater and simulated microgravity testing, space mission control support and extreme Earth environment habitat design and construction.”

En av de arkitekter som idag arbetar i skarpt läge hos NASA med att utforma framtida rymdbosättningar är Constance Adams, hon säger om rymdarkitekturen:

"All architecture is Space Architecture; Earth architecture is just the specialized subset with whose constraints we are most familiar."

Woha! Så reduceras i en mening hela den hitillsvarande arkitekturhistorien till en rörelse inom samma begränsade delfält. Kanske beskrivs om tvåhundra år klassicism, gotik, modernism och postmodernism i ett och samma andetag som den ”jordbundna arkitekturen”. Kanske är skillnaderna mellan social housing och welfare housing, mellan villamattor och nyurbanism i ett sådant perspektiv inte större än att de kommer sammanfattas som variationer på ett tema.


Att bygga i rymden ställer stora krav på att förena ingenjörskonstens, arkitekturens, beteendevetenskapens, konstens, biologins, ja ytterst alla vetenskapers, förmågor. Det handlar om att etablera livet i ett nytt livsrum, på en plats där det aldrig förr kunnat existera. Vi måste ta med oss eller lära oss att kopiera alla de system som gör det möjligt att leva på jorden. På vägen kan vi lära oss enormt mycket om vår egen värld.

Såhär beskriver NASA villkoren och funktionen för de framtida bosättningarna i omloppsbana:

Rather than live on the outside of a planet, settlers will live on the inside of gigantic spacecraft. Typical space settlement designs are roughly one half to a few kilometers across. A few designs are much larger.

Settlements must be air tight to hold a breathable atmosphere, and must rotate to provide psuedo-gravity. Thus, people stand on the inide of the hull.

Enormous amounts of matter, probably lunar soil at first, must cover the settlements to protect inhabitants from radiation. On Earth our atmosphere does this job, but space settlements need about five tons of matter covering every square meter of a colony's hull to protect space settlers from cosmic rays and solar flares.

Each settlement must be an independent biosphere. All oxygen, water, wastes, and other materials must be recycled endlessly.

Det verkliga genombrottet kommer när byggande i stor skala i rymden blivit möjligt. Det förutsätter att vi får tag på byggnadsmaterial där uppe. Gruvdrift på månen är ett förslag som NASA utreder, det är betydligt billigare att slunga upp material i omloppsbana från månen än från jorden. Energi är däremot inget problem, högvärdig solenergi är tillgänglig överallt.



Horisonterna är långa när vi diskuterar i Gerard O’Neills anda. Det måste de få vara. Människan blev till på jorden, men en dag kommer vi finnas på fler platser. Det är oundvikligt. Allt liv söker nya horisonter, det gjorde Kon-Tikiresenärerna och det gör även de blomsterfrön som förs med vindarna ut över havet och faller ner på Surtsey. Skillnaden är att intelligent liv kan söka sig snabbare och mer målmedvetet utåt.

Al Globus skriver hoppfullt:

“In time, we may see hundreds of thousands of orbital space settlements in our solar system alone. Building these settlements will be an evolutionary event in magnitude similar to, if not greater than, ocean-based Life's colonization of land half a billion years ago”

Jänkarna, en del av dem, har fattat vad det handlar om. I det avseendet ligger vi i den gamla världen långt efter. NASA:s ordförande Mike Griffin sade till kongressen 2004:

"For me the single overarching goal of human space flight is the human settlement of the solar system, and eventually beyond. I can think of no lesser purpose sufficient to justify the difficulty of the enterprise, and no greater purpose is possible."

I en svensk mental kontext låter det hårresande.



Andra bloggar om: arkitektur, rymden, rymdresor, SF, SciFi, NASA