15 november 2006

Ett schysst glashus

Om Bonniers Konsthall tycker jag inte. Usch nej, inte Bonniers. Inte en konsthall. Inte glas. Jag satt i somras i en varm Swebus som passerade på Klarastrandsleden och tyckte illa om det jag såg.

Men den tog sig vid ett andra möte. På kvällen när glaskroppen skimrade mot berget av tegel och puts i de omgivande kvarteren. Kanske ändå att där fanns något.

Det är en byggnad utan hörn, ritad av Johan Celsing Arkitektkontor, som sedan några månader står färdig söder om Bonnierhuset i Stockholm. Det är också på många vis en extrem byggnad, med en form som anpassats konsekvent efter tomten och följer Torsgatans krökning. Det har givit upphov till ett ikonografiskt fotavtryck som används i konsthallens smått geniala grafiska profil.
Det är också Sveriges mest konsekvent genomförda glashus. Vi har inte så många andra renodlade glasbyggnader, där finns Whites stockholmskontor, Lärarhögskolan, ”Hulken”, i Malmö, Kista Science Tower och saluhallen i Helsingborg. Men de behandlar alla glaset på ett annat vis, genomgår inte samma underkastelse inför materialet. Uppnår därför inte samma totala genomsiktlighet. Bonniers konsthall kan man faktisk se rakt igenom.

Glas är livsfarligt för en konsthall. Ett modigt och vansinnigt val. Hur det fungerar på plats vet jag inte, men jag kommer att tänka på ett annat, faktiskt ganska likt, glashus, Oscar Niemeyers högkvarter för PCF vid Place du Colonel Fabien i Paris. Glasfasaderna gör byggnaden oanvändbar vissa varma dagar och därför har den försetts med tunga gardiner. Samma öde har drabbat glasspektaklet Bibliothèque nationale de France. Glas är svårt.


Det främsta problemet med konsthallen och glaset är kanske att den erbjuder för många utblickar, att den därmed står ivägen för sitt innehåll. Ett konstgalleri bör åstadkomma en så störningsfri fond som möjligt för konsten att presenteras i, annars blir det lätt såhär. Få konstverk trivs mot en rörig bakgrund. Ett skräckexempel är Daniel Libeskinds nya konstgalleri i Denver, en byggnad som ikoniserar arkitekten själv men sätter fälleben för konsten. När arkitekter får rita konsthallar och utställningslokaler tycks det finnas en överhängande risk, möjligen direkt proportionell mot deras egen stjärnglans, eller ego, att de gör en byggnad som skall stå där som ett spektakulärt konstverk i sig själv. Därmed bryter de mot en helig regel: konkurrera inte med huvudrollsinnehavaren. En konsthall bör vara som en nyhetsuppläsare: effektiv och neutral.

Men, Bonniers Konsthall: en schysst byggnad.


Andra bloggar om: ,

5 kommentarer:

Anonym sa...

Dessutom påminner formen om Flat Iron Building på Manhattan.

Anonym sa...

NEJ. Platt, utan djup. Blaha. Tyckte jag om detta. Utställningen var skoj dock :) Håller helt med om Liebeskind... Hans ångestskapande holocaust-judiska museum i Berlin går verkligen helt på tvärs mot utställningen; den vill istället visa alla möjliga aspekter av den judiska kulturen och historien! Åter till bonniers konsthall. Nej, det kan bli för enkelt ibland. Johan Celsing ville att konsten skulle kunna visas ut mot gatan, och det har han ju lyckats med. Glaset var också imponerande ogrönt; vad mycket det gör när den där buteljfärgen försvinner! Det lär dock ha kostat därefter ;) Sen blir det ju också så fiffigt att när man har gått ett varv på utsällningen (VARFÖR får jag bara vara på en våning; jag ser ju att det finns flera!! GAH!!) så kan man sätta sig och fika på bästa utställningsplats (alltså ut mot gatan). Se mig, jag är kulturell, intellektuell, Jag är ett konstverk. /Ida (jag går i trean på Chalmers)

Erik Berg sa...

Ja skulle vara intresant att veta vad det kostade.

Erik Berg sa...

När det gäller judiska muséet har du ju rätt, byggnaden reducerar en hel kultur till en enda händelse, det är synd. Men skulden måste läggas lika mycket på beställarna som på arkitekten.

Anonym sa...

en mycket sen kommentar till denna bloggtext. Tycker Liebeskinds Judiska museum i Berlin är mycket lyckad genom att den gestaltar hålet som förintelsen lämnade i judiska själen; den gestaltar tomrummet så att alla kan känna det. En konsthall behöver inte alls vara som en nyhetsuppläsare, den kan vara ett effektivt konstverk i sig (vilket inte betyder att de enskilda utställningsrummen ska övverrösta utställda föremål...)

/ Erik