Arkitekter, svenska arkitekter, skriver väldigt lite. Kanske är de för upptagna med att rita och lägga anbud, projektleda och räkna... kanske har de lite för dåligt självförtroende för att våga skriva... jag vet inte, men skriver gör de inte särskilt mycket.Det är ett problem. För avancerad diskussion om arkitekturen kan bara föras genom texter, tankar tvingas bli klarare när de måste formuleras i ord och fästas på pränt. Det räcker inte med tävlingsförslag.
Mycket av det som skrivs om arkitektur i Sverige skrivs inte av arkitekterna själva, utan av andra. Mycket av tänkandet, det tänkande som kopplar arkitekturens villkor till den tekniska utvecklingen, arkitekturens uppgifter till de sociala förhållandena och arkitekturens utmaningar till klimatkrisen, det tänkandet sker inte i första hand inom professionen. I alla fall sker det inte i text.
Därför var det roligt att läsa Ola Anderssons text om arkitekter och skrivande i senaste numret av Arkitekten. Ola Andersson har fått kritikerpriset 2006 för ”sitt lätta och flyhänta språk” som ”spridit arkitekturkritik och stadsbyggnadsdebatt till en bredare krets.” Men Ola Andersson är inte journalist, han är praktiserande arkitekt på A1 arkitekter, skriver gör han ”på helger och kvällar”. Det är en svidande elak och välskriven attack på de tysta arkitekterna:
”Att arkitekter skriver borde vara en självklarhet. Från Vitruvius till Rem Koolhaas har skrivandet varit en oundgänglig del av arkitekturen. Adolf Loos, Le Corbusier och Aldo Rossi, har ni hört talas om dem? Vet ni inte att både Gunnar Asplund och Ivar Tengbom på sin tid var redaktörer för tidskriften Arkitektur?Visst finns det arkitekter som hellre skriver. Deras problem, å andra sidan, är många gånger att de bara skriver och att de gärna skriver i teoretiska eller interna diskussioner. De texter som vänder sig för att diskutera arkitektur med en bredare publik är få, som Claes Caldenby och Fredrik Nilsson noterar i förordet till antologin Om arkitektur:
Bland Svenska arkitekter är förmågan att förklara vad arkitektur handlar om, och den därmed sammanhängande insikten om vad vi själva håller på med, satt på undantag. Svensk arkitektur domineras av stora ansiktslösa konsultföretag som på sin höjd i ett avlägset förflutet haft andra mål än att bli större. För framgångsrika arkitekter har förmågan att slå blå dunster i ögonen på beställare och allmänhet länge varit viktigare än förmågan att förklara vad vi egentligen håller på med. Ingen förväntar sig längre av oss något annat än svamlande konstnärstyper, glada försäljare med uppkavlade kavajärmar eller banala mystomtar.”
”Vi har utgått från att använda befintliga texter och välja bland de allra bästa från äldsta tid till idag, av både svenskt och utländskt. De skulle vara tillgängliga och inte minst lockande. Kriteriet var inget mindre än både enkelhet och djup. Det visade sig inte så lätt och har också tagit sin tid. Det skrivs mycket om arkitektur, och tillsynes alltmer på senare år. Väldigt lite av detta tycks oss dock vara både enkelt och djupt. Ett problem är att så många arkitekturtexter är ideologiproduktion, ett pläderande för en bestämd estetik.”Om arkitektur, utgiven under arkitekturåret 2001, var ett förtjänstfullt försök att popularisera samtalet om arkitekturen. Claes Caldenby hör till den skrivande skaran, tillsammans med Sten Gromark ger han årligen två kurser i essäskrivande för tredjeårsstudenterna på Chalmers. En nödvändig och mycket nyttig övning för en akademikergrupp som mest har hållit i pennan eller startat datorn för att skissa, cadda eller författa en kortare säljande text till en poster.
En början till att få arkitekturen i text kan vara att få kritikgenomgångarna, det mest fundamentala momentet i arkitektutbildningen, nerskrivna. Visst kan kritikgenomgångar vara vissna, men ibland, med rätt personer i kritikergruppen, glimmar de till och resulterar i fantastiska dialoger om allt från litteratur och historia till privatmoral och familjeliv. Allt det som, tillsammans, utgör arkitekturens essens bakom dess yta. Skamligt nog är dialogerna bortklingande i minnet redan när nästa genomgång börjar och orden är skrivna i vatten.
Michael Bierut skriver om dramatiken i några kritiksamtal som återgivits ordagrant i Retrospecta, årsbok på arkitekturskolan på Yale University. Bland kritikerrösterna hörs Kenneth Frampton, Peter Eisenman, Leon Krier, Charles Jencks, Frank Gehry och Zaha Hadid. Vid en av de återgivna kritikgenomgångarna sätter Kenneth Frampton huvudet på den så kallade spiken:
Kenneth Frampton: ...I could tell you to cut six more slots into this thing, and it wouldn't make a difference. It's a negative critique of the project, but it's also a critique of the whole god damn situation. You have to have a principle, otherwise you can not communicate anything to anybody. Why should I invest my money in this, as opposed to some other project? You have to have a reason; otherwise the architects don't even talk to the society. Don't you see that predicament? These computer renderings produce aesthetic effects very well, seamless, very seductive, but they are not about anything. They are delusions! They are mirages! I'm sorry, it's very aggressive to say this, but aren't we going to start talking? It's just ridiculous to say, "Ok -- individual interpretations," "So on and so forth." One has to talk about something fundamental, otherwise we're never going to talk about anything anymore.Frånvaron av ett samtal bland arkitekter om arkitekturens innehåll och uppgifter, göder den ytligt estetiserande arkitekturen. Ja, frånvaron av samtalet är rentav den estetiserade arkitekturens förutsättning, dess livsluft. Kvar finns bara bilder, mer eller mindre säljbara. These computer renderings produce aesthetic effects very well, seamless, very seductive, but they are not about anything. They are delusions!
Demitri Porphyrios: I'm not sure what you're talking about.
Frampton: I'm talking about the fact that there is a total degeneration...
Porphyrios: Do you want some coffee?
Frampton: No, I don't. Sorry, I don't...
Porphyrios: Look, look, look. This is a disgusting situation. It's not right to get upset...
Frampton: It's something to get upset about. We always have polite discussions; we have to sometimes get upset, because otherwise we just don't talk about the things that matter.
Vad kan då uppstå om arkitekter börjar skriva mer? Ja, sker det med en seriös ansats, kan arkitekturens prioriteringar och värderingar börja ifrågasättas, kanske förskjutas. För praktiserande arkitekter är sällan lika nergångna vare sig i den ytlighet som konstrecensenter eller det akademiska teoretiserande som teoretiker vadar knädjupt i. Praktiserande arkitekter är mer förnuftiga och jordnära än deras rykte förespeglar.
Synd att de inte hörs särskilt ofta.
Andra bloggar om: arkitektur, skrivande
Inlägg
1 kommentar:
Jag instämmer helt i kritiken. Arkitekterna är märkligt tysta. Ett tydligt tecken på detta är väl, kan man tycka, att inte en enda arkitekt ens bemödat sig kommentera ditt inlägg trots att det var länge sedan du publicerade det.
Arkitekterna, om jag tillåts generalisera, anser ofta att frågor som rör arkitektur är deras ensak, att de som "experter" på området, är de enda som borde ha rätt att uttala sig. Okunniga medborgare borde veta bättre än att uttala sig i dessa frågor. Man häpnar.
Jag kan inte annat än dra slutsatsen att denna "översteprästmentalitet" är något som de får med sig i modersmjölken från Arkitekturutbildningen. Denna inställning, tillsammans med en fullkomligt okritiskt hyllning av modernism i form av långa, monotona rader av friliggande, intetsägande punkthus i en sorts avskalad och fantasilös nyfunkistappning bakas ofta ihop i ett sorts ängslig förklaring av att det är en uttolkning av en arkitektur som "speglar sin tid". Att denna arkitektur sedan ser till förvillelse likadan ut i hela Sverige och inte förmår utgöra byggstenar till en levande stadsmiljö, det förefaller inte besvära arkitektkåren det minsta.
Sverige av idag har i mina ögon en rad stora utmaningar att ta sig an på det arkitektoniska området. Den största, och tvivelsutan allvarligaste, är att ånyo återvinna förmågan att skapa levande, varierade stadsmiljöer som vinner människors hjärtan. För den kunskapen förefaller helt ha gått förlorad och förvirringen, när man kikar på de projekt som pågår i Sverige idag, är i det närmaste total.
En annan, och kanske lika stor utmaning, är att återknyta kontakten med hantverket i sig. Ingen arkitekt med självaktning kan väl knappast försvara den ljumna soppa av till förvirring likartade och pinsamt idefattiga bostadsområden i s k nyfunkisstil som idag byggs på löpande band i Sverige. Jag börjar faktiskt ifrågasätta om dagens arkitekter över huvud taget längre behärskar förmågan att skapa hus som fyller den levande stadens funktionsintegrerade behov, men som ändå förmår vinna människors hjärtan genom sin arkitektoniska detaljomsorg. Men ingen skulle bli gladare än jag om någon kunde överbevisa mig om motsatsen med ett bra exempel. Snälla. Någon?
Skicka en kommentar