Le Familistère de Guise

Ljus & Luft – det var inte Le Corbusier eller funktionalisterna som uppfann de slagorden, strävan är äldre än så och formulerades redan i mitten på 1800-talet av en udda fransk industrialist, Jean-Baptiste André Godin (1817-1888) som gjorde sig en förmögenhet på gjutgärnskaminer.

Godin var utopist, inspirerad av Charles Fourier and Saint-Simon. Efter inblandning i det misslyckade försöket med att etablera det socialistiska idealsamhället La Réunion i Texas, påbörjade Godin bygget av bostäder för det växande antalet arbetare vid sin fabrik. Han kallade projektet för Le Familistère de Guise.

Familistären uppfördes i etapper under 1860-talet, med ett arkitektoniskt uttryck och en skala som hämtat inspiration från Versaille och en form inspirerad av Fouriers idé om Phalanstèrer. I huvudsak uppfördes de tre stora bostadsbyggnaderna i linje med den plan som utvecklats av Charles Fourier, en central huvudbyggnad och två flyglar:


Varje byggnad organiserades runt en stor glasad innergård som nåddes från varje lägenhet via ett system av balkonger. På innergårdarna arrangerades fester och uppträdanden. Dåtidens bourgoise fördömde miljön som både farlig och omoralisk, men Fourier hade argumenterat för, och övertygat Godin, att det avskilda hemmet var en miljö där kvinnor tvingades in i påtvingad exil och förtrycktes. Könsrollerna kunde bara brytas ner inom ramen för ett samhälle där människorna hade täta kontakter med varandra.


De kringbyggda innergårdarna i Le Familistère de Guise

De tre stora palatslika byggnaderna utrustades med varmvatten, vattentoaletter, bad och sopnedkast (långt innan HSB ”uppfann” sopnedkastet) och finurliga ventilationslösningar som gjorde dem mer luxuösa än de flesta av borgeousins bostäder. Lägenheterna, som uppläts på hyreskontrakt till de arbetande vid kaminfabriken, var jämfört med dåtidens arbetarbostäder rymliga: 40 kvadratmeter med möjlighet att expandera genom att slå ut ett hål i mellanväggarna till angränsande bostad.

Till komplexet hörde även en friliggande teater, skolor, daghem, stall, en stor park, odlingsgårdar, sjukstuga och en marknad.

Bygget pågick fram till Godins död och byggnaderna förblev därefter fram till 1968 i kollektiv förvaltning genom den arbetarstyrda stiftelse som upprättades i hans testamente.


Godin var en utopist, men mot slutet av sitt liv kunde han med rätta säga att hans visioner inte stannat på pappret:

“One can develop plans in books, but when it comes to putting them into practice one has to confront the contradictory desires of men. The rare attempts of social reform has so often met with failure that social reformers are dismissed as dreamers. Perhaps the same is said of me, but I have been a man of action, I have made my thoughts reality, I put them into practice before theorizing. I can not be accused therefore of remaining in the realm of utopia.“

Godin hör till samma skara världsförbättrare som skrivmaskinstillverkaren Adriano Olivetti, som också var engagerad i arbetarnas bostadsförhållanden. Gemensamt för dem båda var att de verkade i en tid innan välfärdsstaterna, då varje ansatts till social reform alltid skedde på ojämlika villkor, med den upplyste utopisten som reformens enväldige patriark. Jean-Baptiste André Godin ritade och lät bygga framsynta arbetarbostäder, men han styrde ner till minsta centimeter hur de skulle se ut. Det var ännu långt kvar till demokrati.

Det hindrar inte att det finns mycket att inspireras av i det tänkande som präglat utformningen av La Familistère. Och man kan undra om vi i våra atomiserade lägenheter med trappuppgångar som bara fungerar som passager, inte rentav har tagit ett steg tillbaka jämfört med vad som uppnåddes i Familistären: deras lägenheter vände sig mot ett gemensamt öppet rum. Vi bor i garderober. I synnerhet i vårt klimat vore Familistären en modell väl värd att utvekla, med en gemensam uppvärmd vinterträdgård för hela hyreshuset.

Ljusgården, arkitektskolan på Chalmers. En välanvänd mötesplats.

Förresten måste Ricardo Bofill ha varit i Familistären och hämtat inspiration innan han gjorde sin morbida horror-variant av arbetarklassens Versaille.

Som en överraskning sist i posten följer här en 30 minuters film om Le Familistère de Guise (funnen via Östermalmsgatan 26):


Andra bloggar om: arkitektur, politik, historia, frankrike, utopier